Så får vi då beviset. Retorik är inte bara frukten av tankens logik, av den mänskliga hjärnans förmåga att ta in, bearbeta och forma de argument som bäst övertalar och övertygar en tvivlande omvärld.

 

Retorik kan också styras av den rena, nakna känslan. Av reptilhjärnans svar på det obegripliga. Och av länken som leder impulsen vidare till centra där känslan fångas upp, rationaliseras och lätt omvandlas till något väl genomtänkt. Som går att försvara sig med eftersom ”jag blev så förbannad” inte känns bra.

 

Det där om att retorik är konsten att lyssna, det vill säga ta emot argument och processa dem, sedan svara så intressant och berörande att dialogen fortsätter – är med andra ord inte hela sanningen. Trots att jag nu i flera krönikor uppehållit mig vid ämnet har denna brist aldrig slagit mig. Men jag tycks vara i gott sällskap. Inte heller de gamla grekerna vidrörde den retorik (nu har jag ju inte tagit del av särskilt mycket av allt de tänkte och sa) som uppstår ur djup känsla av ilska, föranledd av vad som helst. Den plötsliga upptäckten av att vara övergiven till exempel. Eller förfördelad; vara den ende i rummet som inte får smaka det goda. Att andra bara tillåts komma in och ta för sig av kakan, som de inte ens varit med och bakat.

 

Jag minns att jag, kanske under studierna till journalist, läste en bok i ämnet av Olof Lagercrantz. Och kan inte erinra mig att där stod något om att den retorik som omgående slår all annan är den som väller upp ur djup ilska och besvikelse. Att den gör alla motargument till studsbollar. Alla försök att resonera till ett pladder utan egentlig betydelse för utgången. Redan det lilla barnet vet det. Och får i skydd av sin rätt att inte förstå bättre ofta leva vidare i tron att ”jag hade rätt”.

 

Känslans retorik leder inte till dialog och samtal syftande till att även den som förlorat matchen har vunnit eftersom båda förstod varandra, skiljdes i samförstånd väl vetande att till slut kan bara en gå hem med pokalen.

 

Den som är förbannad kan vinna de inledande ronderna. Men tack och lov mer sällan hela matchen. Eller turneringen.

 

Med det avslutar jag denna korta krönika, jag har inte mer att säga, med ett tips förmedlat av min gamle partner och numera biokompis Lars Fille Hansson: gå in på SVT Play, leta upp en film som heter ”Jag älskar Donald Trump – Michel Moore in Trumpland”. Den är inte vad du tror. Fler analyser av vad som nyss hände i USA behövs knappast. Egentligen bara av de som ständigt måste sälja nya tidningar och programpunkter.

 

Ibland slås man av hur oförarglig reklamens retorik ändå kan vara. Om man jämför, menar jag.