Tredje radens fond, men första bänk eftersom både syn och hörsel börjar bli lite sämre. Gärna ytterplatsen 745 eller annan där omkring. Gärna se och höra med andra ord, men knappast synas eller delta. Man har tid att tänka här uppe och jag har alltid haft för (o)vana att inte så lätt släppa det som far förbi. Sätter man ord på det tänkta, så färdigt ordnade som möjligt ungefär som Desiderius menade att man skall försöka sig på, så sitter allt bättre.

Här uppe, snett uppifrån och på lite avstånd ser man både det som händer på scenen, mer helheten än detaljerna. Och publiken. Och man undrar vad den tänker och känner om det den ser och hör.

Jag var med på senaste guldäggsfesten. Ove (Pihl) och jag lockades att som två gamla dinosaurer dela ut pris. Ett bättre skäl att gå dit var att på nära håll få se vad svensk reklam uträttar idag, när den är som allra bäst. Det sämsta ser man ju ständigt ändå. Efteråt vid bordet ville ungdomarna veta vem jag är. Jag började med Falk & Pihl. Nä? Arbmans då? Nä? Men Leon Nordin vet ni väl vem det är, sa jag och såg mig allt desperatare om bort över bordet? Vad hette han, sa du?

Jag hade kunnat berätta om en kultur där det här med guldägg var var dags omelett. Men vi pratade om reklam i mobilen.

Jag ser mig om på tredje radens fond. Perspektiven hisnar. Publiken tonar gråsvart som en oläst textsida men hon intill är så nära att jag ser hennes pupill spegla sig i glasögat. Väl uppe på Maslows slutsteg, det om självförverkligande, är vi oss tämligen lika, tänker jag utan att på något vis vara först med det. Genom århundradena drivs vi av samma behov och längtan. I hopp om att få lämna ensamheten börjar vi berätta för varandra. Kommunicera kallas det. Till och med första skrivtecknen handlade, på sitt sätt, om de mest fundamentala behoven, gissar jag. Och före dem, för bortåt fem tusen år sedan, även bilden. I Egypten fanns hieroglyfer såväl för olika fåglar som för hur de sjunger.

Idag talar man om att en ny teknologi förändrat allt. Som om inte pennan gjorde det. Och skrivmaskinen. Och filmen. Och tidningen, radion och teven. Som om en ny människa nu är född, som inte kan läsa, bara se bilder, höra musik och som inte känner i hjärtat, drabbad av en extra bra text, det människor alltid känt.

Självklart förändrar tidens teknik våra sätt att mötas; mot allt oftare, allt fortare och med allt fler samtidigt. Självklart förändras därmed även språket, gesterna och de sociala formerna. Men allt det som vi innerst inne menar och allra ytterst drömmer om är sig tämligen likt.

Jag märker själv hur mitt skrivande blir alltmer olikt ”alla andras”. Mindre modernt om du så vill. Idag tycks finnas ett särskilt bloggspråk. (Det skiter jag som jag hoppas att du märker i). Men bra reklam är inte mode. Må vara att den form den slutligen kläs i kan vara det. Bra reklam börjar med sökande efter det intressanta innehållet. I det döljer sig den blixtrande tanke som plötsligt konkurrerar ut alla andra. Det handlar därför inte så mycket om hur du skriver, sa Bill Bernbach, utan om vad läsaren får ut av det.

Dålig reklam är just det; ingenting att få ut något av, platt men kanske snyggt brun ovanpå som även den plattaste pannkaka kan vara. Mest bara ett brus inte olikt ett evigt tinnitus.

Nu sitter jag här med en blogg som skall påfyllas. Ibland oftare än annars. Sommartid förmodligen mer sporadiskt för då flyttar jag in i en stuga vid havet, intill de höga bergen och de djupa dalarna på Höga Kusten. Där lever fortfarande urgamla sanningar, även om reklam och marknadskommunikation. Så urgamla att de faktiskt är eviga.

När jag går in i järnaffären är man glad över att åter se mig. De vet att jag älskar deras bygd. Men ännu gladare blir man över att jag ständigt köper ny färg eftersom fjolårets rester som vanligt frös eller torkade in. Men det säger man förstås inte, pjäsen är subtilare skriven än så, man kan sin Desiderius och har filat på replikerna till och med ärvt dem av tidigare generationer:

– Nä men hej, jaha nu är det sommar! Hann du måla färdigt i fjol?

I november var jag i New York. Det var under Thanksgiving och Den Stora Paraden samlade tre och en halv miljon newyorkers på sidogatorna till 6:e Avenyen och Broadway. Paraden är varuhuset Macy´s stora årliga reklamsatsning. Inklämd på 37:e gatan kom jag att tänka på Barnens Dag i Kalix runt 1950. Min pappa och ortens övriga affärsidkare hade som affärsmännen på Macy´s och alla andra före dem förstått att ingen impact är så stor som känslan av att uppleva något minnesvärt tillsammans. Därav all rinkreklam, inser jag nu.

Ett år var jag och en flickkusin, vi kan väl ha varit 7-8 år, utklädda till brudpar i full mundering och satt på taket till familjens lilla bil. Framför oss hade vi två cykeldäck klädda i guldpapper som omfamnade varandra. Min pappa var guldsmed och ville att alla skulle förstå att det var hos Falks Ur & Guld man skulle köpa ringen. Hade han varit i reklambranschen kunde han ha fått hämta pris i Stockholm.