Det händer inte ofta att jag nu för tiden får höra att jag ligger i tiden, kanske till och med i dess framkant. Men så läser jag Arne Melbergs understräckare i SvD den 26 september.

När jag började skriva denna blogg utgick jag helt från vad jag själv ville. Bestämde på ren magkänsla att så här vill jag ha det annars får det vara. Har man i fyrtio år skrivit åt hundratals andra om deras tusen särintressen må det vara en fullt naturlig reaktion. Som helt fri ville jag lyssna på mina egna tankar. Gärna om det som upptagit min tid under så många år. Men även om annat som kan komma farande.

Formen skulle vara den för mig fullkomligt naturliga. Det viktiga skulle vara att upptäcka vad jag går och bär på utan att direkt veta. Det krävde utrymme för en samlad tankemassa. Inte snabba reflexioner eller snygga klipp. Det märkliga är att när jag nu snart skrivit ett fyrtiotal inlägg på min blogg så blev alla nästan exakt lika långa. Jag lovar, jag har inte haft någon måttstock framför mig. Bara skrivit tills det var naturligt att sätta punkt.

”Om texten är en fri författares funderingar kring ett ämne man känner väl eller något som på annat sätt berör och om dessa funderingar är lite öppna, gärna tar formen av en diskussion; ett framläggande av en hypotes och en argumentation för en viss sanning – då blir resultatet en essä” står det i ordboken. I skolan kallar man detta naturtillstånd hos den skrivande tänkande människan för uppsatsskrivning.

Jag är således essäist numera. Möjligen en ”embryonal” essäist förstår jag när jag läser Arne Melbergs intressanta utläggning. En som skriver lite kortare essäer än vanligt, än vad t.ex. Montaigne gjorde.

”Ska du skriva så långt får du allt hjälpa dina läsare på traven. Skriva kort, helst jättekort, göra ingresser, mellanrubriker, understrykningar, kursiveringar, versala betoningar, kanske använda färg. Annars blir det inte många som läser din blogg”, sa många kunniga om hur en modern text skall se ut. Jag läser Melberg och inser att jag, som han påpekar, inte skriver för en publik som kan sägas vara den stora allmänheten utan i första hand för vänner och bekanta med tillägget att vänner idag kan vara sådana man aldrig träffat. Och att jag utgår från att de som läser (mer än en gång) är vänskapligt inställda och personligt intresserade av det som intresserar mig. Mitt tilltal skalla därför vara ”personligt, öppet för fria associationer och utan påträngande struktur”.

Idag är papper med tryck i kris: tidningskris, förlagskris, läskris. Tänk om det har att göra med att det enda som idag antas sälja är det som alla (väldigt många) samtidigt gillar, söker, tror sig hjälpt av. När de flesta tryckta ord, oavsett hos vilken distributör de hamnar, utgår från hur stor upplaga som är möjlig att nå blir författarens synfält strutformat och formen mer eller mindre färdigt gjuten.  

Jag läste nyligen om, mest för att återuppleva hans minst sagt personliga formspråk, Faulkners Inkräktare i Stoftet med meningar som aldrig sätter punkt och med inskjutna satser som legobyggen till synes staplade lite hit och dit. Svårt? Ja. Men mest för att vi inte är vana att så kan man också behandla språket. Han skulle aldrig ha kommit ut på dagens storförlag. Det hade väl knappast världens bästa Odysseus heller gjort!

Texten börjar med författaren, inte med läsaren och alltså inte heller med förlaget. Inte med vad marknaden på kort tid hoppas få ut i reda pengar. Det må passa i dagligvaruhandeln men beställningsverk av fria konstnärliga uttryck är något annat. Det förtar inte förläggarens och redaktörens betydelse såväl innan ett enda ord skrivits som efter. Att diskutera och ändra är inte låta andra bestämma och beställa.

Idag hänvisas den mer spännande och nyskapande litteraturen, den som följaktligen inte säljer bäst, till de små förlagen där man arbetar med ekonomimodellen Många Bäckar Små. Allt medan de stora jagar Da Vincikoder, de kändaste kändisarnas bekännelser och nya vinklingar på hur trött, sjuk och försupen en polis kan vara och ändå klara det omöjliga. För att i någon mån ändå kunna ge ut det mer svårsålda nyttjar man modellen Gungor & Karuseller.

Unga läser inte, sägs det. Men om lusten att för en stund leva i en annan värld bara är ett knapptryck bort varför då streta med en bok som tar veckor att på allt färre lediga stunder ta sig igenom. Tänk om unga vill läsa men på annat sätt. Tänk om tjockboken skrämmer, rent fysiskt? Kanske läser man mer än gärna men helst då kortare, oftare och på andra ställen. Kanske längtar man efter snabbare, kortare och frekventare resor ut i andra världar på samma sätt som man idag reser fysiskt?

Tänk om böcker med korta texter trots allt vore nåt. Kanske till och med något så litterärt artfrämmande som texter till bilder! Men inte som i läroboken där bilden illustrerar vad texten redan berättar utan (som i reklamen, o hemska tanke) där text och bild bildar ett tredje; en tanke eller idé som uppstår i mötet dem emellan. Och där formen, sida för sida, är kongenial även innanför pärmarna. Tänk om en framtida form av böcker skrivs av berättarteam (text, bild, form)?

Boken är givetvis inte på väg att dö. Den bara väntar på att någon vänder blad, går vidare och finner dess oupptäckta sidor. Eller glömda; som det gamla hederliga fickformatet med bindning som håller att vika så att boken kan hållas med en hand medan den andra t.ex. håller stången i bussens mittgång. Eller kokar ett ägg.

Och som till att börja helt enkelt är läsbar även för ett åldrat öga. Idag kan man undra hur resonemanget går när en bok anses värd att tryckas i stor upplaga förutsatt att graden är så liten att bara de som utan svårighet läser syntestets nedersta rad kan läsa den! Det vill säga inte många ur starkaste målgruppen!

Tänk om skriftmarknaden, tänker jag i min forskning om varför jag sitter och skriver som jag gör, inte bara är till för proffs längre. För proffsförfattare som ges ut på proffsförlag vars verk recenseras av proffstyckare så att proffsläsarna skall hitta dit.

Kanske är vi på väg mot även en amatörernas marknad, där vi alla övar oss på att skriva uppsats. Vänder oss med det vi har inom oss till de som ingår i vår inre krets. Går till tryckeriet med manuset och/eller med det färdiga verket ut på nätet. Och når, som bonus, att vi slipper förlagens nedbrytande brev om att ”vi tror inte att vi med framgång kan ge ut din bok”. Hur många har inte släppt pennan efter ett par sådana avsnoppningar i tron att det var texten som var dålig när det kanske var ”marknaden” det var fel på, det vill säga att texten inte bedömdes locka media att stå för den gratisreklam som avgör om den bedöms vara värd en kommersiell satsning.

Titta! Nu blev texten precis så där lagom lång igen.