Det finns rum som trots att de är fullt möblerade är helt tomma. Och salar som trots att de ligger helt öde är fulla med liv. Det som fattas är berättelsen om vad som varit i dessa rum, vad väggarna kunnat berätta ifall väggar kunnat det.
Rummet behöver inte vara stort, heller inte märkvärdigt. Du kan åka tätt förbi utan att på minsta sätt ana dess en gång så spännande innehåll. Ta Strindbergs skrivstuga på Kymmendö i Stockholms skärgård. Stor som ett ordinärt torrdass, medvetet oansenlig eftersom han byggt den själv och visste precis vad han skulle ha den till: se in i sig själv snarare än ut över nejden. Han ville inte distraheras. Inte en pryl skulle leda tanken bort från det han var där för att göra. Knappt så att naturen fick störa.
Utifrån ser stugan ingenting ut där den klamrar sig fast på en bergknalle. Inifrån är vyn hänförande men det är inte utsikten som drabbar hårdast. Utan insikten om att här, just här som för bara en sekund sedan, satt denne märklige man med sitt bläck och sina prydliga pennskaft. Just här inte någon annanstans i hela världen! Jag böjer mig ner och ser ur samma synvinkel som han gjorde ut över fjärden och bort över horisonten. Tiden upphör. Om vi så återvänder om hundra år kommer allt att vara sig likt. Inte ens om stugan ätits upp av tidens tand försvinner magin. Han satt just här i alla fall. I fantasin reser vi det lilla brädskjulets enkla väggar. Ritar fönstret, bordet, stolen han satt på. Kanske knirkade den när han sträckte på sig.
Han såg det vi ser nu; havet, konturerna, molnen, ett segel. Kliade sig då och då med pennskaftet i hårbotten, strök sin lilla mustasch åt sidan med två fingrar. Kom att tänka på annat, kanske på pojken som hjälpt honom med bygget. På hur han har det nu. Slöt ögonen, ser plötsligt i sitt inre en man komma gående. Var kom han ifrån, kanske han frågar sig. ”Som ett yrväder en aprilafton med ett Höganäskrus i en svångrem om halsen”. Han grep pennan. Antecknade. Men skrev inte romanen här. Det gjorde han i Tyskland långt senare. Men det var här han såg Hemsöborna, tänkte sig in i det liv de levde. Kom så nära sanningen, visade det sig, att han portades från ön för all framtid. Såg allt från detta lilla brädskjul.
Vad stort sker sker tyst. Min svensklärare i gymnasiet, en mystiker i basker och slängkappa, skred oändligt långsamt längs korridoren. Så fort han visade sig tystnade sorlet. När han satte sig vid pulpeten var det dödstyst i klassen. Länge såg han ut genom fönstret, som reste han ut i en annan värld. Utan oss. Vi väntade spänt på vad som till sist skulle trilla över hans markerade läppar. Så sa han detta enda; ”Vad stort sker sker tyst. Skriv! Det är ämnet för dagens uppsats”.
De flesta satt med obegriplighetens öppna munnar. Somliga blev rent av förbannade. Av någon anledning tyckte jag mig fatta vad han menade, vilken dörr han öppnat, och skrev så att jag senare fick gå fram och läsa upp. Det handlade om väggar som om de kunnat tala kunnat berätta.
Sedan dess har tomrum fascinerat mig. Så fort jag får tillfälle besöker jag det lilla museum som finns i snart sagt varenda stad, by överallt i världen. Alltid satt där någon och skrev, diktade, målade, skulpterade, snidade eller tonsatte så att världen, stor eller liten, slogs med häpnad. Den rekvisita som uppvisas intresserar mig mindre än själva den fysiska plats där personen suttit i själva skaparögonblicket. Det må vara Linné på sitt Hammarby. Hans bord och stol står kvar vid det fönster där man ser det han såg när ”systema natura” växte till sig i hans inre begreppsvärld.
Eller Karen Blixen som satt i sin strandvilla vid sundet och från sitt fönster såg den bit av Sverige som fortfarande står exakt just där (man får tänka bort Barsebäck). Och då tänkte på Afrika, märkligt! Eller Jackson Pollock som, det är jag säker på, nattetid släppte sitt vatten under det gigantiska trädet på tomten i Springs på Long Island. Eller Agatha Christie som satt på hotell Old Cataract i Assuan vid Nilens strand, följde flodens vindlingar, såg felukkerna streta med vinden, precis som de gör idag, och då inspireras av det antika Egyptens fyra tusen år gamla men ännu levande miljö. Ut kom hennes historiska deckare Mordet på Nilen. En kypare pekade och visste berätta att där, just i den sköna korgstolen (måste ha varit en senare upplaga) satt hon och antecknade även det som senare, uppe på rummet, blev Tio Små Negerpojkar.
Jag skulle som alla förstår aldrig kunna ta in på Chelsea hotell i New York. Eller Raffles i Singapore. Skulle inte sova en blund. För några år sedan var jag i Seattle och blev guidad till huset där Kurt Cobain sköt sig. Det tog. Och varje sommardag under sjutton år på den ö i skärgården som blev min och familjens, innan vi återvände till Ådal, gick jag förbi stigen som ledde till den oansenliga lilla stuga där några ungdomar skrev svensk musikhistoria med låtar om spanska Fernandos och dansande Queens. Varje gång högg det till. Vad hade inte de väggarna att berätta om vägen till verket? Allt man såg, när ingen var där och det var fritt att smyga fram och glo, var ett litet vitt piano, ett par stolar och en säng.
I varje tomt rum har hänt saker som ingen idag vet något om. Hur ofta säger vi inte att vi velat vara en fluga på väggen. Men även flugor dör. Till slut finns inget annat kvar än berättelsen mer eller mindre fantasifullt framförd av den som vågat öppna dess frestande dörrar. Vem vet vad som tumlar ut!
Det gäller även företag. Till slut är bara berättelsen kvar. Därför gäller det att påbörja den medan den pågår och är full av liv. Jag fick för rätt många år sedan ett delikat uppdrag. Gränges, den svenska börsens äldsta företag, hade som namn och begrepp fallit i glömska. Få talade om det, ännu färre kom ihåg dess stolta historia. Nu skulle bokstäverna putsas upp och fyllas med innehåll, gammalt och nytt. Allt med tanke på att en ny börsintroduktion börjat planeras. Mycket hade hänt på hundra år. Från TGOJ (järnväg och järnverk) via en rad andra företag som Svenska Metallverken till Sapa som sedan blev Gränges AB med idag valsad aluminium som kärnaffär. Här behövdes berättelse.
Vi köpte alla annonssidorna i ett och samma nummer av Dagens Industri. Jag vill minnas att det blev tjugofyra helsidor. Varje sida fylldes med en spännande berättelse, som ett romankapitel, om delar av det som namnet Gränges sammanfattar. Men jag minns att jag också tänkte på det stora huset vid Operan i Stockholm, intill Hotell Rydberg (på tal om rum som kunde ha saker att berätta). Länge lyste Grängesskylten på fasaden men det vackra huset var själsligt tomt. Det befolkade inte längre sina egna rum. I samma kvarter huserar idag hundra år senare, som ett pekfinger åt den sanne industrialisten, riskkapitalister med fort in-fort ut som affärsidé!
Otaliga är de svenska företag som utan vidare skulle kunna fylla tjugofyra helsidor i svensk press med berättelser som tar andan ur folk. Men då måste man se tomrummet, minnas tiden. Och hitta någon som kan berätta.