Den ligger längst ut på udden bortom vackra hotellet, ett stenkast från stationen. Syns inte  förrän du är nästan framme, gömd i en träddunge men på bästa platsen i hela hamnen. Den ser glad ut.

Hit kommer varje förlängd sommar, från april till september, tusentalet pirrigt förväntansfulla, ofta unga, människor i sina lätta stolar. Tjejer och killar som ivrigt spanar ut över viken, bryggorna och de många små glada båtarna. Formgivna som polkagrisar men i sjön ivriga som fjärilar.

De ser vinschen på bryggan och förstår hur det ska gå till att komma ombord. Möts av Emmas stora leende och av de tjejer som den sommaren hjälper henne. Rullar lätt som överallt på området på sluttande bana. Du har kommit till Skota Hem. Här kränger några av de tuffaste seglarna i landet på sig sina selar. När de hissats ner i sittbrunnen seglar de som vem som helst, allt som behövs är att de kan röra ett par fingrar. 

”Vi är stolta att ha en sån granne” sa KSSS ordförande när han höll tal här om kvällen eftersom stugan fyllde trettiofem år. ”Skota Hem ger eko i seglingsvärldens stora hamnar, vårt eget varumärke sväller av stolthet när vi berättar om er”, sa han.

Jag kunde inte låta bli att tänka på resan med Gant till Newport. På hur modellen äntligen fått ett jobb i hans smak där han gick runt bland yachterna och det vackra folket i sina vita byxor. Själv var jag mer intresserad av det stora landets allra första techmiljardärers villor. Som alla bär drag av europeiska slott. Järnvägsbaronernas, stålskelettens och bankirernas svullna krokaner. Så laddade med historier från tiden att min text närmast skrev sig själv.  

Men Skota Hems hamn är så långt från Newports man kan komma. Men med samma stora äventyr väntande på havet utanför. Sedan många år är verksamheten i stort sett kvinnors verk. Platsen bågnar av girl power. Men det var män som drog i sina spakar, satte igång verket, stakade ut planerna och raggade upp de första pengarna. Framför allt en, en eldsjäl som förkroppsligar alla verksamheters kalla fakta; att bara det som verkligen görs får någon mening, hur god tanken än är. Han heter Claes och vi kommer till honom.

I fyrtio år har verksamheten, driven av denna till synes lilla motor, givit tiotusentals ofta gravt rörelsehindrade ofta ungdomar upplevelser de inte kunde drömma om. Inte som till vardagens händelser när välvilliga händer skjuter på bakifrån utan för att de kunde själva; styrde, gjorde vägval och tog egna beslut. Kände att de seglade ensamma i egen farkost på öppet vatten.

Utan alla dessa tjejers insatser hade stugan aldrig byggts och drottningen aldrig behövt komma och inviga den. Eller hennes dotter att vilja stärka sin fina fonds varumärke med de värden som Skota Hem står för. Som att farten skulle vara allt som gör segelsporten värd att skriva om. En annan, kanske ännu viktigare, är att segling är lika naturligt som att gå, bli ett med naturens skiftande underlag. Tänk att det är först när de som inte kan gå visar att de kan segla som vi förstår varför segelbåten är människans första, och sista enligt mången mytologisk sanning, farkost. 

På kajen står rullstolarna övergivna. Och medföljande hjälpredor, ibland även föräldrar, med tårar i ögonen. ”Där ute, i en av de där små glada båtarna, seglar min dotter/son ensam. Ut ur sin bundenhet och in i känsla av att man behärskar allt: vinden, havet, regnet kanske, livet”.

Man skulle önska att fler såg, upplevde och kände vad som pågår i denna lilla vik intill det stora pampiga hotellet. Vilken energi som strålar ur dessa möten. Vad det skulle betyda för vår tid, vår miljö och vår syn på värden om fler med makt och myndighet tog sig tid att komma förbi och med egna ögon och öppna sinnen tog in vad några få eldsjälar kan åstadkomma.

 

Men låt mig kort berätta historien om hur allt startade och ta det från allra första början. Där stod nämligen också en kvinna med hjärtat på rätta stället. Hon bodde i ett av de strandnära radhusen. Dagligen rastade hon sin hund, promenerade gärna ut på udden, insöp den insuttna platsens doft av segel, tackel och tåg.  

En dag när hon passerade KSSS hamn såg hon en ung man i rullstol krångla sig ner i en osedvanligt liten segelbåt. När hon återvände var han redan långt ute på fjärden. Bara huvudet syntes. Det blåste och kvinnan som delade intresset för båtliv med sin man Björn visste vad en liten lätt båt normalt tål innan den välter. Hon oroade sig men den här båten låg stadigt i sin vind. Nästan ur synhåll såg honom slå, vända och angöra vid hennes fötter. Båten var liten som en kanot men slank och vacker, så långt från jollens rondör man kan tänka. En riktig segelbåt med drag av de runt tjugo meter långa havskryssare hon sett tävla i America´s Cup. ”Hon ser ut som en unge”, kan hon ha tänkt.      

Ett par dagar senare är den unge mannen där igen. Den här gången väntar hon ut honom. Vill veta, har berättat för sin Björn om mannen i rullstol, om den lilla båten som inte kan välta och låter sig seglas av alla som kan röra ett par fingrar. Även han hade undrat. Men den här dagen är han fullt upptagen i stan, alltid är det någon gruva, bank eller stålverk som ska räddas. 

Seglaren heter Claes Hultling och är läkare. Skadan fick han efter att ha dykt där han inte borde. Segling är hans passion och att han sitter i rullstol ska inte stoppa honom. Båten, förklarar han, är en Minitolva ritad med Stortolvans mått nedskalade till ett minimum. Den briljanta idén är Peter Norlins, en av svensk seglings stora namn, senare även en av våra stora konstruktörer.  

Björn Wahlström blir eld och lågor och går som alltid igång direkt när han möter något han gillar. Knackar på hos sin granne Pelle Gedda, som lämpligt nog är en av segelsportens stora legendarer. De söker upp Claes och 1984 signerar de urkunden till en stiftelse som ska ”möjliggöra för ryggmärgsskadade att lära sig segla om man så bara kan röra ett par fingrar”.

Det är då som Björn ringer mig. Som han så ofta gjorde när han engagerade sig i ”annat också viktigt”. Vi hade blivit goda vänner, seglade ihop med våra ”grabbar” i var sin båt längs norrlandskusten till våra grannbyar på Höga Kusten. Och på helger med våra familjer med Björn som den lekledare som har roligast själv.

Han går som vanligt rakt på sak: ”Du behövs, det här ska du vara med på”. Det skulle även Roger Nilsson, världsomseglaren vara. Men vem skulle styra verksamheten, förkroppsliga tanken. Claes visste. Han ringde Marit Söderström, som redan då var en av våra mest meriterade kvinnliga seglare. Senare vann hon i stort sett allt i VM och OS. Men åren med Skota Hem är ovärderliga, säger hon i sitt tal den här kvällen då alla samlas och minns.

Idén behövde ett namn. Jag fann Skota Hem och skrev en programförklaring, som också blev en sorts kommunikativ plattform. Som blev en trycksak som byrån (Falk & Pihl) fick hjälpa till med. Känsloladdad därför att jag kände att storseglarnas vision om ”segla fort och väl” inte var lika sann just här som ”segla för att känna glädjen av att kunna som alla andra”. Illustrerad med bilder på tomma rullstolar på bryggan med segelbåtar i fjärran. 

Något senare frågade jag Hans Brindfors, som jag då jobbade mycket med, om han ville skapa det designprogram som idén så väl behövde. Det gjorde han, pro bono som alla vi andra. Hans glada båtar lyser fortfarande på Baggen som färgglada bojar till ett nöjesfält.

Jag satt i styrelsen i många år men i takt med att verksamheten fann sina former insåg jag att min roll var överspelad. Nu handlade det mesta om att fortsätta ge tjejerna på bryggan den fasta grund de behöver. Skaffa pengar är min sämsta gren. Men en av multibegåvningen Claes Hultings många. Skandia och arvsfonden gick in som huvudsponsorer. Många andra har under åren stöttat upp men bidragen från de som med egna ögon stått på land och sett glädjen i framfarten till sjöss har blivit allt viktigare. Som det är med det mesta; man fattar inte vad som verkligen pågår förrän man ser det.  

Utan först Marit, sedan Åsa Linares-Norlin som idag är ordförande för hela pararörelsens OS-satsning och därefter, nu sedan många år, fantastiska Emma Hallén hade inte Skota Hem kunnat erbjuda den handfasta praktik som gör att allt fler får upp ögonen för vad ett segel, satt i rätta händer, kan åstadkomma. I ur och skur har de fraktat båtar på släp till klubbar och föreningar runt om i landet. Lämnat spår som andra tagit över. 

Det lilla huset lyste, den här kvällen, som en fyr mot den mörka himmel som världen idag hukar under. Det stora vita hotellet såg trött ut. Vi var många som lämnade hamnplanen med fuktiga ögon och klump i halsen när vi tackade för att Skota Hem finns i en tid när så mycket annat inte är vad det ser ut att vara. Själv var jag mer nöjd med känslan av att ha bidragit än efter en guldäggsgala. 

Men i alla brann den eviga frågan: Vad är det man inte ser? Och känner? Hur kan man undgå att vilja hjälpa till när man sitter på pengar som man fått av folket? Här finns värden som rör alla. Och var sover de stora marknadsaktörerna med sina idag allt tommare varumärken? Och var hukar de nyblivna miljardärerna med sina behov av guld även i andra vågskålen?

 

Om du upplever det här som en annons så låt gå för det. Bankgirot heter i så fall 5888-2283 och postgirot 8341923-4. Hur man blir månadsgivare finns på Hemsidan. Vill du se med egna ögon, kom förbi.

 

LF