En dag, det bör ha varit mitten av 80-talet, dök fyra unga killar upp och meddelade att svensk reklam är skit. Deras attityd kändes inte som ett smart påhitt. Utan som att de förstått, på egen hand forskat sig till, att bra reklam inte går att tänka fram. Att dess metod är allt annat än metodisk. Att det handlar om improvisation men på känt tema där själva temat förstås kräver sin tanke. De hade med andra ord, så unga de var, förstått att det är med reklam som med konst; att det handlar om hur man personligen får till det när inga kända vägar återstår. Kanske hade skolan hjälpt till, jag vill tro det. Berghs var på den tiden branschens egen, där…