Hur många svampar är du bergsäker på? Alltså bergsäker på, inte bara nästan. Än mindre tror att det exemplar du håller i handen förmodligen, kanske, eventuellt är en mandelriska. Hur ofta har vi inte kommit hem med det som vi hoppades var något ätligt men som hemma på köksbordet snabbt blev synnerligen tveksamt. Och därmed ett fall för soppåsen. Kvar blev kantarellerna. Kanske även en och annan Karl Johan.

Lösningen på ditt, och mitt, problem är förstås inte att vi lär oss allt om skogens alla svampar. Vilket de flesta (alla?) svampboksförfattare utgår från som nödvändigt. Utan att vi lär oss en eller två till. Två till blir hundra procent och dubbelt så kul i skogen. Vad händer då inte om vi lär oss tre till för att inte tala om vilket utbyte den som kan tio svampar har av utflykten.

Nu råkar det handla om svampar. Men överallt finns det intressanta i det lilla, i det som ligger framför fötterna när utsikten svindlar? Med det tankesättet som grund gjorde vi, några glada svampamatörer, för många år sedan en svampbok med bara tolv svampar! De tolv godaste. De tolv som är lättast att bli bergsäker på. De tolv som är svårast att förväxla med något direkt farligt. De tolv som ofta är lättast att hitta.

Vi som gjorde boken, skrev, plåtade och formgav, var inga mykologer, vilket var själva förutsättningen för idén. Vi hade inget att bevisa när det gäller allt om skogens svampar. Det som krävdes var att vi korrekt kunde beskriva tolv av skogens cirka fyra hundra svampar så att ingen behövde tveka om vad man höll i handen.

Vi gjorde med andra ord som man gör i reklamens värld när reklamens utövare, måste kanske tilläggas, förstår (vilket märkligt nog inte alla gör) att kommunikation som biter och berör utgår från mottagaren. Inte från vad man själv vill ha sagt, allt man själv vill redovisa. Det vill säga det som åligger varje sann kreatör att meddela sin nya kund: att det intressanta är inte vad du vill säga utan vad de du vänder dig till vill, kan och orkar ta till sig.

Som svampplockare hade vi perfekt bakgrund. Vi var som de flesta andra, hade djup kunskap om tillkortakommanden i svampskogen. Om den frustration som följer av att vilja men inte kunna. Vi visste allt om misslyckande men också allt om hur kul det är att då och då hitta rätt.

Vi i sammanhanget var art directorn Torbjörn Lenskog, fotografen Jan Åke Bengtsson och copywritern undertecknad. Alla väl tränade i hur man förvandlar en stor kunskapsmassa till en spännande, hanterlig inblick. Ett smakprov som kan locka till fördjupning via andra källor. Ungefär som man gör i reklambranschen: benar upp, kortar ner och koncentrerar sig på det väsentliga, det som omgående kittlar mottagarens lättast åtkomliga beröringspunkter. För det krävs talanger i nära samarbete: art, bild och text. När de hakar i varandra utgör de en oslagbar kombination.

Med bara tolv svampar kunde var och en få uppträda på stor scen, ett helt uppslag i bokens stora format. Bilderna kunde dras upp till minst naturlig storlek. Och jag kunde skriva texter som till barn i första klass. 1. Är hatten brun. 2. Är foten grå? 3. Har hatten en ljusgrågrön massa (miljoner små rör) på undersidan? 4. När du bryter av en bit av hatten rodnar köttet under huden? 5. Sätt näsan intill, känner du doften av nöt? Osv. fram till ”grattis du har hittat en Karl Johan”.

Vi gjorde ännu ett antagande: att svamp i modern svensk mathållning kommit att mer bli pittoreska inslag på tallriken än den basråvara den en gång var. Medan man i Finland behållit kunskapen på ett helt annat sätt. Där är svamp en matråvara lika självklar på tallriken som kött och potatis. En av landets mesta matmammor Anna Maija Tanttu upplät sitt kök och sin kunskap. Vi var förstås med och lagade, plåtade, skrev och käkade.

Den som äger ett exemplar av denna bok kanske inte har märkt att den trots sin extremt fina form (Torbjörns) och sina läckra bilder (Jannes) är behäftad med ett gravt skönhetsfel. En av svamparna sticker ut betänkligt. Bilden är inte av samma en karaktär som de andra. En bastard.

Inför plåtningen som naturligtvis måste ske in natura var en omfattande research och lokal scouting nödvändig. Tidigt hade därför Torbjörn och hans Ulla finkammat de västmanländska skogarna runt deras torp. Spårat upp de bästa och mest fotogeniska exemplaren. Märkt upp platserna och memorerat vägen dit. Samt lagt mossa över dyrgriparna. De hittade alla utom en. Den tolfte gäckade projektet. Smörsoppen ville inte låta sig fotograferas. Tryckdag närmade sig och till slut tvingades vi (Torbjörn var djupt bedrövad) inhandla bild från bildbyrå. Så äger du ett ex. av boken kolla på sidan 17.

Boken fick titeln Skogens Skafferi (Atlantis 1981) och blev tack vare att dess upphovsmän inte kunde särskilt mycket om svampar en strålande succé. Den trycktes om och om igen. Varje gång som jag därefter besökte en skola eller höll ett anförande av något slag tog jag fram boken som exempel på vad kommunikation är och var det är viktigt att man lägger grunden. Alltså att man utgår från mottagaren och inte från sig själv.

Det vill säga att man inte ens tar gamla fina ordspråk för givna. Som att man inte ser skogen för alla träd. Kanske vore det ibland bättre att göra tvärtom.