Reklam blir som sin tid. Det är där den hämtar sin näring, sina berättelser och sin stil. På det sättet blir den även en spegel. Det som passade sig ett år kan tio senare orsaka folkstorm. Jag vet, jag har själv varit med om att skapa krigsrubriker på kvällstidningslöpen.

Det var 70-tal och vi arbetade (på Arbmans) för bensinbolaget Gulf. Ett bolag som alla andra. Det kvittade de flesta bilister var man tankade, allt som skiljde var en och annan ettöring på priset (bensin kostade runt en (!) krona litern då) med möjligheten att få en solhatt eller en isskrapa som tack.

Vi menade att man kunde använda pengarna bättre. Ta tillbaks en och annan allmän rabatt-ettöring och för pengarna istället bedriva trafikpropaganda. Skapa innehåll skulle man kanske kalla det idag. Så blev det. I flera år gick Gulf före lagstiftningen t.ex. med krav på att alla skall använda säkerhetsbälte, året därpå med att alla alltid måste ha halvljuset på.

Varje annons avslutades med att ”Om du lovar att alltid köra med halvljuset på får du tanka varje liter 3 öre billigare hos oss”. Gömda vid trafikljus lite varstans, i diken och bakom byggnader, låg hundratals inhyrda skolungdomar. Kollade ljuset, bältet osv. och antecknade bilnumret. Nästa annons blev ”Tack för att du …kom in så får du…” Varpå tusentals bilnummer listades.

Ett tredje år fick vi för oss att påpeka att alla i familjen borde få köra bilen då och då. Flera olyckor hade uppmärksammats där ovana bilförare ansågs bidragande. Då mer än nu var bilen mannens egendom och domän. Kvinnan fick köra när han så att säga var indisponibel. Sonen och dottern nästan inte alls trots färska körkort som behövde underhållas.

En annons blev denna: Bild framifrån rakt in i framrutan. Där sitter hon och han. Hon framåtlutad över ratten och styr så knogarna vitnar. Man förstår av klädsel och smycken att de varit på galant partaj. Han sover sött. Rubriken Lördagsnattens farligaste bilist satte eld på debatten om kvinnor och bilkörning. Ordet feminism var knappt uppfunnet, men väckte förstås även sådana instinkter.

Vi var naiva. Fattade inte vad vi rörde vid. Den annonsen hade än idag inte kunnat publiceras. Nu kör både män och kvinnor bilen allt efter behag och lägenhet. Och frågan om vilket kön som är bäst på att köra bil är tack och lov sedan länge uppeldad på den bakgård den aldrig borde ha lämnat.  

Det andra exemplet är talande för vad tiden tål. Och absolut inte tål. Annonsen: En man, pappa förstår man, sitter i sin fåtölj och läser tidningen. Bredvid står sonen, nykläckt körkortsinnehavare, med utsträckt hand, som bedjande. Rubriken: Fadern, sonen och den heliga bilen.

Vi vaknade i Nässjö den morgonen. Hade intet ont anande varit på kundmöte dagen innan med åtföljande middag. Krigsrubriker toppade varenda löpsedel utanför varenda kiosk. Stora som ”Vakna Ingo du vann! om nu någon minns den. Hur som helst bokstäver av största storlek. Där skreks ”Ingen kristen tankar Gulf” och på en annan ”Kristna fördömer hädisk annons!”. Vi köpte allt vi kom över även Göteborgs Posten som anslagit hela mittuppslaget till denna nyhet. Där satt kristenhetens tre stora Levi Pethrus, Arne Imsen och ärkebiskopen sida vid sida över hela uppslaget till rubriken ”Kristenheten äntligen enig; fördömer hädisk annons”.

På Gulf var man inte glad åt uppmärksamheten. Vi fick lova att utrota varje tänkbar kopia (avdrag hette det då), varje skiss och allt som över huvud taget andades denna annons. Jag sparade dock några ex. som jag tillsammans med annat ur gömmorna skänkt till ”Reklammuséet” ett par trappor upp i Landskrona Museum. Har du vägarna förbi och är intresserad av reklam, titta in där. Det är väl värt ett besök.

Även efter denna delkampanj fortsatte marknadsandelarna att öka. Vid den här tiden mättes skillnaden mellan bolagen i tiondelar av marknaden. Kampen var stenhård och varje tiondel värd guld. För varje ny kampanj tog Gulf några nya.

Nu är frågan vad som hänt om vi som alla andra länder i Gulf-nätet gjort som reklamprofeterna i Galveston Texas ville: lanserat ”The Running Man”, en idé som gick ut på att senast 30 sekunder efter att man kört in på en station skulle en serviceman (ingen kvinna där inte) komma springande i rentvättad overall och snygga gympadojor. Vi kände instinktiv motvilja. För att få slippa var vi tvungna att infinna oss på Gulfs huvudkontor i Texas och meddela att den idén inte skulle fungera i Sverige. Att den så att säga inte låg i tiden hos oss runt 1968. Och att vi hade en bättre, som gjorde just det. 

Vi i det här sammanhanget var Ove Pihl (art director)och undertecknad (copywriter). Byrån hette Arbmans. Och åren borde ha varit 1968-70.

Gulfresan har en annan poäng. När vi anlände till New York för vidare befordran till Houston låg förstaklassbiljetter och väntade på hotellet. Vi bokade raskt om dem till turistklass och blev på så sätt bjudna av Gulf på en extratur till Mexico City. Det tycker jag så här efteråt att vi var värda.