Jag har på pensionärers vis varit ledig ett tag, tänkt att reklamen sköter sig själv och att jag har viktigare saker för mig. Men i ett obevakat ögonblick smet en tanke förbi. Innan jag hann hejda den hade den fått handen att skriva ner en fråga jag länge grubblat över; nämligen hur länge reklamen ska ha råd att vara så ointressant. Eller snarare hur länge det ska dröja innan de listiga köparna börjar undra varför inte alla pengarna räcker till fler ord än en halv mening. Särskilt som bilderna är så förväntade.

 

Jag menar trettio sekunder gånger lika många visningar blir 15 minuter. För att inte tala om vad vad hundra visningar blir. Eller hur många hela meningar med såväl subjekt som predikat som man får plats med på en helsida. För att inte tala om på en affisch i T-banan där folk inte gör annat än längtar efter något som bränner tristessen ur tungsinnet.

 

Fortfarande är det, när allt kommer till kritan, detaljerna som gör susen. Det märker man med åren. Vackra ord blir allt mindre värda, snarare allt mer meningslösa renat av försåtliga. Att de gör sig till, rimmar och allitrerar, biter inte på den som lärt sig läsa annat än oneliners. Snyggt, har jag insett, är en styggelse. Snygga fasader är, visar det sig alltför ofta, till för att dölja det som ingen ska se. En annan sak är att less is moore lät bra på sin tid, idag vill vi har mer av allt innan det är för sent. Och ärligt talat; hur bra är den sanningen även i konsten? Som om känslan sitter i tomrummet. I det ofärdiga, utelämnade, svårbegripliga. I tyngden av ingenting, av det man inte begriper, i allt annat inåtvänt konstsnack man genom åren fått höra. Kan man inte bemästra det monstret hjälper det mer än väl, men bara om man kan skriva, att istället klämma ditt ett par meningar som sliter upp porten och släpper ut sanningen.     

 

Konstens sanning och Marknadens är sannerligen inte desamma. Den förra har med det ännu inte upptäckta att göra, den senare med det gamla vanliga, det som människor i alla tider längtat efter, drömt om, velat få förverkligat. Riktigt värdefullt är att fatta vad som pågår. Uppleva det man känner att man vill leva upp till. Att det ofattbara kostar skjortan visar bara hur bakvänd världen är. Hur mycket bättre vore det inte, med andra ord, om man kunde leva livet baklänges. Börja med att veta allt och sluta med att ligga i vagnen och leka med sina fingrar. Som blomman som ofta är som vackrast när den lite böjd bereder sig på att dö. 

 

Kommen dit blev jag avbruten. Det är nu tre dagar sedan jag skrev ovanstående. Jag försöker få tag i tanken igen och fattar att jag tänkte komma fram till den obegripliga ordfattigdom som drabbat nutidens reklam. Och vad det beror på. Kul att göra sig lustig över:

 

Kan det vara att ingen längre kan skriva långa meningar, än mindre flera i rad, som dessutom hänger fint ihop. Kan det vara att ingenting längre är sant, eller att allt är sant eller att bara lögnen duger och att med bilder ljuger man lättare och fortare. Kan det ha med reklamköparna att göra; att de inte längre tycker att de har något att förklara eller berätta om, att man tror att konsumenten, som det sägs, har slutat läsa. Att vi är på väg tillbaks till bilderboken bara för att vi slutat läsa samma postmodernt anlagda prosastycken om och om igen. (På Atlantis gav vi ut en klassikerserie, en kanon om man så vill som heter duga, fint formgiven av Ove. Ett hundratal odödliga verk. Jag tar ner dem, ett efter ett mer eller mindre slumpmässigt. Senast föll Erskine Caldwells lilla pärla Tobaksvägen ut. Vem berättade senast att den finns? 

 

Efter bilderboken återstår bara teckenspråket. Men då har robotarna tagit över helt. Och om det är något man vet så är det att sådana skribenter inte har något alls att berätta. Upprepa är något helt annat. 

 

Så där hade jag förmodligen tänkt fortsätta. Men så plötsligt hittar jag inte mina glasögon. De är helt försvunna. Men länge ingen större oro. Det tillhör glasögons liv att vara borta när man som bäst behöver dom. Så enkelt som att de hela tiden satt på skulten var det inte. Hela dagen gick. Jag sökte överallt, engagerade andra. Vände på alla stenar som det heter men fick gå till sängs med ett par gamla som tyvärr helt tappat skärpan. Samma nästa dag. Puts väck. Obegripligt. Jag tänkte hur svårt kan det vara; samma hus, samma tomt, samma bil, samma gömmor, hyllor, garderober, utrymmen bakom, innanför och ovan.

 

Hur de nu skulle ha kunnat hamna där. Jag hade inte gjort annat än det gamla vanliga, rört mig i mina givna cirklar.

 

Jag ringde dottern som samma dag som glasögonen försvann bjöd på trevlig påsklunch. Fick henne att vända upp och ner på sin lägenhet. Till slut sätta upp lappar i porten, även grannhuset eftersom de ju kunde ha ramlat ur på parkeringen eller under vägen från bilen till porten. Men icke. Här är dom inte, sa hon med skärpa tredje gången jag försäkrade att de måste finnas hos henne, i den röran.

 

Jag har tappar saker förr och tänkt som man gör att förr eller senare dyker de upp. Förklarar sig och skäms. Eller som salig svärmor alltid sa; har inte tjuven tagit dom dyker dom upp. Men här har inga tjuvar varit. Jag började ge upp, insåg att jag måste uppsöka optikern, passa på att göra ny synundersökning och därmed ha vänt allt till något positivt; både få nya glasögon och bättre skärpa. För visst var det så att de gamla både tappat orken och av någon anledning blivit repiga. Plötsligt kändes allt lättare. Nya glasögon är det inte varje dag man får. Jag hade börjat fundera på hur de nya skulle se ut; tjocka mörka, smala, tunna, trådsmala, lite spräckliga, gå i gult kanske. 

 

Men som för att ge dom en sista ärlig sista chans satte jag mig ner och gick in i mig själv. Jag har gjort så förr när något saknas; ett råd jag kan ordinera alla. Man sätter sig i sin favoritstol, stänger dörren, dimmar ner ljuset och börjar tänka. Inte slötänka så där i största allmänhet utan koncentrerat på var man kan ha sett eller använt prylen senast. Det märkliga är att det minns man nästan alltid. Man kan glömma namn, som jag, och vad det var jag inte fick glömma när jag handlade – men var jag befann mig och gjorde sist jag hade glasögonen var efter en stund glasklart. 

 

Jag gick igenom hela morgonen innan lunchen. Hur bråttom vi plötsligt fick, allt som skulle med, det är alltid saker som ska fraktas mellan. Som vanligt först klar minns jag att jag såg jag på klockan och att den var 12.25. Med mindre än en kvarts bilresa fanns tid för återhämtning och med väskan och påsen med den kvarglömda tröjan redo vid ytterdörren satte jag mig i favoritfåtöljen. Jag kom ihåg allt. Hur jag tog fram telefonen och slökollade mail och lite annat, kan även ha tittat in på Linkedin, den enda plattform jag behållit och mer sporadiskt besöker mest för att ha någonstans att annonsera nya inlägg. Sista stunden med glasögonen vart kartlagd. Jag var bergsäker på att detta var sista gången jag hade dem i min hand. Utan dem hade jag nämligen inte scrollat i mobilen.

 

Därmed var sökområdet begränsat till från fåtöljen till hallen och där fanns de garanterat inte. Sedan från porten längs vägen till bilen och själva bilen. Där var de garanterat inte heller. Men väl där i tanken mer kände jag än mindes sekunderna när vi kom fram. Hur jag efter att  ha parkerat trevade i facket mellan sätena fram efter p-kortet som tillhör Lindas lägenhet. Jag sitter alltså vänd mot ratten och trevar snett bakåt, rotar bland fyra fem tidigare årskort och en massa annat. Då minns jag en känsla, bättre kan jag inte uttrycka det, i handen, som av något som gled ur greppet. Jag insåg att där och då hade det hänt, att jag brukar ha dem i facket framför växelreglaget. Alltså hade jag grävt i bråten bakåt  dem i högerhanden, fått upp luckan och….. Men  där i baksätet, på golvet, överallt hade jag ju tittat flera gånger. Så jag går ändå ut en tredje gång. Lovar mig själv att jag ska böja mig ner ordentligt, luta mig framåt, krypa in och granska varje  millimeter under och bakom stolarna. Och se där ligger dom, snyggt som nerbäddade i en fals, en ränna i samma mörka toner som mattan och allt annat. 

 

Vad lär man nu av detta. Utan att fara iväg alltför långt på kvasifilosofins djupa oceaner kanske ändå att livet inte är så komplicerat som man ibland kan tro, att det enkla är det sanna, bara man får syn på det. Att ingenting kan vara viktigare i en viss stund, varken vad hämndlystna mobbare i USA har för sig eller vad moder jord vill brännmärka oss med, än ett par glasögon. Och för reklamens del att ingenting kan vara viktigare för den som ska köpa ny bil än till exempel hur man, bakåt med en hand, öppnar facket mellan sätena så att man når att treva i djupet som man inte ser utan att bryta ryggen.

LF  

 

PS. Jag erinrar mig Lasse Wannbergs annons för Expressens annonsavdelning. Man hade problem med vikande annonsering under sommaren. ”På sommaren”, skrev Lasse ”slutar folk äta, älska, drömma, dricka, köra bil, diska, tvätta kläder, … osv. Uppräkningen tog hela sidan.