Munnen rör sig och blicken flackar. Bakom hastar sommarens gäster i sina vita linnen. Än en gång koncentrerar jag mig på att höra, tänk att det ska vara så svårt. Men det som sägs fäster inte. Scenen är som från förra året. Orden, tankarna, meningarna. Så mycket manus. Som hämtat ur en annan värld. Jag tänker på Lövén som inte ens åkte dit. Men så är han härifrån från trakten, född med det jag ser genom fönstret om jag tittar upp och ut. En lätt vridning och jag ser in i fågelholken där talgoxen driver intressant catering.

 

Det är lätt att få perspektiv när man har sommarstuga, eller vad man nu kallar sitt hus på landet, retreat kanske. Vår ligger i Ådal på Höga Kusten i Ångermanland. ”Nånstans i Norrland” där jag vet att de flesta söder om Gävle sorterar in sådana fakta. Här är det lätt att se det lilla som det stora. Och att det stora ofta sker tyst. Som att nu sjunger inte fåglarna längre. Nu är uppvaktningen över och ungarna på väg. Nu handlar det om mat för dagen och snart om det livsfarliga språnget ut i vuxenlivet.

 

Genom den öppna altandörren flyger antydan av en omisskännlig doft. Det är trekammarbrunnen som trots att den är byggd och placerad enligt konstens alla regler då och då släpper sig. Jag hoppas innerligt att den fortsätter med det. Det doftar liv, ursprungligt, inte ingenting. Här hörs tystnaden. Som när vi kör på grusvägarna, ett oredigerat ljud som nya generationer aldrig hört. Här står vägrenen stolt, nära och buskig. Slås inte förrän sent på sommaren då biotopens fjärilar och alla andra livsviktiga kryp hunnit göra sitt. Här asfalteras inte naturen, som är på väg att ske i Brommas gamla trädgårdsstad där gatsten i snygga mönster tar över den idag så jobbiga gräsmattan. Där den snidade trägrinden nu ersätts med mäktig granitportal mot pool och dubbla suvar.

 

I Ådal finns inga grindar alls. Man låser inte ens dörren när man åker och handlar och sällan mineralvatten. Vi och grannarna har egen gemensam källa men själva även en egen, ett över hundra meter djupt hål i den porösa berggrunden. Vattnet är så gott att jag dricker det med kåsa.

 

Maten är av typen nordisk husmanskost; oinfluerad, omallig och odyr. Som ”potatis, fläsk och lingon” men bara därför att potatisen är Nordingrås egen, fläsket från Nyhléns och lingonen så varsamt kokade att bäret behåller den sötsura vätskan ända tills första tuggan. Bäst äts rätten som den raggmunk Gårdsbutikens restaurang erbjuder. På Fraxinus, en gammal soptipp förvandlad till edens lustgård med en växtlighet som inte bryr sig om i vilken växtzon den arbetar, går fläsket som tallriksstor schnitzel därför att så var seden där kocken är född.

 

Vill man kan man härifrån ta in allt de talar om i Almedalen men som man inte hör. Allt om miljön, immigrationen, näringslivet, skolan, vården och omsorgen. Vi bor på en bergssluttning med havet nedanför. Det lilla arrendet nedanför kräver ständig avverkning. Boniteten frodar. Jag fäller, sågar, klipper, drar ris och under höstveckor bränner vi högar i en gammal brunnsring. Andra gömmer vi i naturens ensliga gömslen. Om ett par år är allt som om inget hänt. Naturen ger sig aldrig, slukar allt och kommer igen. Det känns fint när man hör hur de som på allvar skulle kunna ge naturen en hjälpande hand trevar sig fram i de politiska snåren.

 

Jag tänker på vår nya snickare, mästaren som i år byggt trappa upp till Ingrids ateljé. En fröjd att gå på därför att den har exakt rätt lutning, exakt rätt stegbredd och stegavstånd, ett räcke som finns exakt där handen söker stöd och därför att den kostade exakt det snickaren sa att den skulle kosta och var klar exakt när han lovat att så skulle ske. Han är från annat land och kom till trakten bara för något år sedan. Vi hör berättas om hur det först mumlades i byn. ”Komma här och vara duktig och inte ens prata svenska”. Men också att allt fler nu inser att det inte var fientlighet som förelåg utan enkla missförstånd. Han ger integrationen ett ansikte. Tyst jobbar han sig in i samhället, ner i byn och ut bland stugorna.

 

Vi såg hur den förr så nedgångna ICA-butiken övertogs av entusiastiska stockholmare (alla söderifrån kallas så), hur man med ett underlag på 1400 fasta hushåll men tack vare det mångdubbla ett par semestermånader lyckats bygga om och ut, bredda sortimentet, fördjupa det och hitta allt mer lokalanpassade samarbeten. Men säg den glädje som i näringslivet varar. Det är inte bara svenskt stål och skog som ideligen hotas av nya spelregler. Allt företagande lever med att plötsligt blandar en osynlig hand om korten. Därför har grannortens ICA-butik, länge en ofarlig konkurrent till vår, nu fått ett nysatsande Coop som ägare. All den dramatik som marknaden rymmer finns i detta enkla, lilla, oansenligt tysta.

 

Även det faktum att vi alla, många fyrtiotalister på besök i denna verklighet, inser att här bör vi inte bli gamla. Hit hittar ambulansen bara via gps och härifrån har den närmare tio mil till närmaste sjukhus (Övik och Sundsvall). Här kommer knappast att erbjudas ”vård i hemmet” fyra gånger om dagen som vi ser att grannar i Bromma får. Här vill man inte sitta på vårdcentralsakuten för att bli remitterad till läkare på sjukhus som undrar ”varför skickar man hit er, vi har inte de resurser som behövs”. Det hela slutade på Södersjukhuset med elegant operation av illa skadat finger.

 

Nu finns inte heller vår egen doktor till hands. Vännen som varje morgon i ur och skur gick sin mil eller två och ofta kom förbi med både smultron, hjortron och kantareller. Som för att visa att han gillade att vi gillar hans Ådal. En stroke satte stopp och nu sitter han där andra satt honom. Vi tänker på naturen och på hur svårt det är att höra att det man pratar om i Almedalen har med den verklighet vi här upplever att göra. Som om politik bara hör till den mediestyrda värld som storstaden lever i.

 

Det är därför, inser jag, som jag alltid haft svårt att skriva mina krönikor här uppifrån. Det liksom inte passar sig med reklam, PR, events, galor och alla andra åtgärdsprogram som dagens informatörer fyller sin ensidiga ”kommunikation” med. Varje år smyger sig tanken på att jag bör avsluta min självpåtagna mission. Den är dessutom döfödd eftersom det reklamindustriella komplexet nu raskt, trots mitt och vår nya boks motstånd (Öga mot Öga -möte med den kreativa revolutionen), rullar vidare mot den allt mer artificiella verkligheten. Och mot dess monster. Snart är de flesta av marknadens aktörer ”informatörer”, det vill säga ställföreträdare för de som borde, men inte vill eller vågar, ta till orda när det kniper och krävs. Som har makten, tyngden och varumärket i sin egen ficka men som hellre sitter hemma på kontoret och hoppas att den vältalige och väldesignade informatören ska klara skivan.

 

Det där sista känns som en tanke värd att utveckla, tänker jag medan jag skriver. Kanske trots allt ändå ännu en krönika från ett fjärran land där reklam inte är mycket att fundera över, där PR är något för Modo hockey att syssla med, där events är jazzfestival på Mannaminne och där inga informatörer finns därför att livet självt talar sitt tydliga språk.

 

Apropå Mannaminne, den som inte såg det utmärkta programmet i SVT för någon månad sen  bör göra det. Inte bara för att Mannaminne är särdeles märklig plats. Utan därför är dess by med fyrtiotalet hus allt mellan Norsk stavkyrka, ungersk bondgård, japansk pagod, Dragspelets hus, diverse logar för konst och hantverk alla tryfferade med hundratals tredimensionella konstverk är skapat av en enda person: Konstnären, världsmedborgaren, filosofen, den egensinnige Anders Åberg som tyvärr nyligen gick bort. Ibland, när andan föll på, inte på beställning, höll han som upptakt till Festivalen tal på Vallen (utanför ICA-butiken). De borde ha filmats för att spridas över mänskligheten. På en halvtimme fångade han allt: flög över världen, kulturen, politiken ner i den lilla värld jag försöker berätta om, in i filosofins och livsfilosofins vackraste rum. Vilken man! Jag sätter ytterst sällan ut utropstecken, men här behövdes det.

 

Trevlig sommar.