Igår var det fullmåne över de västmanländska skogarna och förstås inte bara där. Vi hade sett förödelsen, rest rakt igenom och gripits av den sorg som ett helt landskap, på ett ställe sex tusen hektar stort, lämnar efter sig när allt är förött, intill sista cellen utrotat. Hela humuslagret är borta. Att för naturen bilda ett nytt tar två hundra år, berättade vår värd.

 

Vi behövde med andra ord ganska omgående få se livets ljusare sida. Höra nya och andra historier.

 

Sjön låg svart men i strandkanten lekte skenet från kräftkalaset med krusningar som låg kvar från eftermiddagens avtagande bris. Faten dignade. Kräftorna kom direkt från koket och var därför ljuvligt varma. Iskalla O.P Andersson gick sin vanliga runda och snart flödade det som är viktigare än vad som serveras på fat och i glas nämligen berättandet, banden som väver gemenskap och skapar uppsluppen glädje. Kräftorna är bara förevändningen. Låt vara en sällsynt god sådan.

 

Snapsvisan är poesi och som sådan en konstart. Ett skapande för sig. Kanske inte alltid högklassigt men i sina bästa stunder ett bländande mästerverk. Orden är folkflertalets egna, ofta snidade på en bypoets verkstad. På rimmad vers bär de med sig berättelser om livets väsentligheter, såväl om mänsklig svaghet som om mandom mod och kvinnlig barm. De är aldrig bara rimmade hugskott, alltid förädlade känslor burna på rytmiska vingar. Att de har samma givna slut betyder sannerligen inte att de handlar om strunt.

 

Jag har, som du, hört många snapsvisor i mina dagar men här sprang en för mig ny ymnig källa, som ville den aldrig sina, fram. Vi var ett tjugotal gäster alla med ett långt och händelserikt liv (som om inte alla i mogen ålder har det) bakom sig. Som gammal förlagsman tänkte jag förstås att här framförs den svenska snapspoesins bästa texter klara att trycka. Och jag tänker på berättandets magi. Hur några väl valda ord kan samla laget och sätta humankapitalet främst.

 

Det blev morgon och alla hade sovit gott. En och annan undslapp sig dock ”som man förtjänar”. Men ingen Trötter här. Vid frukostbordet sätter allt igång igen! Men nu utan musik, den behövs inte. Den ena historien avlöser den andra. Alla med den gemensamma nämnaren att de hämtas ut näringslivets innersta kammare, ur en värld som aldrig framträder på tidningens rosa sidor än mindre framför en tevekamera.

 

Jag kan förstås inte återge dem här men ett smakprov, som nestor Björn bjöd på. Under sin tidiga tid på SCA, innan han åtog sig de allra tyngsta uppdragen i svenskt näringsliv, blev han ålagd av vd att ”ta hand om reseräkningarna”. De var många och att attestera dem tillhörde inte det roligaste. ”Då kommer X in, en av våra absolut bästa säljare, skruvar sig och börjar berätta hur han måste ha blivit ”bestulen” på åtta hundra kronor efter en lång krognatt i Hamburg”.

 

”Jag kom i beråd”, berättar Björn ”ville inte tvärneka men ville förstås inte heller medverka i hans predikament. Så jag sa; vi tar och funderar på det här, tänker några dagar på saken så får vi se. Mycket riktigt, någon dag senare kommer X in glad som en speleman och meddelar: Kan du tänka dig; när jag får hem skjortan från kemtvätten vad ligger i bröstfickan om inte mina åtta hundra!”

 

Nu var den här historien helt igenom sann. Men många berättelser av den här arten har förstås bättrats på, fått lite vassare form och lite färre besvärande fakta. Allt för att innehållet, själva budskapet, sens moralen, läxan, lärdomen, skall gå fram. Som i historien ovan: vänta och låt den som är på väg åt fel håll att själv komma på var den rätta vägen går.

 

I reklamens natur ligger allt detta väl synligt; skala av, koncentrera och vässa. Det blir inte ljug för det, bara inte alltid hela den komplicerade sanningen. Så är det dessutom inte bara inom reklamen. Vad gör politiker, präster, poeter, middagstalare och nekrologförfattare. Till kommunikationskonstens centrala nervsystem hör friheten att göra just ”konst” av ofta ganska trista meddelanden.

 

Under många år arbetade jag mycket med nämnde Björn (Wahlström). Under en period var han ordförande i SSAB, ett på den tiden helstatligt stålbolag med verksamhet i Luleå, Borlänge (Domnarvet) och Oxelösund. Av vad man sprängde fram ur berget i Kiruna (LKAB) gjorde man plåt, järnvägsräls och annat där emellan.

 

Men nu skulle SSAB go public, det vill säga in på börsen och den som skulle lotsa det hela till framgång var Björn. Ett av problemet med tilltaget var att bokstäverna SSAB för många svenskar inte var mycket annat än just en samling bokstäver. Men vad betydde de? Och än viktigare vad sysslade firman bakom bokstäverna med? Man behövde inte ruinera sig på marknadsundersökningar för att inse att kunskapen, utanför inre börskretsen, om detta fina företag var minst sagt låg.

 

”Vi måste få upp kunskapen men före det måste vi få alla inne i bolaget att se problemet. Många, särskilt chefer, lever i tron att bolaget är ett av landets stora och mest kända. Det svenska stålets stolta historia spökar. I själva verket är vi i stort sett okända. Eller sammanblandade med andra bolag med liknande bokstäver i sitt namn. Något känt liknande LKAB är vi sannerligen inte. Men det är dit vi måste sikta”.

 

Och så kom det: ”Du få en hel dag på dig. Vi samlar alla chefer i vår biosalong (fanns i huset sedan tidigare), det blir cirka fyrtio stycken. Du får fria händer. Gör vad du vill men se till att alla inser, när de lämnar lokalen, att vi har detta stora problem: Vi är okända och skall ändå in på börsen, en svår ekvation”.

 

Nu tillhör det bilden att många, i pyramidens mitt kan man säga, ändå kände till bolaget. Men mest bara det negativa! Så fort det skrevs om bolaget var det om problem, inte minst om ständiga bråk med facket.

 

Jag delade in dagen i några huvudsakliga programpunkter. Den första var ämnad att ge publiken en smärre chock. En omfattande serie ”påstana” (som det heter) intervjuer visas. Vanligt folk hejdas på gatan: ”Hej, kan du säga mig vad SSAB betyder?” Den ene efter andra svarar Svenska Cellulosa Aktiebolaget eller Svenska Sockerbolaget eller något annat Svenska nånting. De flesta bara skakar på huvudet. Många vill verkligen vara till lags och kunna, funderar länge men; nej, tyvärr.

 

Nästa fråga blir ”SSAB betyder Svensk Stål Aktiebolag men vad tillverkar man?”. Ja du ”stål förstås”. ”Vad då för stål?” ”Nä du, har ingen aning”.

 

Det hade man förstås inte heller om var företaget ligger, på vilken eller vilka orter eller vad till exempel chefen heter. Han hette vid den här tidpunkten Leif Gustafsson, en hedersman men ingen galapetter i teve.

 

Den ”sanning” vi fick fram uppstod givetvis i klipprummet. Fullt så illa som filmen visade var det inte. Illa nog, av vår ovetenskapliga undersökning att döma, men inte fullt så svart. Det fula tricket hade avsedd effekt. Till godo för alla.

 

Till en annan film skrev jag ett manus som byggde på ”bilden” av ett gammalt klassiskt vd-tal. Idel skryt och skrävel, idel lovord om ett svenskt arv att förvalta, laganda och personalen som viktigaste resursen. Palle Granditsky stod i talarstolen och läste. Men ideligen avbröts han av en röst ur publiken som sa ”sanningen” som när vd talade om sin fina, lojala personal hördes ropa ”men ni bråkar ju bara”. Det var Johan Rabaeus som i olika skepnader; arbetare, journalist, allmän kverulant etc. satt på olika platser i salongen.

 

Budskapet var förstås att nu är det dags att sluta prata om hur bra vi är och börja visa det, alltså sluta utgå från den sanning vi själva anser oss äga och istället börja utgå från den sanning omvärlden vill, orkar och kan ta emot. Det vill säga skaffa sig all kommunikations huvudnyckel.

 

Jag tänker på månlandskapet i Västmanland och på var sanningen om värdet på de ”omistliga värden som gått förlorade” ligger. Inte där försäkringsbolagen påstår i alla fall. Det är då ett som är sant.