Jag har en tidsmaskin utanför fönstret, en syrenbuske som fått varmaste platsen och därför även all uppmärksamhet. Värmen från huset gör att den blommar tidigare än alla andra. Men också att den fortare skrumpnar och dör. Blir miljoner små bruna flagor som jag skyfflar upp och slänger på komposten. Just nu skräpar den ner hela uteplatsen. Men snart, när maskarna gjort sitt, ska den ge liv åt nya blommor, såväl rosor som maskrosor. En rättvis process som behandlar allt levande likadant. Det händer att jag, i solstolen, tänker i de banorna när jag lagt undan läsningen om hur världen av idag vrider sig i sina stora och små sammanhangs alla plågor. Och att jag undrar varför så lite av allt som upptar människors vardag,…