Allt bara försvann, jorden öppnade sig och jag föll men utan att ramla. Famlade i luften efter något att hålla mig i men allt som fanns var kroppar, svettiga, flabbande, skrikiga kroppar och en stor fet jävla cigarr. Jag tömdes som i en hisskorg som tappar vajern, hann inte ens förstå. Det hela gick på en sekund. Hjärnan fylldes av skräck. Jag skulle falla mot en oändlig botten och reagerade som ett djur som vet att de ska dö. Jag måste ut, bort. Inte falla här. Gå, bara gå. Inte hem, bort till en plats där det passar att man hittar mig. Det var i slutet av terminen och Nationen skulle rivas. Tillståndet var givet, kåken skulle jämnas med marken men under ordnade festliga förhållanden….

 

Så inleds boken, som med all sannolikhet aldrig blir någon bok, svenska förlag ger inte ut böcker om reklam skrivna av män som snart är historia. Därför får du inte läsa de andra heller. Men i den här spalten kan jag åtminstone  publicera delar. Så här kapitlet som följer på det som (ovan) slutar med att jag kraschar på väg till krigsskådeplatserna i  skogarna vid regementet där jag nyss gjort lumpen. ”Miljoner guldägg” syftar på min uppväxt i Kalix bland klockskojare och andra storytellers, där vi åt löjrom på tunnbröd ”så den tog på näsan” och med guld (min pappa var guldsmed) som hängde på väggarna som svarta  (oxiderade) trådrullar. 

 

Bilden

 Målad av vännen Gösta Werner och heter ”Hög sjö”.  Hämtad ut praktboken ”Pelle Gedda seglar och Gösta Werner målar” utgiven under min tid på Atlantis.

 

 

 

 

                                                                    *  

(andra kapitlet)

Den gamle man som först efter flera knackningar öppnade såg ut att ha sovit middag. Utan ett ord men med ett litet leende på läppen gjorde han gesten ”stig in” medan han med andra handen höll undan ett murrigt draperi. Jag hann se att flera knappar saknades i den sjaviga kofta som räckte honom till knäna. Doften av ensam gubbe slog emot. I uttrampade filttofflor hasade han före in i rummet som var stort men mörkt och ovädrat. Dagsljuset var noggrant utestängt bakom höga gardiner. Med ett bestämt ryck drog han undan båda. Bakom öppnade sig ett stort spröjsat fönsterparti som i en ateljé. Utanför låg ett annat Uppsala, det vanliga folkets balkonger, terrasser och bakgårdar. Som till någon annan sa han medan han stökade med lite papper på en stol och viftade mot de båda sofforna ”men slå dig ner”. Sofforna stod mitt emot varandra mitt i rummet som för att bilda en fredad zon i bråten av stolar, pallar och bord med halvmeterhöga travar av papper med tryck, tidningar, kompendier och tillplattade kartonger. Ena väggen täcktes av böcker från golv till tak. Inte en enda verkade ny. Många låg i travar. Så gör man inte med böcker, tänkte jag medan jag manövrerade mig i den nedsuttna shagsoffan så att kuddarna gav mesta möjliga stöd för ryggen. Huset var en enkel träkåk på andra sidan ån mitt emot Flustret. Det skulle bli en munsbit för de grävskopor som kommande år skulle förändra Uppsala i grunden. Från mellanstor landsortsstad till metropol, landets fjärde största. Jag hade fått adressen av läkaren. Det var uppenbarligen inte första gången som han rekommenderade patienter som drabbats av akut ångestattack att uppsöka den gamle mannen. Tipset lät som till vad som helst, en ny bra restaurang eller film. Inte som en ordination. Det var uppenbarligen inte Freud och hans schäslong som väntade klockan elva redan dagen därpå. Att jag inte var den ende som skickats dit kändes som en tröst. Det kanske ingick i universitetets åliggande att tillhandahålla nödhjälp åt de som inte höll måttet. Läkaren hade varit lätt att gilla. Han hade mest lyssnat inte hållit lektion om att det kanske var läge att festa mindre och plugga mer. Det gjorde att han fick mig att berätta och slutade med att visst fattade jag vad som hänt. Bara inte att man på en sekund kan gå från livs levande till döende. Jag var ett enkelt fall. Allt jag behöver var en bra tablett, ett lugnande samtal och tipset till mannen som skulle förändra mitt liv. Men det visste jag inte då. Att jag gick dit var för att jag inte hade något att förlora. Det kunde ju aldrig skada. Än idag kan jag återkalla mannens rum, minnas detaljer. Som om jag redan när jag steg in där fattade att här skulle mitt liv ta en annan riktning. Min senaste kurs, den sista skulle det visa sig, bar den storslagna rubriken Idé- och lärdomshistoria. Äntligen något som grep mig men ändå inget, förstod jag, som skulle hjälpa. Idéhistoriker är knappast något man blir. Man blir lärare, läkare, plåtslagare och gymnastikdirektör men får knappast fast anställning på att sitta och tänka på hur det var förr, på hur människan är och alltid varit, på hur lite tiden betytt trots att den som pågår verkar betyda allt. Vad jag än ville bli så inte var det inlåst i ett arkiv med böcker som enda sällskap. Jag kände mig inte som en ensamvarg, jag ville vara del av ett lag, platsa på ytterkanten eller i backlinjen.

 

Drömmen om den  perfekta passningen hade följt mig mer än drömmen om att göra mål på chanser som uppstår. Den förre planerar, ser spelet, luckan och kan hantverket, precisionen. Den senare är en lycksökare, en som väntar på turen, håller sig framme. Även det förstås en kvalitet och talang. Men att applåderna tillfaller den som har turen på sin sida har alltid stört mig. Det här med lagkänsla passade i lumpen. Jag tog med lätthet mina nattpass i tältet vid kaminen, många andra gnällde som barnungar, försökte byta till och med sälja sina. Men god soldat är något man är, knappast blir. 

   

Kvällar och nätter hade jag legat i mitt hyrda rum, först i ett kyffe bakom köket i ett radhus i Fålhagen innan jag drog vinstlotten Klosettpalatset. Vände och vred på var jag skulle passa, tänkte på mina studiekamrater, raljerade över deras jakt på några krumelurer i en tentamensbok som visade att de varit flitiga och koncentrerade. Flest timmar över böckerna vinner, får jobben, makten, pengarna och de sköna kvinnorna. Så hade Gunnar, en kille från Ludvika, och jag tröstat varandra. Tänkt att det måste finnas annat än boklig bildning att slå mynt av. Affärer kanske, men det hade varken han eller jag någon fallenhet för. Att jag föddes in i en småborgerlig kapitalistmiljö låg mig i fatet eftersom vindar om en mer planekonomisk ordning hade börjat blåsa in från vänster. Affärer låg inte i tiden och allra minst den del av verksamheten som kallas försäljning. Sälja sysslade bara krämare med. Lismande, smickrande pratkvarnar som med korsade fingrar bakom ryggen går ed på att bilen, trots det låga priset, är i skick så gott som ny. Och reklam skulle vi bara inte tala om. Okej för den småputtriga rim-och sloganreklamen innan bion, som hade den goda smaken att inte ta sig själv på så stort allvar. Då var det värre med lögnerna om irium i tandkrämen och vroom i bensinen. En lek med fakta och en underskattning som vände sig i magen på folk som hade något att tänka med.  

 

Ingenting i porten skvallrade om vilka som bodde i huset men ”han bor på andra våningen”, hade doktorn sagt medan han skrev ner namn och adress på en lapp. ”Jag tror att han kommer att kunna hjälpa dig”, sa han ”han har hjälpt många under åren”. Jag hade kollat och sett att mannen mycket riktigt stod som yrkesvägledare i telefonkatalogen, inga finare titlar än så tack och lov. Inget om psykolog, psykoterapeut eller alternativa naturmetoder. Det lugnade och vad hade jag att förlora, om det var något jag behövde så var det goda råd om hur jag skulle överleva flera år i en värld där jag kände mig helt fel, inte främmande för jag hade lätt för att roa mig på nätterna och dega runt på dagarna, men olämplig. Det vill säga inte lämpad som byrådirektör,  kanslisekreterare eller avtalsjurist. Möjligen som lärare, jag hade funderat på det, visste att jag är bra på att berätta historier, att få till det så att de som lyssnar spetsar öronen och flabbar till på rätt ställe.

 

Jag tog min andra tablett redan samma kväll, även en till natten och ännu en nu på morgonen. De fungerade. Jag hade sovit som jag inte gjort på två år, tre och man räknar in de femton månaderna i lumpen då vi varje morgon väcktes av en skrikande sergeant redan klockan sex. Men jag gillade lumpen och ännu mer ju mer avlägsen den blev. Men så mycket att benen den där natten utan kontakt med hjärnan gav sig iväg mot de gamla logementen var obegripligt. Dagen vi muckade var förstås en glädjens dag. Redan samma kväll samlades tio av av oss tolv på samma lucka, de andra två hade bråttom hem till flickvänner och deras varma bäddar. Vi skulle göra stan, kände oss rika efter att ha fått ut sista soldatpengen, var nyduschade och sugna på att i privata kläder erövra en kvinna att släpa hem till grottan. I bästa fall hennes egen. I värsta fall till en slaf hos en kompis eller kompis till en kompis. Men lumparminnen bleknar fort och blir ganska snart bara dråpliga episoder, till slut bara oneliners, imitationer av befäl med tacksamma tics och dialekter. Men jag klarade utbildningen. Avgick med sergeants grad och specialkompetensen stabsbiträde, med extra insikt i vad en signalist gör när fi anfaller. Kabeltattare hette det också eftersom jobbet mest handlade om att upprätta samband, det vill säga dra kabel. Idag krigar man med sin mobil.

 

Dammet i rummet silade in mellan tunga gardiner, singlade i fina moln ner över den fransiga mattan. Mannen såg på mig med glimten i ögat och bågen på nästippen. Redan när jag knackade fattade jag att han var speciell. Skylten på dörren sa att här bor en som heter Rådvill ingraverat i snirklig still. Det både roade och lugnade. Mannen hade ingen brådska, min blick flackade runt. Våningen var mest ett enda rum med draperi i ena änden som jag gissade dolde en sovalkov. En diskbänk i hörnet antydde att där låg köket. I andra hörnet stod en stor öronlappsfåtölj med golvlampa och ett litet sideboard intill. En jättestor byrå vid fönstret fullbordade den inredning som knappast skulle hamna i Sköna Hem, men kanske borde för vad är ett skönt hem om inte den kompletta ungkarlslyan filosoferade jag medan jag väntade på att Rådvill, jag har faktiskt glömt hans rätta efternamn, skulle rulla igång föreställningen. Här bodde ingen kvinna, överallt låg saker och kläder slängda där de sist användes. Rådvill kan ha varit allt mellan medelålders och döden. Jag bestämde sig för pensionär och cirka sjuttiofem, en före detta nånting, amanuens kanske som på livets höst tjänar en hacka, betald av det sociala, på sin erfarenhet av universitetets skuggsida, bakgården där de som inte kan, vill eller orkar hamnar innan bussen hemifrån kommer och hämtade dem. Jag hade inga förhoppningar om att mötet kulle ge något mer än en stunds lugnande tidsfördriv.

 

Våra ögon möttes, den gamle mannen som plötsligt såg yngre ut betraktade mig utan att säga något, hans enkla ”välkommen” vid dörren hängde kvar i tystnaden. Jag förstod att det ingick i de förberedande turer som han övat på ett helt liv. ”Norrlänning men varför V-Dala, ska vi börja där”. Jag var tvungen att le ”så det har man berättat”, sa jag. ”Det där med norrlänning hörde jag när du sa tack, jag har öra för sånt, men berätta vad som för dig till min enkla boning”, han slog ut med armen och jag kände att varför inte. Det tysta språket, tänkte jag, en värld jag alltid varit beredd att få se skymten av. Vetskapen att bakom alla orden, gesterna, konsterna och upptågen arbetar ett tyst språk med att kitta samman det som ser ut att ske med det som verkligen sker. Somliga har lättare för att höra det än andra. Vi kallar det intuition eller telepati, clairvoajans, gudomlighet men det är inte märkvärdigare än att allt, precis allt, har liv därför att det ingår i någon annans; ett rum, en soffa, en döende på väg att stupa efter ett bloss på en cigarr. Vi har bara inte övat oss på att höra vad en soffa känner och hur den låter. Övningen kan kallas konstnärlig verksamhet och de som vågar visa vad de ser och hör för konstnärer. 

 

Sånt satt Gunnar och jag och pladdrade om utan att veta ett skit om någonting. Men han var son till en försäljare på ASEA och kunde berätta om pappans yrkesstolthet, vad det betydde att han, just han och ingen annan, kom hem från fjärran land efter veckor på hotell med en order på en miljard eller mer. Hur beroende hela företaget var av den miljarden. Utan den hade man fått slå igen. Det fascinerade mig att höra om pappan. Hur han som av tjocka släkten, grannar och andra betraktades som en enkel säljare på jobbet var vän med flera av direktörerna. Han levde som två liv. I det ena var han ”bara försäljare” i det andra en hjälte i första linjen. Kreativitet, kallade pappan det han kunde. För mig var kreativitet att kunna rita gubbar, skriva vers och bygga skepp av skräp som flutit iland vid sommarstugan. Kunna läsa ett tyst språk något annat, ett mellan raderna. För så kunde det gå, hade pappan berättat, att länge kunde allt se hopplöst ut. Han kan ha legat ett par veckor på ett hotellrum i Tokyo. Väntat på att få audiens hos en koncernledning vars rang bara hade kejsarens över sig. Så en dag ringer en sekreterare och säger att han är välkommen upp den och den halvtimmen. Kunde han möjligen? Faxet han efteråt skickade var krypterat. Hemmagjort med rader som ”det blev en frisk son som väger 3,2 kilo”. Där trean kunde betyda miljarder. På sånt och liknande brukade jag tänka på nätterna. Men att det tysta språket med de dolda signalerna och de plötsliga men aldrig vilda idéerna skulle vara något som blev ett yrke kunde jag inte ens föreställa mig. Jag var absolut ingen säljare. Kunde inte ens ta telefonen och försöka sälja cykeln innan jag for hemifrån. 

 

Mannen sa att han hette Bertil. Jag brydde mig inte om att upplysa om att det hette även min pappa. Efter en stund tänkte jag att Bertil kanske inte är så gammal som han ser ut. De små ögonen plirade piggt och hans röst var låg men det mest påtagliga, det som gjorde att jag aldrig skulle glömma mötet, ofta berättat om det genom att imitera mannen, var att han som det mest självklara talade i vi-form. ”Som jag förstår det har vi kommit fram till en punkt där det är viktigt att stanna upp och känna efter vad det är vi egentligen vill med det här universitet”. Det sista lät som om han talade om universitet som en lös idé, en tanke som for förbi och jag kände att det var precis vad jag ville höra. Att jag skulle fatta att det där med att gå på universitet inte är någon självklarhet, inte allom givet för alla. ”Det är det som är problemet”, sa jag. ”Mycket bra”, sa Bertil ”det ska vi ta fasta på, men vi måste ge oss ut på en resa bakåt, berätta om ditt rum, rummet du bodde i när du växte upp, bara rummet, inte några människor. Jag vill veta varenda detalj, hur stort, längden gånger bredden, hur högt i tak, fönster var de fanns, dörr, garderob och så vidare. Blunda om du vill slippa se mig medan du tänker och känner efter vad du tänker”.

 

Så började det. Jag berättade om mitt rum, det tidigaste jag kom ihåg, jag kan ha varit fem, sex år och hade inte på många år ägnat det rummet någon tanke. Jag häpnade över hur snabbt jag upptäckte att jag mindes tapetmönster, tavlan med dansande flickor, fönsterbrädan med döda flugor, sängkanten som tog i knävecken när jag skulle upp, tröskeln som knarrade när min mamma smög in och jag låtsades sova och hur annorlunda den lät när min pappa klampade på. Jag tänkte att det här kommer att ta tid när Bertil plötsligt sa ”tack det räcker, jag ville bara öppna några luckor innan vi fortsätter för nu ska vi ta reda på vad vi är intresserade av”.

 

”Vi”, tänkte jag men kände att jag inte hade något emot att leka den lek som den här vänlige mannen tycktes tro på. Jag skulle berätta som det var, tänkte inte försköna mitt misslyckande, ville inte låtsas att jag trodde på några nämnvärda intressen. ”Allt och inget”, sa jag och bredde ut hur gärna jag följde med vad som händer i världen och hur somligt kunde gripa mig, i alla fall en kort stund för att sedan blekna bort. Sa att jag var nyhetsdriven, var jag nu fick det ifrån, allmänt nyfiken på det mesta. Hörde hur det lät men tyckte att det stämde. Mina intressen var flyktiga, kom och gick. Jag tänkte på min bästa vän Tommy och på hur annorlunda vi var och kanske just därför så nära, telepatiskt nära. Tommy brydde sig aldrig om något universitet, såg inte meningen. Han hade sitt eget och det var att följa sin instinkt, gå sin egen väg, och den var inte den som hans föräldrar och syster gick. Mamman och pappan var i modesvängen, kom till Avesta för att öppna rena modehuset, inte en klädaffär, utan en salong med visningar där kändisar som Haide Göransson gick på cat walken. Tommy var vagabond men inte de stora äventyrens man utan de små. Leva i naturen, göra upp eld med flinta, dricka kokkaffe, tillverka pilbåge och pilar med spikar i ena änden och fjädrar i andra. Redan som sextonåring blev hans hemvärnsman, låg ute i fält, åt ur snuskburk och sköt med mauser, sedan med kpist. Älskade senare lumpen, gick gärna i gröna skjortan även hemma, lät sig villigt enrolleras som reservofficer. Inget av det hade vi gemensamt ändå älskade jag honom. Stor, trygg och ständigt piprökande. Tjejer var inte svårare att nå än att han, trots ivrig uppvaktning från åtskilliga andra, till slut föll för min älskade Ingrids bästa väninna. Det slutade med att vi trängde in oss i hans Saab 92 med frihjul och körde till Paris där vi gifte oss. Vittnade åt varandra på svenska ambassaden som bara vigde på onsdagar, vilket betydde att vi kom att gifta oss på min tjugofemårsdag med allt vad det betytt för kommande firanden. Därefter körde vi ner till Pamplona, satt fattiga som kyrkråttor vid vägkanten och åt bröd, ost och vin. En resa som långt senare när Ingrid fyllde jämnt blev en liten film som överraskade henne under en lunch  på KB, i det mysiga lilla rummet upptill. En prao på filmbolaget Mecano hade klippt ihop och musiksatt våra stillbilder och superåttor. Det blev Jonas Åkerlunds första film. Senare flyttade han till Hollywood och blev han världskänd för sina musikvideos för Madonna och andra.  

 

Tommys dröm var att bli fårabonde så långt upp i Jämtland som möjligt. Men det var inte Anitas. De adopterade två pojkar när Ingrid och jag visat att så kan man också göra om det inte vill sig den biologiska vägen. Den erfarenheten kittade oss samman. Den är unik på riktigt, adoption är ingen lek, inget man förkovrar sig i genom att läsa böcker eller aldrig så prisbelönta reportage. Adoption är som blomman; född där naturen så vill, bryskt upplockad och omplanterad. Tvingad att anpassa sig i en miljö som alltid är istället för den första. Oavsett med vilken kärlek allt skett. Snittet är oåterkalleligt. Det som skedde under visst förhållande går aldrig att återskapa under ett helt annat. Tommy levde sitt liv så långt från mitt som man kan komma. Han lyssnade vänligt till mina snedsteg och bravader men dömde aldrig, tipsade aldrig om sina. För honom fanns inte mycket att hetsa upp sig inför eller förfasa sig över. Han var trygg med vad han skulle bli, han var det redan. Ett med sin natur. 

 

Han behövde ingen Bertil hann jag tänka innan Bertil avbröt. ”Det duger inte, självklart finns det sånt som du brinner för, vi har bara inte hittat det, inte än. Berätta vad dina kamrater läser och vad du känner för det. Det ska vi nämligen inte bry oss om. Dessutom ska vi strunta i vad det står i tidningen att man ska bli, vad våra föräldrar hoppas på, vad någon liten flickvän kan drömma om, allt det ska vi lägga i en sopsäck och bränna upp. Vi ska ta reda på vad vi, just vi, egentligen är intresserad av. Inte bry oss ett skvatt om vad andra tycker, tänker eller har för idéer”. Jag kände att allt det hade jag hört förr, bara inte på det sättet. Den här mannen tog min ångest på allvar, han lekte inte, ville att vi skulle riva murar. Bertil reste sig och gick till kökshörnan, satte på vatten och lämnade mig ifred med ryggen mot. När han kom tillbaks med kannan och två muggar på en bricka, socker och mjölk i små skålar utan att ha frågat, sa jag. ”Jag tecknar lite”. ”Se där” sa Bertil och slog i ”Det hjälper oss på traven men det är inget vi ska bli, vi ska ha ett yrke där vi är tillsammans med många andra, där det här med intresse kommer ur en gemensam pott, något vi utvecklar, som kan växa där fröet mycket väl kan vara tecknandet men teckna är ett jobb för ensamma vargar och ensamma vargar är sällan lyckliga. Om dom inte är födda till det”. Jag tänkte på Tommy och hans flackande liv som byggledare, hur gärna han bodde kvar över natten i byggfutten, levde på kokkaffe och korvmacka. Och på vad han gör just nu, inte satt han på någon soffa och vände ut och in på sig.

 

”Ibland skriver jag lite till bilderna”. Bertil höjde blicken över koppen ”Skriver, hur då”? ”Det kan vara några rader till bilden, något passande, inte dikt men något jag tänkt”. Bertil satte ner koppen och böjde sig fram ”Berätta”, sa han och drog ur mig att jag skrev brev, något jag aldrig räknat som ett intresse än mindre något man kan ha fallenhet för. Långa brev, berättande till kompisar jag tvingades lämna när skilsmässan flyttade mig hundra mil bort, och till Sonia som jag hunnit bli dödligt kär i även om det var obesvarat. Men också livrädd för att jag kunde ha tagit livet av. Min pappa hade en manick i verkstan som skjuter in ett litet rör i örat på den som vill ha hål i snibben. Det gjorde mig populär hos flera tjejer men när Sonia stod på tur måste jag ha varit så nervös att jag glömde desinficera ordentligt. Hon skrev och klagade, hade knutar i örsnibben och jag fjorton år gammal väntade på att polisen skulle komma. Jag berättade det för Bertil, hur jag försökte förklara och be om ursäkt men också kände att här hade jag något med Sonia som inte de andra beundrarna hade. I breven kunde jag låta känslor skymta. Bertil lyssnade spänt och fick mig att berätta hur noga jag var med orden, att de passade precis och att jag valde bort de som sa rätt sak men på fel sätt. Hur jag kunde sitta i timmar med ett särskilt viktigt brev, sudda ut, skriva kladd och renskriva varpå jag dagen efter fick skriva om alltsammans igen bara för att ett enda ord kändes helt fel. Men också hur det ibland bara flöt på, hur jag fyllde sidor utan att tänka på hur det blev. Långa brev, ofta tre, fyra täta dubbelsidor om vad jag gjort, tänkt och känt där borta i fjärran land, hundra mil från där de som läste mina brev fortsatte sina inrutade liv. Bertil lutade sig tillbaks i soffan. Tittade på mig och sa ”vi ska bli jounalist, vi ska skriva ut oss ur det här universitetet, och det i morgon dag, söka jobb på en tidning, gärna en liten landsortstidning där vi snabbt får ge oss på det mesta, inte leka journalist som lärling eller volontär utan snabbt får ge oss ut på fältet, söka upp något att skriva om och göra det, på vårt eget sätt”.

 

Jag vacklade ut på gatan. Den lille vänlige mannen hade fått mig att prata om det enkla, glömma drömmarna och alla måsten. Jag hade hittat någon som kunde lyssna med sina inre öron även om han inte sagt något om att han talar det tysta språket. ”Jag journalist”. Jag hade aldrig ens tänkt tanken. Nu hade det gått flera minuter. Jag såg mot Flustret och tänkte att där gick jag nyligen som mot min död. Jag måste tänka på saken, så enkelt kan det inte vara. Måste ha förletts av den gamle spjuvern. Tänkte jag men visste att så skulle det bli. I alla fall så pass att jag tackade för mig och redan var på väg bort från Uppsala. Som plötsligt förändrats. Jag passerade Lundequistska och såg en bokhandel vilken som helst. Brydde mig inte om vad Viktor skulle säga om saken om jag gick in och slängde käft med honom, som jag brukat. Vid hotellet tänkte jag på Glunten utan att gripas av någon yra. Tittade in i parken och morsade på St. Erik tänkte att du skulle bara veta, här kan du stå i din stela kostym och leka helgon. Jag såg upp mot själva universitetsbyggnaden, tänkte på första tillfälliga rummet jag hade på Jernbrogatan, så nära men vad hjälpte det. På familjen som aldrig såg mig annat än som en intäkt. På alla i den här stan som skiter i om man lyckas eller inte. Jag var inte del av deras liv, jag skulle lämna det här jävla universitetet åt sitt öde, jag hade andra planer. Ute fortsatte löpsedlarna att skrika om Cuba, Krig, Kris och Bomb. En toppade nu med Njet. Så lite som behövdes, en så ringa perspektivförskjutning. Fyra bokstäver lite annorlunda ordnade men en ocean emellan. Tänk om jag faktiskt är född till journalist, om jag alltid varit det, om ängeln Rådvill bara hade väntat i skuggorna, låtit mig leka rommen av mig, kastat mig för vargarna innan han ingrep.

 

Jag gick till V-Dala, fattade inte varför men ville ströva runt på båda våningsplanen. De ruffiga rummen hade fått annan lyster, kändes snarare ofräscha än upplysta. Det var strax före lunch och ganska tomt. Här och var satt en ensam student böjd över sina böcker med håret på ända. Dags att riva kåken, tänkte jag. Vad rör det mig, inte heller om den står kvar. Jag skulle ut på fältet, bli en av de som berättade för andra. Inte som den lärare som jag ibland inbillat mig att jag var född till, men nästan. En som behövdes lika mycket som någon annan.    

Journalist. Jag hade ingen aning om vad det i sak betydde mer än att man skriver, fotograferar, plockar samman allt man tagit reda på, lyckas få allt att hamna på plåtar som går till tryckerier. Men det var inte med tekniken jag skulle jobba. Jag skulle jobba med det som gav alla andra på tidningen arbete. Vara först. Hitta händelsen och människan som visste vad som hänt, som hade upptäckt det nya, tänkt det annorlunda. Jag skulle få syn på hur vårt samhälle ser ut inuti. Vad som får det utvecklas, men också vad som i varje ögonblick verkar kunna stoppa det mesta. Jag skulle veta mer än än alla som satt och väntade. Mina texter skulle dimpa ner i brevlådan och frälsa dem från okunskap, feluppfattning och ren dumhet. Jag skulle bli oumbärlig och på köpet dagarna i ända få göra det jag nu, redan ett par timmar efter besöket hos Bertil, visste att jag ville. Och säkert var lämpad för. Journalist, det lät som sanningens apostel, den som tar reda på hur det är och berättar det. Att varje berättelse, även den mest dokumentära, eller personliga, är en föreställning hade jag ännu inte haft anledning att fundera över.