”Reklamen är livsfarlig”, myntade författaren Sven Lindquist innan Den kreativa revolutionen (ca 1965-95) lyckades hyfsa till kanterna något. ”Hemfridsbrott”, tyckte professorn Adler Karlsson att verksamheten också kunde kallas. Aldrig kunde jag drömma om att jag en dag skulle kunna le instämmande åt deras uppkäftiga liknelser. Länge föraktade jag deras snäva syn, hur de så ensidigt kunde döma en hel industri, accepterad som nödvändig av det kapitalistiska system landet valt, till död och förintelse eller åtminstone till tristess och marginalisering. Mitt leende är emellertid av annan karaktär. Jag har för länge sedan lämnat reklamens allmänna kvalitet åt sig själv. Det som oroar mer är det reklamtänkande som delar av det totala medieutbudet idag livnär sig på. Som tar sig allt längre in i allt fler…