I många år har vi letat efter vägen upp till Storberget. Länge visste vi inte ens att det var på Storberget han stod. Allt började med att vi lärde känna Thage Nordholm, Nordingråbygdens stora kolorist. Att han inspirerats av Helmer Osslund gick inte att dölja och varför skulle han det.

 

Helmer Osslund bodde en längre tid vid Österåsen någon mil norr om Sollefteå. Där satt han i kojor i trädkronorna och målade på smörpapper det stormiga mötet mellan Faxeälven och hennes storasyster den mäktiga Ångermanälven.

 

På Österåsen, som då i seklets början, var ett sanatorium av sällan skådat slag, vårdades många av hans målande kamrater. Andra var förstås där och hälsade på. Alla greps av den sällsamma naturen. Sanatoriet i sig är en märklig skapelse, ett arkitektoniskt verk som från luften måste likna en krabba med sina långa längor där de lungsjuka låg i rader mot öppen långsida och hela Norrland nedanför sina fötter. Mannen som ritade anläggningen var samme man som ritade Dramaten i Stockholm, platsen för dramer av annat och helt påhittade slag. Han hette Fredrik Liljekvist och var som konstnär även en av de som smyckade teaterns fasader.

 

Sanatoriet blev med tiden ett hälsohem. Men kvar på väggarna hänger stora delar av den konstskatt som blev kvar efter åren med Helmer, Leander Engström, Tirén och alla de andra med uppgift att försöka fånga Norrlands sällsamma ton. För den som tror att här uppe finns inte mycket att se är ett besök på Österåsen att rekommendera, en triss i upplevelser: storslagen natur, arkitektonisk särart och konst av högsta kvalitet.

 

Dit åkte vi förstås tidigt så fort vår stuga i Ådal var byggd. Och dit gör vi oss gärna en tur än idag. En gång stannade vi vid gården där Helmer sades ha bott. ”Vad hette han, sa du?” sa flickan på gårdsplanen. Spåren efter Helmer är som efter så många andra konstnärer verken de skapade, inte husen de bodde i. Eller stigarna de gick på, som den vi nu talar om, stigen till platsen där Helmer Osslund målade sitt mästerverk ”Höstdag i Nordingrå 1915”. Egentligen i fem snarlika exemplar varav ett under tjugo år hängde i vårt vardagsrum på en vägg som var alltför liten för detta imposanta verk. Vilket också gjorde att vi till slut lät en större publik få del av den. Den som såg den stora Osslundutställningen på Valdemarsudde för några år sedan vet vilka verk jag talar om.

 

Därmed är vi framme vid stigen upp till Storberget och anledningen till att jag idag skriver denna lilla krönika. Efter att i alla år ha frågat runt i hopp om att hitta någon som vet var Helmer tog sig upp på detta berg, som dessutom kunde vara vilket som helst av många, och bara fått tomma blickar och vilsna ”kanske där nånstans” tillbaks hände det. På en tillställning dyker en kvinna upp, en kulturens allomstädes närvarande lokala apostel, och berättar som i förbigående att hon några dagar senare genomför en ”expedition” upp på Storberget till exakt den plats där Helmer Osslund stod – för exakt hundra år sedan. Och målade exakt den tavla vi dagligen betraktat och som stundligen närde våra törstande norrländska själar.

 

Dessvärre kunde vi inte vara med. Den dagen hade vi bokat vår resa till Saltoloukta. Se föregående krönika. Men igår blev det av. I sällskap med en spänstig kamrat tog vi oss den osannolika vägen, liksom bakvägen, fram till bergets fot och påbörjade den minst sagt mödosamma vandringen, eller klättringen. En och en halv kilometer rätt upp i himlen kändes det som. Stegen blev allt kortare, till slut knappt en fotlängd långa, pauserna ideliga men vad kan man göra efter att så länge har sökt denna stig, ge upp? Aldrig. Till slut stod vi där. Skogen på toppen av berget glesade ur och sluttade aningen utför mot en tvärbrant cirka hundratrettio meter ovan Gaviksfjärdens glittrande yta. Nedanför flöt öar och holmar omkring som barkbåtar. Vyn var oändlig och horisonten så hög att den verkade felritad. Långt där borta anade vid Storön och Härnön utanför Härnösand.

 

Man behöver inte vara målare för att förstå vad som hände när Helmer hittade den här platsen. Men hur tog han sig upp? Gång efter gång dessutom? På den tiden när bara resan dit från Sollefteå var en långs dagsetapp med hästskjuts.

 

Väl hemma tog jag fram en text jag länge arbetat med där vägen upp till Storberget finns beskriven. Men i teorin, som jag gissade att den såg ut och som jag dessutom antog började på helt fel ställe. Handlingen krävde att några av mina figurer gjorde ett besök just på denna plats. Nu vet jag att även här är verkligheten oändligt överlägsen dikten.

 

Var stigen börjar? Jag vet inte om jag skall berätta det. Vi vill inte ha något spring på våra bästa stigar. Det finns så många andra nästan lika bra. Åk till Skuleskogen till exempel, det gör teve och alla journalister när de tror att de hittat Höga Kustens hjärta.