I Brexit-tid tänker jag på alla dessa valresultat som i stort sett slutar oavgjort, där bara en eller ett par procent ibland bara ett par tiondelar skiljer. Där i stort sett lika många är för som emot men där ändå en vinner allt och en förlorar allt.

 

Efter månader av intensiv propaganda för och emot slutar det hela som om ”de stora talens lag” även gällde de mest avgörande besluten för länder och organisationer. (Kastar man krona och klave tillräckligt många gånger har till slut myntets båda sidor kommit upp exakt lika ofta).

 

Bakom varje enskild röst sitter en medborgare med sin fundering och sitt beslut för att till slut stå ensam bakom skynket. Alla är vi personligheter med olika bakgrunder, liv och drömmar. Ändå slutar så ofta allt med att hälften säger ja och andra hälften nej. Varför inte åttio mot tjugo eller sextiotre mot trettiosju. Varför just femtioen mot fyrtionio? Varför fördelar sig så mycket allmänt tankegods längs normalfördelningskurvan?

 

Kan det bero på att de flesta av oss inte med någon större säkerhet vet eller ens tror sig veta vad som är rätt och fel. Med all hänsyn tagen till alla. Vi ser oss om och inser att även kompisen, som annars tycks veta allt, tvekar. Skamset tittar vi bort men glömmer att det hela alls inte är vårt fel eftersom vi aldrig gavs en rimlig chans att förstå alternativens fulla innebörd. De som kunde ha berättat glömde att kommunicera, trodde att så mycket information som möjligt skulle ge oss bästa underlag med påföljd att allt blev så komplicerat att vi till slut stängde av.

 

Nu skulle engelsmännen inte bara förstå vad EU är, vill och kan åstadkomma utan också vad de olika alternativen skulle komma att betyda för hela landets. även skottars och walesares, väl och ve. Här hemma förväntas vi på samma sätt till exempel förstå vad ett Nato-medlemskap skulle betyda. För oss, Finland, regionen och världen.

 

Vilken verklig hjälp får vi innan vi ska fatta alla dessa avgörande beslut? Vad är sant, osant, nästan sant, bara tro och tyckanden, gissningar och skär opportunism? Och vad står det i alla dolda agendor? Hur ska vi veta när inte ens experterna kan förmedla alternativen så att de blir lätta att förstå och någorlunda lätta att värdera. Även om de bara tror vill vi veta. Tron är också en sorts sanning. Man behöver inte gå långt för att se att den kan vara en sanning värd att dö för.

 

Jag läste i tidningen om en kvinna i England som menade att ”vi ska förstås gå ur EU eftersom vi inte vill att Tyskland ska bestämma över oss, dom har vi ju krigat mot – och vann”. Det var hennes sanning, andra har sin och vi kan nog anta att oändligt många andra röstberättigade bär på gods av den kalibern.

 

Under förra presidentkandidatvalet i USA reste vi runt (route 66) och hamnade då i utkanter där folk satt på sina slitna verandor i gamla bilstolar och gungade sig till sömns. Deras intresse för och kunskap om världen utanför statsgränsen var inte den man önskar sig i ett valbås, milt uttryckt, men välja mellan Obama och Clinton, och alla deras snåriga program, förmodades de kunna. Demokratiskt? Javisst. Allas röster är lika mycket värda.

 

När vi startade byrå i början på 70-talet meddelade vi högtidligt att vi under inga omständigheter tänkte låna oss till att göra reklam för politiska partier eller åsikter. Vi ryste vid tanken på att eventuellt bli tunga på vågen. Det synsättet har följt mig livet igenom och gör så fortfarande uppbackat av hur den köpta propaganda som påverkar valen i USA skrämmer till besinning. Våra svenska valaffischer är i det sammanhanget rent oförargliga. Med resultatet, tack och lov, att det mesta inte spelar någon roll.

 

Som den reklamman jag blev kan jag inte låta bli att tänka tanken: Tänk om krafter som liknar reklamens bästa fick bena ut till exempel vilket som är EU:s enkla men fattbara koncept eller, som vi sa på byrån, ”säljbara skillnad”. Och på sitt sätt förmedla det? Tänk om åtminstone delar av all propaganda som sprids fick underkasta sig reklamens fundamenta: gör det enkelt, gör det tydligt och gör det sympatiskt. Jag vill minnas att vår nuvarande utrikesminister fick i uppdrag av EU att sprida den bild som ger svar på de enkla frågorna om vad EU är, vill bli och rimligen kan åstadkomma. Liknande uppdrag tycks vara på väg från FN.

 

Enkelhet handlar om att koka ner. För det krävs att man vågar och vill välja bort. Att man inser att man inte kan vara allt på en gång, bra på allt, för alla, överallt, i alla tider och sammanhang.

 

Tydlighet kräver att man vågar ta i när man berättar om det man lyckats förenkla. Att man ser till att det syns, hörs och berör på det sätt medborgarna är vana, det vill säga på marknadens öppna villkor. Och för allt i världen inte med det stelnade bildspråk som, i fallet EU, envist vidhåller att EU är en herrklubb som inte gör mycket annat än skakar hand.

 

Sympati handlar om att säga som det är, betrakta mottagaren av budskapet som en tänkande, kännande, erfaren, kunnig person väl kapabel att dra slutsatser, tänka nytt och vara med på noterna. Det vill säga en som är minst lika rikt rustad som den som sänder budskapet.

 

Tänk om fria val skulle bli ännu friare om duktiga kommunikatörer, utan egna agendor,  fick hjälpa till med framtagandet av de budskap som bäst förklarar skillnaden mellan alternativen i det som valet handlar om. Ja så fritt kan man våga tänka en dag som denna när engelsmännen fattat ett stort och för alla avgörande beslut. En jordskredseger, sas det. Men jag såg två folksamlingar. Lite på håll var de exakt lika stora.

 

Glad midsommar!