Huset är som alla andra i området nästan hundra år gammalt. Mannen kommer ner för att göra i ordning morgonkaffebrickan. Klockan är bara halv sju. Redan i trappan hör han ljudet av droppande vatten.

 

Taket i köket läcker. Han vet vad som finns ovanför och att inget gjorts åt det vackra tjugotalsbadrummet på snart hundra år. Och att sånt till slut straffar sig. Han ställer en hink under och ringer försäkringsbolaget. Det heter If och han kan inte låta bli att le. För många år sedan tävlade han och hans byrå om att vinna uppdraget att försöka restaurera Skandias goda namn och rykte genom att föreslå en, av alla kunder hett önskad, mindre krånglig sakförsäkringsdel. Byrån hade föreslagit att bolaget skulle heta Om, vilket förkastades helt. Något dummare hade man inte hört. Något år senare visade det sig emellertid att If gick bra.

 

En trevlig röst med låtsad medkänsla meddelar käckt att nu ska allt ordna sig. Det är alltså nu som ”det oknepiga”, denna efterlängtade fågel i försäkringsbranschen, ska visa sig. ”Vi skickar en firma som vi jobbar bra med”. Två raska ynglingar anländer i stor skåpbil, uppträder som det okenpiga bolagets handgångne män. ”Dom är bäst”, säger skaderegleraren och låter förstå att någon annan inte är att tänka på om det här ska gå smidigt.

 

Grabbarna tittar på droppandet och sågar raskt upp ett cirka en gånger en meter stort hål i det på senare tid nedsänkta taket i köket. Därefter i det ursprungliga taket alltså i badrummets undergolv. Nu blottas husets hela rörsystem. Två av rören är tjocka gamla järnrör. Det ena, förstår man, tillhör toaletten och det andra golvbrunnen. Mitt på det andra, en meter innan röret ansluter till avloppet, skådas nu en vackert roströd bit av röret.

 

”Där har vi det”, meddelar ynglingen med sågklingan varpå båda åker för att köpa passande stump av modernt snitt i hårdplast. En dryg timme senare, efter långfrukost på stamställe förstår man, dyker de upp, sågar bort den rostiga biten som mycket riktigt är klart fuktig och monterar dit den inköpta plaströrsbiten. Alla är nu glada och gladast är förstås husets ägare. Men den som ropar hej tidigt bedrar sig. Allra gladast är nu ynglingarna som raskt skickar räkning och i övrigt hänvisar alla frågor om utvecklingen av ärendet till bolaget. Som hänvisar till att ynglingarna vet bäst. Hoppas de har kul på julfesterna, tänker mannen.

 

Då kommer besiktningsmannen. Han kryper upp i hålet ivrig att känna och se. När hans hand når den stora järnklump som är själva brunnskoppen får han ett medlidsamt drag över munnen och säger ”aj, aj, brunnen har spruckit, inte bra, det betyder total renovering, det vill säga totalt total; att allt ska bort; all inredning inklusive det gamla inkaklade gjutjärnsbadkaret, kaklet på väggarna, all klinkers på golvet, allt. Rummet ska med andra ord skalas av inpå bara virket. Därefter ska rören bytas, eventuellt dras om, väggar och golv skiktas med fukt-och våtsäkrade lager på lager, som sedan kaklas och bekläs med nya klinkers. Till det kommer förstås ny inredning, dvs. kommod med handfat, dusch med glasvägg, ny spegel plus diverse krokar och handtag”.

 

Hans rapport ska nu ligga till grund för själva skadebedömningen. Som är klar dagen därpå. Hur det gick till övergår mannens förstånd. Besiktningsmannen hade varken röntgenblick eller instrument som ser genom decimetertjockt (visade det sig) cementgolv. Hans bedömning var så att säga erfarenhetsmässig. En smidig lösning, eller om man så får säga oknepig.

 

Detta kommer att kosta, inser mannen tacksam över sin stora Hemförsäkring noggrant betald i cirka fyrtio år. Men besiktningsmannen har varit med förr. Raskt drar han det finstilta i försäkringsbrevet, vilket innebär att ”ingen ersättning utgår för ytmaterial och inredning oavsett hus och ålder”. Alltså inget för kakel, klinkers, kommod etc eller för monteringen av detta. Försäkringen omfattar bara själva skadan och reparationen av den skada han gissat sig till. Dessutom bara efter åldersavdrag. Mannen undrar förstås vad som menas och få då veta att ju äldre huset är desto mindre betalas ut, vilket här betyder att max 20% av kostnaden för själva reparationen av skadan (den mätmannen uppskattat på grund av den gissning han gjorde) kan komma att ersättas. Den som tror att all förödelse föranledd av skadan, som nu ligger som förödelsen efter en bombkrater på gräsmattan, tillhör skadan misstar sig.

 

Husägaren inser att han har sig själv att skylla, som inte på fyrtio år läst det finstilta, och därför avstått ”fullförsäkring” av sitt hus. Och att det sannerligen inte åligger bolaget att upplysa ägare till gamla hus att de varje år betalar en onödigt stor avgift. Hur skulle det se ut. Hela gamla Bromma, Enskede och alla andra villaförorter från 20-talet och femtio år framåt skulle ju då sätta sig och räkna, meddela att man avstår ”vattenskadedelen” och spara in ersättningen under några få år.

 

Den bidde en tumme: Elva tusen för skadan i badrummet och sex tusen för hålet i kökstaket. Alltså summa sjutton tusen, vilket i sammanhanget blir att betrakta som felräkningspengar. Allt exakt på öret angivet. Byggt på en okulär snabbtitt.

 

”Pengarna kommer att sitta på kontot inom ett par dagar”, meddelar bolaget som därmed är klar med ärendet. Det vill säga innan badkaret lyfts undan, någon enda klinkerplatta spettats bort visste det oknepiga bolaget med utsikt från sin kontorsstol vad som stod på. På frågan hur det var möjligt meddelades att kalkyl kommer. Men hur man gör en på-kronan-kalkyl utan att veta vad som ska åtgärdas blev aldrig förklarat. Det är en kunskap som bara oknepiga har.

 

Dagen efter sitter pengarna på kontot. Det oknepiga bolaget gick nu inte att nå annat än till mannen i växeln som tröstade med att mannen behöll sin plats i kön. Efter påstötningar via mail fick han dock till slut veta att kalkylen var postad. Den kom med snigelposten tre dagar senare.

 

Det var nu fredag och klockan var tre. Den skadereglerare som aldrig hört av sig efter beskedet om att allt skulle ordna sig fint, för bolaget inser nu mannen, visade sig ha gått för dagen. Mannen bestämmer sig för att evighetsvänta ut firmans telefonsvarare och får till sist tala med en av hennes kollegor, som berättar att just detta ärende varit uppe på allas bord samma dag eftersom nya regler precis börjat gälla. Och att det därför fortfarande var lite upp till varje reglerare att tolka nya fall på sitt sätt. Mannen inser att han haft otur.

 

Men samtalet med en skadereglerare som hade tid och lust att lyssna och förstå blev trots allt som balsam för den själsligt nu svårt sargade husägaren. Den äldre skaderegleraren till och med förstod att det som kund ligger nära till hands, efter sådan behandling, att dra fel slutsats om vem som avses vara gynnad av att bolaget gått och blivit oknepigt. Han till och med menade att han skulle ha känt på samma sätt själv. Husägaren å sin sida tänkte att den skaderegleraren borde jobba någon annanstans.

 

Kalkylen som är redovisad ner till minsta skruv blir det sista som hörs från det oknepiga bolaget. Utbetalningen avslutade ärendet, som snabbt kunde arkiveras och bokföras som bevis på hur väl den nya affärsmodellen håller. Det vill säga hur smidigt det är att år efter år skicka avgifter för ”helförsäkring” till ägare av gamla hus trots att man vet att man aldrig kommer att behöva ersätta en skada med annat än kaffepengar.

 

Kvar sitter mannen som äntligen fattar varför de den gången inte fick uppdraget. Byrån hade tänkt att mindre krångel skulle tillfalla kunden, inte bolaget. Efter sex veckor i inplastad karantän tänker han att omfattande försäkringsärenden inte bara handlar om pengar utan också om det som aldrig finns med i något avtal; känslan av att slippa sitta övergiven i sällskap med Svarte Petter.

 

Jag kommer att tänka på vårt (på Arbmans) första möte med Gulf som då world wide körde en kampanj kallad ”the running man” dvs. så fort du körde in på stationen skulle en leende rentvättad overallklädd man i vita sneakers vara framme vid bilen inom ett givet antal sekunder. Eftersom vi förstod att allt bara var gammalt mögligt reklamsnack sa vi ifrån. Det slutade med att vi under många år som enda land i världen fick göra den för det svenska bolaget så lönsamma trafikpropaganda som du kan se och läsa om i boken Öga mot Öga – möte med den kreativa revolutionen.