Det var den sommaren då vi längtade efter regn, satt på altanen och hoppades att den skarpa horisontlinjen vid Härnön skulle upplösas i dis och dimma. Norrlandskusten var stekhet. En obönhörlig värme varnade för tider när brunnar torkar ut och vildhallonen inte orkar längre än till knastertorr kart. Men vi höll i, smörjde in oss, kröp in under parasollerna med hatten på och sa att vi njöt.

 

En kväll kom vi att tala om illusionen. Om att allt verkar kunna visa sig vara det vi inte trodde var möjligt. Därifrån var det inte långt till reklamen som ju inte är annat än medveten lögn. Eller mindre brutalt sagt; en lek med illusionen, vilket inte betyder att vilka skenbara sanningar som helst duger. Illusionen är grannlaga, hyperkänslig. Minsta misstag rister i publiken som ett felslag på pianot. Ingen maskin är så känslig som den mänskliga. Den hatar bondfångare.  

 

Jag är måhända extra känslig eftersom jag gjort reklam till ett intresse, aldrig upphör att förvånas av hur merparten av tusen årliga miljarder dollar world wide sätts i händerna på illusionister som inte kan trolla. Jag ser mina medresenärers menande blickar, hör deras spydiga kommentarer, ser hur de värjer sig, försöker se ut att inte se eller ens höra. Och jag känner vartåt det är på väg.

 

Reklamens uppgift är att skapa sympati, påminner mästare oss om. Att bara vinna uppmärksamhet och någon form av reaktion räcker inte. Men sympati kostar mer än allt annat. Sådan vinner bara den ärlige. Den som vågar visa sitt sanna jag och därmed tar sig rätten att utmana även de mest tveksamma. Sympati är något som känns i hela kroppen, en känsla som vill bli bestående. Gilla kan man göra något tillfälligt och ett stilla leende kan fort bli ett hånfullt grin. Reklam lever därför farligt en sekund i taget. Ett klavertramp och bondfångaren avslöjar sig. Tusen tassande steg innan kan ha varit förgäves. 

 

Att bygga stabila varumärken är betydligt svårare än att bygga glashus i ensidigt hyllade teveserier. Så svårt att i Sverige har vi bara ett fåtal som pallar för det mesta. Byggen så starka att sympatin består även om bygget tidvis råkar i händerna på en reklam som halkar snett i leken med illusionerna. (Jag ser Volvos nya reklam för lilla SUVen och nästan rörs till tårar. Så elegant kan man nyttja en investering som snart förräntat sig i hundra år; hela idén i några enkla eftertänksamma bilder. Grattis till de som ligger bakom. Så bra kan reklam vara). 

 

I samma reklamblock ser vi hur andra företag även de med många år på nacken lider av hur befattningshavare på båda sidor av bordet i årtionden famlat omkring. Krampaktigt söker de den förlossande illusionens hjälp. Men vad hände med sympatin? 

 

Vi såg ut över Bottenhavet, lät fantasin smita in bakom Storön och bort mot mynningen av den Ångermanälv som gör Nilen till en rännil men tio gånger längre. Brisen skänkte svalka och vi blev kvar med våra tankar om alla illusioner som nu bildar en mosaik av hemsk verklighet. Men tänk, säger någon, om illusionen också blir planetens räddning, Om samma fenomen kan ställa allt till rätta eller åtminstone få åran att verka rakare?

 

Illusionen är inte myntets andra sida, sa någon, utan sättet man också kan se saken på om man flyttar sig lite. Som ur solen och in i skuggan. Vi enades om att den inte sällan är den föreställning som bättre än alla fakta berättar sanningen. Men också de som i värsta fall gör lögnen till den politiska show som lurar alla.

 

Det var dagen efter min födelsedag. Jag hade som vanligt tänkt på Torbjörn eftersom han också skulle ha fyllt år då. I mångt och mycket var vi lika. Kräftor som delade lusten att berätta men han som den stundens verbala virtuos han var, jag mer som den eftertänksamme skribenten. I allt han gjorde byggde han egna världar där han kunde möblera som han ville. Bådas drevs vi av lusten att få känslan bakom orden och bilderna att även lära ut, inte bara smeka och roa. Hans jobb för DN ”kittlade våra  sinnen” och gjorde oss ”filharmoniska” tillsammans med Arla. När han dog ringde DN:s ledning hans familj. Man ville ha en av hans stora affischer (illusioner!) för tidningen uppsatt på sin egen vägg.

 

Rubriken till den här berättelsen fanns här om dagen bland tusen andra tänkvärdheter på sidan 88 i Montaignes Essayer del 1.  ”Ett brytningsfenomen” sa en av vännerna på bryggan som är skolad fysiker. Men leende, väl medveten om att vi här och då rörde vid helt andra ting. Historien fascinerar ständigt. Redan 1580 (snart tusen år sedan!) satt Montaigne och kläckte ur sig tankar om sanningen som idag kunde forma en helt annan framtid än den som dagens techindustri så egocentriskt eftersträvar. Även reklamens hann jag tänka innan jag kom ihåg att den aldrig tittar bakåt.

 

Det var där Torbjörn gled in i samtalet, några på altanen som träffat honom påminde om hans berättande. Han och Ulla var här ett par gånger, tog bussen till Kramfors där jag hämtade. Flera återgav berättelser som de sa sig ha spridit vidare i sina kretsar under åren som gått. Som den om bondpojkarna som fått tag på en gammal tandemcykel och på vägen hem från dansen, och glada i hågen, såg ett gäng surmulna slagskämpar stå och hänga vid backens slut. Farten var så hög att de, när de passerade den livsfarliga hopen, skrek ”hej på er bondläppar”. Men i nästa stund mötte de en brant uppförsbacke. Där kedjan hoppade av. Torbjörns sätt att beskriva de sekunderna, i båda lägren, var så filmiskt att ingen glömmer scenen.   

 

Torbjörn var inte reklamman, sa jag till mina vänner, han var illusionist. Och inte den enda i den reklamvärld som jag växte upp med. Efter jobbet var vi alla något annat. Tiden var sådan, allt var möjligt och vi ville pröva om det vi lärt i reklamens ateljéer var värt något även utanför. 

 

När jag ser mig omkring i den värld som för femtio år sedan revolutionerade reklamen ser jag därför inte art directors och copywriters. Jag ser berättare upptagna med att utforska sin egen värld; Lars med sin kamera, Jan rotande i sin mentala trädgård, Alf i sitt bildarkiv. Alla hade varje dag något annat med sig till bordet på byrån. Våra intressen var inte reklam, möjligen artnära illusioner som film, design, konst och inredning. Ibland gav verksamheten upphov till företag, stiftelser, klubbar och organisationer. Som fotogalleriet Camera Obscura, bokförlaget Atlantis, designbutiken Bazar, stiftelserna Skota Hem och En rökfri Generation, föreningen Hötorget. Och inte minst, i Torbjörns fall, till alla utställningar där hans mästerstycke No Name (på Fri Form) enligt mig tog priset. För vem ritade galoschen? Och hammarskaftet? Vem formger allt vackert, praktiskt, skönt vi tar i, ser och doftar på som aldrig får någon mästare? Bara en illusionist tar sig för att skapa en hel utställning, med tusen exempel, ordnade i tolv olika material (glas, papper, metall, plast, bakelit etc.) om det.  

 

Nu är han sedan fler år borta och jag ville ge hans fanclub i Ådal något nytt att fundera över så jag berättade om en resa med Dussinkockarna. Och den historia Torbjörn vände och vred på i tolv timmar. Det började på Köpenhamns central och slutade i en hotellbar i Bryssel. Samma berättelse, aldrig förlorad trots ett vi var ett tiotal andra som också ville höras, berätta vårt. Vi var Dussinkockarna, eller Chef Douzaine som det stod broderat i engelsk skrivstil på våra kockrockar. Nu skulle vi ut och resa som vi gjort flera gånger tidigare. Alltid mot målet en två- eller trestjärnig krog någonstans i Europa. Den här gången hade vi fastnat för anrika Comme Chez Soi i Bryssel, fråga mig inte varför men kanske var det Björns (Halling) idé. Han var vår lärare, ledsagare in i det nya matland som bredde ut sig på 80-talet men också rektor på Restaurangakademin, skapad av tidsandan och några av landets främsta kockar.

 

Vi kände oss hemma i de ny kockarnas värld, den liknade reklambranschens. En pyramid med smal topp och bred bas där allt däremellan tycktes gå att sälja. Att tre av oss (Ove, jag och fotografen Janne Bengtsson) var pappor till boken som vart femte svenska hushåll vid det laget gjort till sin bibel bidrog. Butlers Kokbok fick sitt namn därför att maten var Carls. Men boken var vår. Maten kunde lika gärna ha stannat som en receptsamling. Idén, känslan, pedagogiken, sättet att förmedla hans mat sprang ur vår längtan att lära oss från grunden. Och ur allt som reklamen varje dag lärde oss; att det är skillnad på att kunna något och på att kunna berätta om det. Hade Butlers Kokbok hetat ”Godare mat på lättare sätt” hade ingen förläggare brytt sig. 

 

Nåväl, sedan vi stuvat in all mat och allt vin som Erwin (Lauterbach), Danmarks toppkock på den tiden, och hans assistent kommit dragande med på två pirror lastade med allt gott man kan tänka sig i praktiska frogolitkartonger bar det iväg. Mot Bryssel i två tågkupéer. Så såg tåg ut på den tiden. Den ena gjorde vi till lounge, den andra till gående bord. Här någonstans började Torbjörns historia få sina konturer. Fram trädde karaktärer man aldrig glömmer. Framför oss låg en resa i resan. När tåget gjorde sina stopp knölade vi ner emballaget i närmaste papperskorg. Tiotalet dussinkockar kan, visade det sig, få i sig en hel del på en tågresa genom den totala frihetens öppna landskap. Hela vinkartongen, utom två flaskor som blev muta till den tågpersonal som hela tiden tappert blundade, kan ha gått åt.

 

”Ett fantastiskt strax-före-lunchen-vin”, sa Björn, höll upp ett fynd och log med hela ansiktet. 

 

Torbjörn var en illusionist med simultanförmåga. Han tappade aldrig, trots sorlet i kupén, tråden. Det var så han jobbade. Lyssnade och skapade, satt aldrig och grubblade. Jag hade förmånen att jobba med honom även med stora tunga projekt. Vi gjorde boken Skogens Skafferi (om bara tolv svampar) och mycket annat som inte många fick nys om, som en del pro bono-jobb för Beckmans. Men också som när vi fick svenska kungafamiljens anfäder att återvända till Kungsör. Torbjörn hade just flyttat dit. Kommunen slängde sig om hans hals, bönföll om lite säljande reklam. Den bärande idén var enkel att hitta. Men hur hitta illusionen? Att staden heter som den gör beror på att den från 1500-talet och framåt var den svenska kungafamiljens semesterparadis. Vi gick till biblioteket och läste på. Här hade, visade det sig, Karl XII lekt krig i skogarna, änkedrottningar suttit på undantag och hit bjöd Gustav Wasa, som var upphovet till valet av ort, sina barn, mågar och gamla mostrar på slädtur över Mälaren. Här hade man fötts, blivit gammal och dött. Det vill säga här hade allt som händer i alla småstäder och därför är svårt att göra bra reklam av – utforskats av hela svenska kungligheten. 

 

Det blev en trycksak för alla hushåll; om hur det är att bo i Kungsör, jobba, gå i skola, bli gammal, färdas till och från. Krönt med att Torbjörn rent fysiskt fick ett tiotal av dem att återvända. Genom att tänja på reglerna (ingen bråkade efteråt) kunde han stansa ut tre meter höga pappfigurer; gamla kungar och drottningar i helfigur. Plötsligt en morgon stod de utplacerade i stadens vimmel. Vid östra infarten hälsade självaste Gustav bilisterna välkomna. 

 

Men åter till Torbjörn och historien. Ideliga sidokast och långa utvikningar, nya upptäckter, upptåg och vändningar. Ständigt nya karaktärer som dök upp, andra som försvann. Episodiskt som i tidens teveserier. Vi tjöt av skratt och Torbjörn tog allt vildare språng.   

 

Kupén var trång. Jag minns att Janne låg på hatthyllan medan kameran smattrade. Idag kan jag inte med säkerhet erinra mig om alla var med. Med all säkerhet inte han som aldrig kom; vår tolfte medlem. Men det är en annan historia. Men att Kurt (Lundkvist) och hans förre assistent Anders (Wester) var med kan jag än idag se framför mig, det här måste vara trettio kanske fyrtio år sedan. Även gamle fine Kjell Jävfert framträder. Resorna flyter ihop. Det må vara mig förlåtet. Alla hade sina poänger. 

 

Väl framme i Bryssel checkade vi in, var minns jag inte, men ganska snart var vi samlade i baren. Lägga sig och vila var inte en tanke som slog någon. Torbjörn var oförtröttlig. Det mest osannolika hände; en huvudperson kan ha stupat, en älskad kan ha visat sitt sanna sig. På krogen var vi efterlängtade, åt och drack allt gott som tänkas kan, stapplade ner vinkällaren, beskådade vår bild, den inramade som vi alltid skickade i förväg, uppspikad på någon vägg. Tog taxi till hotellet. Och satte oss i baren för att lyssna för nu hördes slutet vara nära. 

 

Våra öl och gin och tonics stod orörda. Baren var tom så när som på två tjejer i ett hörn som såg tio stumma män lyssna på den elfte som om de inte fick missa en stavelse. Någon vinkade fram dem. Då övergick Torbjön till dalmålsengelska. Nu tjöt även tjejerna av skratt tills allt plötsligt var över. Kvinnan vi följt hela tiden dog i lungsot eller nåt. Först efteråt var det någon som sa ”märkte ni inte att han berättade Forsythe-sagan?” 

 

Någon frågade hur det gick för lurendrejarna Dussinkockarna och jag fick tillfälle att berätta om det designprogram fängslade alla. Först ett brevhuvud som Kurt skapade: Tolv skedar formade som en solfjäder men med en som, på vars och ens visitkort, fattades Jag vill minnas att jag hade nummer tre. Den låg vid namnet. Därefter bilden där Janne radade upp oss som ett fotbollslag.                

 

Bilden rammades in och skickades till den krog som vi ämnade glädja med ett besök. Det slog aldrig fel. Vi uppfattades kanske inte som Sveriges bästa kockar men under alla förhållanden inte som vilka som helst. I följebrevet stod, jag vet för jag skrev det, inget som förhävde oss. Det behövdes inte. Överallt togs vi emot av chefskocken, ofta den vars namn den två- eller trestjärniga krogen bar. Alltid bästa bordet och alltid förevisning av var vår bild hamnat. Vi log lite generat, förstod hur nära vi kom det rena bedrägeriet. Till de bidrog förstås den köksfranska som brevet översattes till. Undertecknat av Björn Halling ”Directuer de L´academi Gastronomigue Suedoise (ursäkta ev. felstavning).

 

Sen kunde jag inte låta bli att berätta om alla illusioner som satte färg på ett av våra jubileer. Platsen var given: Restaurang Pelikan på Söder som då ägdes av Björn. Vi kockar skulle stå för allt; laga maten, servera, stå i garderoben. Till bords satt en tämligen illuster, ofta särdeles matkunnig, församling. Där tronade ingen mindre än Tore Wretman, som Ove och jag lärt känna. Jag under en vecka (mellan frukost och midnatt) vid två tillfällen i hans hem i Mougins. Tillsammans skulle vi bena fram den livshistoria som fanns i alla hans recept. Det gick så där men det är en annan historia. 

 

Tore tackade förstås för maten, spann skickligt på skrönan om ju fler kockar desto sämre soppa. Som nu enligt honom definitivt kunde avlivas. Där satt även Hasse Alfredsson, illusionisternas illusionist. Även han reste sig och påbörjade på Lindemans vis en historia om den sega biff han kämpat med. Som slutade med att han upptäckte att det var plånboken han rådbråkat.

LF