Som alla andra frågar även jag när jag träffar folk från andra länder vad de vet om Sverige. Bakom nyfikenheten ligger, när jag tänker efter, inte vad de vet, inte ens hur mycket de vet utan vad de tycker. Men det kan man förstås inte fråga om eftersom alla svar på en sådan fråga är falska. Gäster tycker alltid att allt är bra.

Så bakom nyfikenheten ligger snarare hoppet att få veta vad ”svenskt” är. Det vill säga vad som är utmärkande för svenskt jämfört med vad som är utmärkande för allt annat på planeten. Precis som med vilka varumärken som helst ligger därför sanningen mer i omvärldens ögon än i våra egna hemmablinda.

Vad som är svenskt är ytterst vad summan av vad alla våra av- och uttryck i världen skapar. Det har därför med betydligt mer än med köttbullar, röda stugor, Björn Borg, Greta Garbo, Nobelpriset, allemansrätten, saltsjöbadsandan, neutraliteten, den sexuella frigörelsen, självmordsstatistiken och landet Lagom att göra. Allt det och tusen annat är bitar i pusslet. Men vad är hela bilden? Vad blir det av alltsammans när alla bitarna fogas till varandra, när de passar trots att varje bit är unik såväl till form och linje som innehåll.

   De snabba reflexmässigt enkla svaren blir lika felaktiga, eller ofullständiga, som när vi med några få kända pusselbitar i handen frågar oss vad som är norskt, eller nigerianskt.

Ett varumärke är i grunden summan av allt som ingår i påsen. Volvo är inte dagens bilprogram utan alla bilar, om vi nu stannar vid dem. Alla bilar sedan starten. Och dessutom alla som ägt en Volvo, levt med märket, klätt sig i det och inte minst talat om det, på alla upptänkliga sätt sagt och visat vad man tycker.

I ICA-påsen ryms på samma sätt allt som är ICA. Även reklamen förstås. Varenda dålig förpackning, felvägd köttfärs, jättegoda nygrillade kyckling. Varje (o)personliga bemötande och varenda kvitto som passerat varenda kassa sedan Hakons dagar. Även det bortvalda ligger i påsen.

Så jag tänker att ”svenskt” möjligen är summan av alla våra samtal. Av vad vi dagligen pratar med varandra om. Och tiger om. Vad som ändras i våra samtal när nya generationer föds och när gamla går ur tiden. När människor ur andra ”samtal” tar sig in i vår gemenskap. När ny teknologi förändrar våra sätt att arbeta, bo, färdas, äta, lära oss, roa oss och inte minst prata med varandra. När nya tankar och idéer sipprar in över oss. Först hos somliga, sedan hos allt fler. När ny form smyckar vår vardag. Och ny konst kräver att vi reagerar.

När summan av allt detta möter summan av allt som det svenska samtalet bär med sig sedan historiens begynnelse uppstår det dagliga svenska samtalet. Det som uttrycks i vårt sätt att se på saker och ting, värdera och förkasta, välja att tro på och välja att vara misstänksamma mot. De samtal som samtidigt utspelar sig på en bar vid Stureplan och på en brygga i Norrland. Det samtida om det vi har gemensamt.

Det är inte samma samtal som det i Nigeria. Eller Norge. Eller någon annanstans. Det är därför, i en allt större värld, som det mesta idag kokar ner till vad som händer i media. Till de samtal som verkar omfatta flest människor, så samtidigt som möjligt, med det allra färskaste innehållet. Men kanske är det inte vad vi ser och hör som är det viktiga, utan att vi är del av den gemenskap som här i Sverige processar vad som händer i världen på det sätt som blivit vårt. Att vi tillhör ett sammanhang där alla sitter med samma brief. Som i ett bra grupparbete.

Vad vi, var och en, sedan gör med detta samtal är en annan sak. Reser ut i världen med det. Eller hem till byn. Tappar sugen eller får en sjuhelsikes energi. De samtal som där uppstår blir också del av det dagliga svenska.

Ja så kan man filosofera efter att ha mött några vänner utifrån. Och om man, yrkesskadad som jag är, aldrig slutar förundras över vad ett varumärke egentligen är. Att det är mer än vad reklamen förmår visa upp är nog rätt klart.