Jag känner marken gunga under fötterna. Jag fick ett brev från en man som hade läst min krönika från den 3 maj 2022 där jag försökte berätta hur jag sommartid stavar mig igenom Oswald Spenglers verk Västerlandets undergång del I från 1918. Han sökte andra delen, skriver han, googlade och hamnade i min krönika. Visst har jag vetat att det man publicerar på nätet får evigt liv men det var som om tanken först då drabbade mig med den kraft den förtjänar. Att alla mina hundratals (jag orkar inte räkna dem) krönikor har evigt liv. Insikten svindlar.
När jag sansat mig, fått kontroll över euforin inser jag att mina övriga skriverier, de som jag länge betraktat som ren terapi eftersom förläggare av en ”gammal reklammans funderingar” inte längre finns. Både ämnet ”gammal man” och ”reklam” är sedan länge är utraderade ur den dagsaktuella medielogikens idé om vad som är så intressant att det säljer sig självt. Jag skulle alltså kunna göra e-böcker av dem. I så fall har jag omgående flera romaner liggande. Hur jag som teknisk idiot ska få in dem på bloggen är en senare fråga. Ser att det finns något som heter EPUB (elektronisk publikation). Kanske dyker någon upp som vill förklara till och med hjälpa till.
När den tanken landat låg Spengler kvar och skvalpade. Jag inser att jag allt oftare tänkt på honom men också att jag värjt mig för att återvända till hans både fascinerande och skrämmande tankevärld. Det är för mycket som i dessa dagar går hans väg. Som grundar sig i hans tankar om människans, hennes kulturers och därmed rikens utveckling. Och avveckling. Om hur allt går igen. Du som läst mina tidigare texter kan erinra dig att jag ofta återkommit till Anders Ewerman, som jag hade turen att möta när jag efter OCH-tiden satte mig ensam och undrade vad som nu väntade.
Ganska tidigt dök Anders upp med sina teorier och modeller om vad som pågick i världen, och inom oss alla, just då strax innan millennieskiftet. Varför allt kändes så ostadigt. Hur det var som att stå med ena benet i det gamla trygga och det andra i det nya spännande men också otrygga. Hur skulle det gå? Vad skulle man bli? Var det någon mening att bilda familj, skaffa barn? Hur skulle den nya tekniken påverka våra liv, bakåt eller framåt? Han gjorde som Spengler, såg hur kusligt historiens mönster upprepar sig.
För många år sedan kom jag alltså över denna bok. Filosofi har kittlat sedan jag hann med en kurs i idéhistoria på universitetet innan det ”sparkade ut mig”. På egen hand har jag av och till försökt ta mig vidare. Det har gått så där. Man får inte läsa fort allra minst på tvären. Inför varje ny mening får man se till att man fattar den förra. Jag tränade aldrig på det i jobbet. Skrev inte så heller trots att jag vet att bra copywriting även handlar om vad som står mellan raderna.
Nåväl, vad är det då som gör denne Spengler en man född 1880 intressant idag. Enkelt uttryckt utgår han från att tillvaron inte är linjär, det vill säga inte har början och slut, utan är cirkulär det vill säga ständigt börjar om. Jag ler när jag skriver detta, tänker på Lasse (Liljendahl) om vilken vi alltid skojade att det var så han framlevde sin vardag, som om tiden inte har med klockan att göra utan med vad man just då är i färd med att skapa.
Spengler såg hur mänsklighetens kulturer kommit och gått; den grekisk-romerska, den indiska, kinesiska, egyptiska – och den som fostrat just oss, den västerländska. Men också hur isolerade från varandra de var, hur lite den nya lärde av den förra. Hur alla vilade på sin egen mentala mening. Teknik och annat praktiskt visst – men inte sätt att tänka och vara. Så väsensskilda att de omöjligt lät sig fraktas över kulturgränserna. Och därför leder till att även vår en dag kommer att ersättas av en helt annan. Kanske därför som Trump och rörelsen bakom honom är så rädd. Tänk om det är filosofi de grundar sin politik på.
För många år sedan gjorde Ingrid och jag den resa vi ständigt återkommer till som den ”bästa”. Så obegriplig och ändå så nära att vi kunde känna doften av femtusen år i ett litet rum inte större än en Friggebod – Tutankhamons innersta gravplats. Att försöka förstå hur en enda människa, som till exempel Farao Cheops, kunde få tiotusen familjer att slå läger i öknen och där i åratal släpa flera ton tunga handsågade stenblock uppför en ramp så att en hundratrettio meter hög pyramid framträdde i vit kalksten med gyllene topp – bara för att han vill ha en grav som passade som utskjutningsramp när hans Ka skulle nå himlen och där bli guden Osiris – det ställde alla kommunikativa frågor man kan ställa sig på sin spets. Om den resan, på och ovan jord mellan Alexandria och Abu Simbel skrev jag boken Farao Färde åt en byrå som ville att jag skulle förklara vad storytelling är eftersom de fått Papyrus som kund. Nu arton år senare har jag skrivit om den. Jag hade för bråttom. Nu är den bättre. Kanske blir den en e-bok.
Tillbaks till Spengler. Det som fäste extra, när jag stavade mig igenom hans bok var förstås att han menade att varje högkultur kännetecknas av hög kreativitet. Teknisk förstås (egyptierna kunde göra både paraplyer och rullatorer) men också i bemärkelsen ”personligt tänkande”. En idé om att den egna personliga utvecklingen inte har med slumpen att göra utan med vad man kan berätta om sitt liv så att det framstår som så unikt som det blev. Därav alla biografier, dokumentärer och memoarer om inte på papper och film så kanske som tecken i det eviga nätets universum.
Spengler, läser jag i texter om honom, stod tidigt oroväckande långt till höger men blev gradvis alltmer åt andra hållet för att sluta som så högljudd antifascist hans dåtida Tyskland sparkade ut honom. Det finns mycket att le igenkännande åt. Som när han beskriver pengars eviga makt över livet, hur enskilda riken inom det stora Västerlandets också blir egna kulturer med starka varumärken. Man kan inte undgå att undra hur han idag hade karaktäriserat USA och den högstående kultur som nu i hundra år blåst sina mentala vindar över oss andra i västvärlden. Vad händer med den? Är även den på väg att bli en parentes i den oändliga rundgången? Jag tänker: ”ung nation som slogs för sin och varje medborgares egen rätt till överlevnad, som fick börja från noll vilket ledde till att den starke, som alltid, vann. Åtminstone till en början”. Vad blir det av en sådan kraft den när den pikar? Kanske en techindustri som ser som sin uppgift att slutföra uppdraget: ”skapa lyckans boning åt de som förtjänar den”.
Som en ödets ironi läser jag i dagarna om filmen Mountainhead där fyra av världens rikaste män mäter längden på sina intimaste ägodelar men också slipar sina favoritcitat från husfilosofer som Hegel (han med dialektiken) och Nietzsche (han med övermänniskan). För filmens grabbgäng är den nya tekniken inte ämnad för ”allas bästa” snarare den kraft som ska ge dem själva och deras bakomliggande rörelse makten, alltså även över politiken. En teknik på väg att utrota människans egen skaparkraft men som säger sig bara vilja hjälpa till med de enkla momenten. Men det är ju de enkla, tänker en enkel vardagsfilosof, som är början till allt; leken, amatörismen, det egna prövandet, framlockandet av den egna talangen, den som formar jaget.
Vad händer när den nya tekniken mildrat kanske till och med stoppat, som många tror och hoppas, de katastrofer som nu hotar planeten. Tänk om den raderar ut även människan. Och om robotarna sedan raderar ut sig själva så att allt som återstår av klotet är en vacker oas i den oändliga rymden. Tänk om det är den stora planen med allt. Att människan är på väg att återställa planeten till vad den en gång var. Tacka för lånet så att säga.
När man blir äldre utan att känna sig särskilt gammal har man av naturliga skäl inte samma spring i benen. Men inte heller i huvudet. Man låter det vila. Tar små steg, mer sällan mellan varje och inte överallt. Man går två gånger med brickan ut i trädgården, tänker på var man sätter foten på trappan men också på hur futtigt allt annat känns när den blommande syrenhäcken slår emot en och rabatten en plötslig morgon exploderar i ansiktet. Det är därför som jag så gärna åker till Ådal och andra till sina Shangri La. Till det evigt naturliga sammanhangen och bort från de kortsiktiga, de som ändå en gång kommer att ersättas av annat. Till slut så ihärdigt att det nya hänger sig i sin egen listiga snara. Allt enligt Spengler och mig.
Det är länge sedan jag lämnade de sociala plattformarna (utom Linkedin som jag behöver för att kunna anmäla mina krönikor). Som ren protest sitter jag som den ende i väntrummen overksam, men med musik i örat. Ler lite lätt, inte skrattar, åt alla som febrilt försöker scrolla sig förbi sin ångest. Det sägs att folk, särskilt ungdomar, andra börjat göra detsamma, till och med längtar efter en telefon som bara är just det. Det är så det nya börjar, vilket åtminstone borde ge några segersugna robotar lite hälsosam ångest.
PS.
Min förra krönika om Spengler hittar du om du trycker på mitt namn upptill. Det blir då rött och dörren till allt jag skrivit i spalten öppnas. Efter några inledande ord kan du scrolla till Maj 2022. Och tack till dig Gösta som skrev så att jag fick tag i mina tankar igen. (Bilden är ett utsnitt ur en målning av Ingrid Falk).