Jag hittade en oöppnad kartong med Öga mot Öga i källaren. Bläddrar och ser vi-andan. Hur bra den var för kontakten med verkligheten. Reklam får inte bara vara lekfull. Leken ska grunda i ett allvar.

Ändå var det jakten på ”jaget” som räddade mig från sotdöden i Uppsala. Ser framför mig den gamle mannen i filttofflor och långkofta som, efter en kraschad natt på V-Dala, sa att jag skulle gå tillbaks till mina rötter. Där får du veta vad ”vi” ska bli. Han sa så. ”Nu ska vi inte bry oss om vad alla…”. Alla har inte haft en sån. Men alla har rötter. 

 

Jag ska inte berätta mer om just det här, det kommer på annan plats, men en stund senare hade han lotsat mig tillbaks till kvarteret och mitt liv som tio- tolvåring; hur vi efter skolan prövade oss mot varandra, inte pratade för det gjorde vi inte mer än nödvändigt. Vi talade genom att göra. Lyssna och skapa. Bytte ord i det tysta språk mellan raderna som jag föddes med. Det var så jag blev lagspelare. När vi slumpvis delat upp oss i lag på grusplätten mellan Köpmannagatan, Torggatan och Strandgatan var vi alla för en och en för alla. Oavsett vilka jag hamnade med.

Jag skulle, förstod jag, inte hoppas på att bli något ensamt snille. Det passade mig för på den tiden blommade vi-andan som bäst i Sverige. Den var från Saltsjöbaden, sades det, till och med från Bromma upptäckte jag senare. Handlade om allemansrätt men också om att Saab hade en. Men ingenstans var den så stark, upptäckte jag, som i den lilla grupp som kallade sig byrå. Att prefixet blev reklam visade sig, som Jan senare formulerade saken, inte vara den slump jag först trodde.

 

Man kan inte undgå tanken på lag och laganda i dessa egocentriska tider. På vad röda linjer pekar på, det vill säga hur långt jag-andan nått i sin iver att äga allt. Som gammal lagspelare föraktar man -partister som beter sig som trotsiga barn, risken är att vi till slut skiter i vad de har för sig och går ut på gatorna, plundrar butiker och slår folk med handväskan. Som lagspelare vet man att alla lag bara är tillfälligt hopsatta. Och att det vi enskilt åstadkommer är följden av vad andra redan skapat. Därför spelar vi spelet. Drar inte röda linjer i debatten. Röda linjer drar bara den som inte har förmåga att tänka längre.

Idag är världen en marknad där narcissismen blommar oförbehållsamt (bra ord) i alla rabatter. Under habegärets mörka moln haglar klyschorna och i den grenen ligger reklamen i framkant. Men har också mest pengar. För vad är ägodelar som yachter och öar i Västindien mot att äga ordet, ha ett eget mediekonglomerat i skärmarna hemma på kontoret. Med makt över ordet äger man allt, även rätten att skriva sin egen historia. Vägen dit går emellertid över reklam, en källa så rik att den är outsinlig. Det ger reklamen makt över makten, hoppsan!

 

Men dagens reklam lever i sin värld, dess anda tycks snarare livlös än livsfarlig. Kritiken som gick ut på att reklam får folk att köpa det man inte vill ha är som bortblåst. Tyst eller tystad, jag vet inte. Folket (det arma släktet) vet inte sitt eget bästa, det vet bara politiska förmyndare. Livlös reklam kan vara död men också bara gömd bakom allsköns digitala masker. Jag vet inte längre, jag bara skriver medan jag låter tankarna fara.

Men nog är det bra konstigt, tänker jag, att dagens reklam inte blir mer spännande. När allt i spalterna och tablåerna runt omkring glöder av liv då nöjer sig reklamen med att vara lätt uppsnyggade säljbudskap. Finns det inget att kritisera, debattera eller att i övrigt hänvisa till eller påminna om? Jag minns, hur oväsentligt sånt idag än kan låta, hur livs levande reklamen var när kritiken var som hårdast. Hur med sin tid den kändes. Tog och startade debatter om mellanöl (Pripps), droger (Expressen), skolmaten (McDonalds), tandkrämen (Bofors), trafiken (Gulf), skogen (Bönderna), modets modeller (H&M). Om ett sortiment ska vara så djupt och brett som möjligt eller om ett blåvitt duger. En reklamfilm kunde bli rena dramat. Uppröra och förfasa. Reklamen sökte strid. Tåget mot flyget. Mallorca mot tältsemester. Köttbullar mot pizza. Om nya margarinet skulle heta Lätta, Bregott, Flora eller Flåra. 

    

Själva fick jag chans att på eget bevåg propagera för bilbälte, halvljus och allas rätt att köra bilen (Gulf), bättre stadsplanering (Borkyrkastaden), mindre snorkiga banker (Upplandsbanken), för en annan syn på vad en bil är (Hyundai), hur närstående en utlandsresa kan vara (Finland). Till och med bli kund själv och starta krig mot rökningen (A non smoking generation). Dra en lans för bättre mat hemma (Butlers Kokbok). Skapa möjlighet för ryggmärgsskadade att segla (Skota Hem). Ge ut böcker (Atlantis) som visade att det är skillnad på att äga kunskap och på att kunna förmedla den.

Andra startade verksamheter som på håll inte behövde ha med reklam att göra. Som Hall & Cederquist med galleriet Camera Obscura för fotokonstens skull, Brindfors med sitt galleri Boibrino för målarkonstens och HC Eriksson med sin butik Bazar för formgivningens. Allt medan Torbjörn Lenskog möblerade sina inre rum med samlingar som blev utställningar om allt som kommunicerar. Många skrev böcker men tyvärr sällan om hur svårt det är att göra bra reklam mer om hur roligt man kan ha medan man försöker. Boken Öga mot Öga var rena självmordsuppdraget men kul så här efteråt. Vill du förresten köpa, se nedan. 

 

Idag tävlar inte ens Expressen och Aftonbladet öppet. Reklamen har blivit ett sidospår. Den finns numera bara på anvisad plats mot hög avgift. När det är dags för valaffischer kallas inte reklamens experter in utan PR-folkets. Under ett par årtionden i den för byråledare så skrämmande tid som kallas ”förr” stod alla stjärnor rätt. Efterkrigstidens snåla utbud var ett minne blott. Kapitalismen hade lyssnat på sin nya marknad, uppfinnare slagit världen med häpnad, handeln stängt gårdsbutiken och startat köpcentra. Tycke och smak hade blivit hårdvara, utställningar visat väg, konstnärer och konsthantverkare tagit sig in på affärsmännens gator, formgivare upptäckt lockelsen i ett tomt vitt papper och bildkonstnärer insett vilka enorma möjligheter som ryms i trettio filmade sekunder.

 

All denna skaparglädje lockade fram talang för kommunikation, sammansättning av ord, bilder och former så att summan både sålde och skapade sammanhang. Konsten att sälja lämnade handelsman Sjökvist hos Åsa-Nisse. Smarta ungdomar gick på Högskola och lärde sig allt om positionering, image och varumärke. Varpå det hände, som det gör i alla bästa världar, att goda krafter till slut möts. Som när nerver i en skadad kropp söker upp varandra.

Nu måste jag vila mig från allt som också kunde vara. Slår på teven och ser dussintalet likadana småbilar fara runt i sin elektrifierade ensamhet. Men snart är dom Ai-monster med den körglädje det ger. 

  

LF

 

Köpa Öga mot Öga? 

Skriv en rad till lars_falk@telia.com och ange din adress så postar jag vid tillfälle. Swisha 400:- för bok, porto och stadigt konvolut när du fått den. Tre ex. och fler skickas i paket och  kostar då 250:- per ex.    

  

PS.

Under tre, fyra år har jag inspirerad av tidsandan skrivit på en krönika som blev så lång att den blev en bok. Kallad roman eftersom allt inte är sant. Manuset ligger sedan en tid hos ett litet förlag som på många sätt påminner om vårt Atlantis. Det vill säga envist håller kvar den gamla fina idén med bokutgivning att ”en skriver, en producerar och den som läser betalar”. Boken ska utkomma om ett par månader är det tänkt.

DS.