Först hann jag inte tänka. ”För att det gick” hann glida förbi (se förra krönikan) innan jag insåg jag att grabben hade rätt till det mer korrekta svaret så jag sa ”för att kritisk granskning ska komma utifrån”. 

 

Killen var ung, satt med sin tjej utanför Park. Det var en av de där dagarna då en uteplats på Park är en plats i solen, svår att erövra bland alla märkligt nog lediga Brommabor; gamla som unga med sina fordon; dubbla barnvagnar och flotta Mersa-SUVar parkerade så nära det bara går.

 

”Ja du”, sa jag, och följde ingivelsen att även ge honom den mer känslomässiga anledning som alltid medföljer en affär men som det så sällan pratas om. ”Vi var nog inte de föräldrar som de här ungdomarna hade hoppats på när skilsmässan med deras riktiga föräldrar gick igenom. Vi var så olika, kom från så skilda håll, hade så skilda anledningar till varför reklam är viktigt. Ganska fort insåg vi båda att vi bara skulle glida mer isär. Skilsmässobarn kastas utan egen förskyllan mellan två världar”.

 

Killen log och såg ut att tänka så jag sa ”orkar du höra?” Hans tjej hade fullt upp med något i sin mobil. Han nickade.

 

”Det är ett tag sen nu. Reklambranschen hade nyss splittrats i det gamla och det nya. Det gamla Sveriges Reklambyråförbund som ägt tidningen sedan starten strax efter kriget gick i graven och det nya Sveriges Reklamförbund, alltså utan byrå i namnet, stod upp som eld ur askan. Plötsligt var tidningen inte barn av sin nya tid längre, en katastrof för vilken kommenterande nyhetstidning som helst. Att fortsätta som om inget hänt hade inte varit någon bra idé även om det tycktes ha frestat somliga. Förnuftet segrade. Det som skedde var naturligt, avskedet helt odramatiskt och ingen lär, vad jag vet, ha ångrat det. 

 

”Ni bara släppte den?”

 

”Ja, alla kände att det var rätt. Vuxna barn som inte trivs ska ut ur huset, pröva sina egna vingar, inte hänga med föräldrar som är på väg att sälja kåken med bohag och allt, byta livsstil och börja om med sina liv”

 

Han log så jag fortsatte. ”Vi som klampade in och förstörde för reklampatriarker med tolvrumsvillor i Djursholm var barn av ett sjuttiotal som exploderade framför ögonen på oss. Som på alla sätt sökte nytt; nya idéer, nya butiker, fabriker, affärsidéer, entreprenörer och uppfinnare. Till och med nya outfits. Ut skulle herr Lagom och fröken Konsensus. Politikerna kallade omvälvningen lite väl försiktigt, men typiskt för den kåren, för Folkhemmet. Det gjorde inte vi”. Jag tog en paus, kollade om han satt kvar och lyssnade eller bara kollade bilarna som i ständig ström for förbi, den ena blankare svart än den andra. 

 

”Vi såg en krigsskådeplats”, fortsatte jag ifall han skulle se ut att hellre vilja rota i mobilen ”kände oss som en gerilla kallad att gripa till vapen; ta ordet ur mun på snusförnuft, foträta skor och fula tapeter”. Jag kollade ännu en gång, såg att jag fick fortsätta.

 

”Det låg starka känslor i luften men reklamen var lika förväntad som dörrknackarens visa. Influensers är inget nytt, det vimlade av dom som visste bättre om allt. Plötsligt satt reklamen med de bästa kort den kan få; idel nytt att berätta om och idel nya sätt att berätta på. Dessutom, vilket var en viktig del av allt som nu hände, en handfull köpare som fattade att himmelriket bara öppnar sig för såna som vill och vågar mycket, extremt mycket mer än alla andra. H&M-Persson och Kamprad var bara två av hundratals likadana. Överallt fanns embryon till nya bebisar i ett näringsliv som visade sig kunna plöja nya givande fåror i stelnade marknader, påfallande ofta med reklamen som plog”.

 

Han satt kvar, lyssnade till synes intresserat så jag hämtade andan. Tjejen var fortfarande någon annanstans.

 

”Teve och tidningar började få både annan ton och mening, kommersialismen tog för sig”, fortsatte jag, ”det fick reklamen att kasta av sig yllerocken, hitta vägen ut i det fria, sluta leva som procentare, söka nytt tilltal, nya byråer, byta direktören mot art direktören, göra mediavalet till del av den kreativa processen och till slut även skapa sitt eget Förbund men överta det bästa i det gamla, de medlemmar som ville vara med på den nya resan och inte minst dessa lovande men nu lite vilsna döttrarna. Nu skulle kreativiteten, det vill säga vi själva, sitta i förarsätet och reklamens alla teoretiker i baksätet” 

 

Killen lutade sig fram. Tjejen såg tillfälligt upp men fortfarande utan att lämna sin mobila intressesfär.

 

”Jaha”, sa han ”men fattade man inte att ni gjort revolution?”

 

”Fatta är en sak, vilja förstå en annan”.

 

”Hur då?”

 

”Den gamla bilden av reklam, inte minst av de som skapar den, satt som skruvad i berg. Journalister var, som alla andra på den tiden, fast i sina föreställningar att reklam är ett djävulens påfund och copywriters ett slags Mammons advokater. En armé av så kallade konsumentvägledare mötte oss beväpnade till tänderna med Råd & Rön. De hade media på sin sida vilket idag, när det börjar gå upp för de flesta vem som står för fiolerna, kan tyckas märkligt. Enda sättet att vinna respekt för tilltaget att bryta med allt var det svåra; visa hur en annons också kan se ut, det vill säga kännas i både hjärna, hjärta, mage och plånbok. Det var den utmaningen som triggade. Inte högre lön och snyggare kontor, som envist återkom i kommentarsfälten. Men gärna fler guldägg. Med många sådana på hyllan visade det sig att allt annat föll på plats. Vi visste att det svåra skulle gå. Det hade framgått av revolten på Madison Avenue där de kaxigaste artisterna även visade sig vara de största affärsbegåvningarna”.

 

Jag såg att han smygtittade på klockan så jag erinrade mig något jag nyss läste på Linkedin.

 

”Härom dagen läste jag att tidningens chefredaktör, som efter fjorton år på tidningen, beskriver branschen hon då sattes att bevaka som, jag tror jag citerar henne tämligen ordagrant; ”en samling reklamgenier vid Stureplan som gillar att festa, dricka champagne och vinna guldägg”. Hon kunde ha tillagt ”med runda glasögon, veckogammal skäggstubb, flotta kontor och snygga sekreterare”. 

 

Han flinade till och tjejen tittade upp.

 

”Om hon har samma åsikt efter fjorton år framgår inte, vilket är synd för det är ju den intressanta frågan”.

 

”Så det var genier som sålde tidningen och Berghs”, sa han och såg ut att vilja sammanfatta. 

 

”Ja och jag var de genialas ordförande. Det var vid min lägereld som tanken på att sälja började gro men det var i nästa som de tog fart och där man fattade besluten. Då var Kurt Lundkvist den mest lämpade av alla att slå klubban i bordet, hårt tror jag. Det var hemma i hans kök i Malmö som revolutionen föddes.

 

”Så vem äger tidningen nu, jag har inte koll på det”, sa killen?

 

”Bonniers. Som även äger Dagens Industri en tidning som skrivs av journalister som lyckas med tricket att både bedriva kritisk granskning och älska folk som gör affärer. 

 

Hans tjej hade redan börjat plocka med sin väska.

 

”Men man ska inte jämföra”, skyndade jag mig, ”skillnaden är stor. Reklam är till sin natur obegriplig eftersom den är ett med den mänskliga natur som i alla tider gäckat allsköns tänkare. Om det inte varit så skulle ett färre antal stora fabrikskedjor listade på Wall Street för länge sedan ha tagit hand om all tillverkning.

 

Han såg road ut, nöjd med kaffestunden.   

 

”Publiken är samma som på Dramaten”, sa jag medan han sköt in stolen. ”Lika kritiskt nyfiken, lika sugen på nytt och intresserad av att få uppelva hur man också kan göra”.

 

Nu grävde han i fickorna som efter bilnycklarna.

 

”Vem ska kunna berätta något om hur det går till när det blir stor teater och inte bara gammal vanlig när inte ens skådespelarna kan”, hann jag med. ”Samma floskler om och om igen. Det är därför som reklamens kreatörer tiger. Inte ens den egna akademin försöker förklara”.  

 

”Så är det väl med alla halls of fame”, sa han, ”att inte ens där kan man med säkerhet uttala sig  om de mest avgörande ögonblicken”.

 

”Då är det lättare att rangordna och berätta om allt som går att mäta. Som hur många, hur mycket, vilka som är bäst, sämst,  dyrast, på väg upp, ut”. Jag var ännu inte klar, hade haft minst lika roligt, tacksam för frågan.

 

Han  tittade nu öppet på klockan. 

 

”Kul att höra, nu vet jag, är det ingen som frågat förut?”

 

”Nej, reklamhistoria är ingen issue, som det heter”. Och därför inget att skriva i tidningen om än mindre göra intressanta program av. Roliga historier är något annat. I det opersonliga kan alla som var med då sola sig.

 

”Hur är tidningen idag, tycker du?

 

”Ingen aning, jag läser varken den eller någon annan som skriver om reklam, vilket inte har med bra eller dåligt att göra utan med att jag blivit så gammal att livet utanför blivit intressantare. Jag minns att jag berättat i någon krönika om vad Leon sa när jag många år efter Arbmans mötte honom på stan och frågade, lite slängigt som man gör, vad han gör nu för tiden. 

 

”Vad menar du, skulle jag som begåvats med två fantastiska barnbarn vid min ålder ägna mig åt något annat dem?” 

 

Grabben hade nu vänt sig mot tjejen som såg ut att snabbt vilja iväg..

 

”Kul att prata med dig, sköt om dig”, sa han medan han började baxa sig och tjejen mellan bordet och bort mot parkeringen. Jag följde dem med blicken, zoomade in knuten vid bokhandeln och strax dök en svart Tesla upp. Jag gillar inte Teslor, kan inte låta bli att tänka på robotens mamma och pappa. På media, reklam, tech, Maga och den mörka symbios som gömmer sig i tidens smartaste master minds. ”På vem som har makt över makten som har makten över orden”. På alla tusen miljarder dollar som reklamen årligen tillför en allt skränigare medieindustri; en outsinlig källa som inte slutar flöda oavsett vad naturen, och människan som vilset vandrar omkring i den, kan tänkas hitta på.

 

Sen tänker jag på alla tappade bollar och på hur snart vi är där ingen. Med samma pjäser och likartade repliker på samma scener, bara lite nytt folk i till synes andra roller.

 

 

Bilden: 

Ulf Rollofs flugsmälla. Den jättestora ställde han ut på Dokumenta. Så kunde det gå för en klisterprins. Boken gjorde Torbjörn Lenskog. Ur minnen av Falk & Pihl. 

 

LF