Idag när de flesta (inte alla) tycks ha insett att entreprenören är själva förutsättningen för det välstånd som politikerna har att fördela, och käbbla om, kan man undra om de letas efter på rätt ställe. Jag har träffat rätt många under min tid och alltid undrat varför de jag mött så sällan beskrivs så att jag känner igen dem. Inte ens på tidningarnas rosa sidor.

På nyhetssidan är entreprenören en affärsman som tjänar pengar på att ha startat ett eget företag. Och sålt det. Om vad som hänt däremellan får vi ingen djupare insikt. På kultursidan nämns de bara när något borde stöttas eller satsas på.

Inte långt tillbaks var entreprenören en listig typ som startade företag för att få andra att arbeta åt sig, tjäna pengar på att låta andra slita. För många är förvirringen total. Uppfinnare, entreprenör och affärsmän är vitt skilda ting. Mycket förenklat är det uppfinnaren som hittar produkten/tjänsten, entreprenören som hittar marknaden och affärsmannen som hittar förtjänsten.

För dagens politiker tycks entreprenören vara en högutbildad specialist som i kraft av sitt unika kunnande upptäckt en nisch där det finns utrymme för bra affärer. Det hörs om inte annat på hur man talar om skolan. Som om det är där entreprenören blir till. ”Om svenskt näringsliv skall kunna konkurrera utomlands”, sa Lövén, ”då måste vi ha en skola i världsklass”. Jag är inte lika säker på att det är så det hänger ihop. Högutbildade specialister är förstås viktiga för firmans utveckling men det är inte på skolbänken man blir entreprenör.

Nyligen har Svenska Dagbladet tagit sig för att låta läsarna rösta fram alla tiders svenska entreprenör. Det ger tidningen orsak att besöka ett större antal kandidater och belysa deras gärning.

Det är här det tar stopp. Ytterst sällan kommer man bakom de gamla vanliga flosklerna om han som började sälja jultidningar och hon som gick runt och sålde mormors hembakta kakor. Som om födgeni vore allt. Många med födgeni kroknar när geniet inte visar sig ge snabb utdelning.

Jag har jobbat nära flera av SvD:s kandidater, väldigt nära några av dem under många år. Deras företag blomstrar inte därför att chefen är högutbildad specialist, ofta inte ens var något ljushuvud under den skolgång som vanligtvis blev rätt kort, utan därför att han eller hon utrustats med ett sjunde sinne, ett som inte går att förvärva. Vi kan kalla det passion och brinnande lust åtföljd av hängiven livsstil och lite egen personlighet.    

Utrustad med det sinnet förlorar man aldrig eftersom man helt enkelt aldrig ger upp. Man prövar om, backar, segar på, väntar ut, tar en omväg men ge sig – aldrig. Det har inget med födgeni att göra utan är något lurt i arv- och miljömassan. Lusten att skapa, vinna, inte bara pengar utan i kanske än högre grad uppskattning, styr varje steg varje dag. Fighten berusar mer än någon stimulantia. Därför går de gärna och lägger sig när groggbrickan åker fram. Det som då sägs visar erfarenheten att man gott kan vara utan. Tidig frukost är något helt annat.

Den sanna entreprenören är ett proffs väl så excellent som de som skolat eller tränat sig till titeln. Här handlar det om att inte ta ett nej för ett nej, aldrig tycka att läget är hopplöst, aldrig att nu är det bra nog, alltid mena att om vi tar om en gång till så kanske det blir ännu bättre, att ingenting är för litet, att firman består av tusen små rattar som dagligen skall skruvas på, än lite hit, än lite dit och ibland tillbaks till början, att tiden aldrig är helt ute, att man inte har fel bara för att tio andra säger emot, att man hinner om man jobbar på lunchen också, att man alltid tar telefon, ständigt är uppkopplad med familjen i ena luren och en säljare på fältet i den andra, att allt löper samman i tid och rum; stort och smått därför att allt är lika viktigt eftersom allt hänger ihop, att pengar är bra men att de gör mer nytta i företaget än på privata utsvävningar, att spel är för osäkert och att aktier och liknande lotterier skall man passa sig för om man inte är ytterst väl insatt i detaljerna. Att lån är en styggelse och kostnader ett nödvändigt ont, att fakturor skall granskas med lupp. Att bästa sättet att leda är att föregå med gott exempel, vara först på jobbet till exempel och åka hem från konferensen så fort det bara går. Att punktlighet är en dygd och komma för sent slöseri med allas tid. Slöseri är förresten det värsta av allt. Jag kommer att tänka på maratonlöparen som på frågan varför han vann sa att ”jag sparade lite på varje steg”.

I mångt och mycket (inte i allt) känner jag igen mig själv, det vill säga kreatören i mig, framför allt den jag blir när jag går in på tjänsterummet. Nyckeln kan finnas precis var som helst. I en detalj som ingen förut upptäckt, som ingen akademi i världen kan kartlägga. Jag erinrar mig en episod från Arbmans. En ung man söker jobb, står inne på Leons rum nära dörren eftersom han vet att audiensen när som helst kan vara slut. Pläderar vältaligt för sin sak. Plötsligt avbryter Leon med ”du låg bra till ända tills du började räkna upp alla skolor du gått i”.

Det säger sig självt att det har sina sidor att försöka samarbeta med envisa entreprenörer. Men den som lyckas kan bli upptagen med nära nog apostels rang. Inte sällan som vän. Då har man tjänat ihop till en långvarig relation som inte spricker för att man, så länge man tror på sin sak, har fel ibland. Då är det högt i tak. Men också skydd i lä från alla som i tid och otid vill vara med och blåsa runt lite damm. Då är tilliten total. Andra sidan av det myntet kallas förtroende. Där gäller antingen eller. Brister det är det kört, hej och god natt. Har långsinnet väl slagit till är det inte bara långt utan mer eller mindre evigt.

Något mer omodernt är en sann entreprenör får man med andra ord leta efter. Märkligt att de över huvud taget finns.