Efter fyra timmar gav vi upp, fem återstod. Fortfarande letade romanen efter ännu fler beskrivningar av krypande, kuslig stämning utan slut. Vi stängde av, pallade inte höra mer om ett Norrland som nu i åratal odlats fram till den hollywoodversion som gör sig bra i kamerans lins. Men skaver det verkliga ögats.

 

Det värsta är att det är bra skrivet. Så träffande att man tror sig vara där om man inte visste att så ser det inte ut eller känns i den norrländska så kallade obygden. Eller ödemarken. Det gör det bara i fantasin om man konsekvent kokar ner varje kåk och varje människa i samma torftiga gryta. I ett fritt land har förstås vem som helst rätt att klä sin fantasi i egna kläder. Men när dräkten blir densamma, när mönsterpassad fantasi blivit en framgångsfaktor och det mesta går på samma räls, då känns det bra att som läsare, eller lyssnare, ha rätt att tycka hit men inte längre.

 

Men kvar ligger ändå summan utan nyans. Av byar och gemenskaper där ingen har nämnvärd talang för något. Där mannen vid vägkanten är en gampojk som står och räknar bilar inte en naturälskare som med Vivaldis musik i öronen betraktar dikets blomprakt. Där ingen kan hantera ett spett så att sten och stubbar hoppar ur sina fästen. Sådan konst är också konst. Men i dessa romaner är ett spett något man slår ihjäl folk med.

 

Skalar man av mångfalden blommar thrillerlitteraturen, den som idag toppar alla listor och vinner alla priser. Som förlagen slåss om. Som lockar begåvade, gärna unga, författare att gräva ännu djupare i den mest sumpiga brunn de kan hitta. I just den norrländska gick aldrig Torgny Lindgren, PO Enquist, Sara Lidman, Kerstin Ekman ner sig. Därför blev de så nära sanningens vittne man kan komma, det sanningsvittne som filosofen sökte. Han som också sökte också Den enskilde, motsatsen till summan av ett folk, en stam, ett släkte eller en liten by i det inre av Norrland.

 

På samma sätt är det förstås med alla mångomskrivna miljöer. Den publik som vill se ”verkligheten” bakom böckerna reser dit, spejar nyfiket men kliar sig snart i huvudet. Boken som varit så bra visade sig vara en sämre reseguide. Av det kan vi som läsare erinra oss att litteratur är fantasi och att inte ens när den liknar verkligheten är den något annat. Ett annat sätt att se saken är att betrakta fantasin, utan att det var tänkt så, som listig reklam. Det vill säga som reseskildringen som lockar folk att resa dit. Med den omvända logik som då lätt följer, det vill säga stämmer verkligheten med reklamen åker man knappast dit igen, stämmer den inte kan byn bli en vallfartsort.

 

Aldrig har Höga Kusten dragit så mycket folk som i sommar. Om det är för att gömma sig för Coronan eller utsätta sig för den kittlande skräck som döljer sig längs romankonstens grusvägar är oklart. Förmodligen både och. Hur som helst, kön till Mannaminne är i år stundtals hundra meter längre än till Jazzfestivalen. Man kan undra vad Hälsovårdsmyndigheten skulle säga men gläds samtidigt ty Mannaminne är ett ljus i det mörker som växer fram i dessa romaner. Där spirar det som dagens samhällsbyggare, oavsett disciplin, skulle må bra av att se och ta in: mångfald istället för enfald, småskaligt entreprenörskap istället för utslätning, eget tänkande istället för lagbundet.

 

På Mannaminne hägrar lagar som inte finns, som är indirekt kommunicerande nära släkt med naturens, etikens och estetikens, det vill säga finns inuti var och en av oss men inte så lätt går att mäta eller jämföra. Man kvantifierar svårligen det som Mannaminne utstrålar och manar till. Anders Åberg som skapade verket var ett geni. Med verktyg som satt som delar av hans kropp byggde han den värld han kände inom sig; en by, kanske femtio kåkar, där allt är möjligt, inget obetydligt, något är helt galet, somligt gudomligt och allt inte längre bort än att det blir ett konstverk. Han var en filosof som kunde berätta så att fler än filosofer förstår. Hans tal till oss vanliga bybor vid midsommar eller inför invigningen av årets Festival är bland de bästa jag hört. På lätta vingar flög han ut över världen landade i gränder, byar, ämnen, ismer och egna tänkvärdheter till synes utan ordning. Bytte riktning, var plötsligt någon annanstans, i en annan dimension, men landade alltid tryggt. Som i sitt Mannaminne. Så nära summan av allt man kan komma på en jordplätt stor som ett par fotbollsplaner. Eller så lång ifrån fackidiotin man kan önska sig när dagens dubbelutexaminerade chefer kommer dragande med sina specialdesignade pusselbitar. Mannaminne lyser upp det kaos som populism och egocentrisk självbeskådning skapar. En plats som känns i kroppen, inte en övning i vad hjärnan orkar och vill ta in.

 

Åk dit, säger jag. Att gå där ett par timmar är att både förlora sig och finna sig. Så mycket att känna igen, inte för att man sett det förut utan därför att man inser att man glömt hur det kändes när känslan var ny. Inte ett museum, inte en konstutställning, inte ett Skansen. Inte en märklig by. Utan ett helt eget någonting.

 

Man skulle önska att i kön som nu ringlar på vägen utanför även lockar våra ämneskompetenta ministrar, extrema teknikbegåvningar, idésökande entreprenörer och budgeterande lokala företrädare. Men till Höga Kusten kommer än så länge mest vandrare, både till fots och i anden. Aldrig har stigarna på och runt Skuleberget bildat sådan kö att man tvingas bussa besökarna till stigens början. Allt fler, de nya upptäckarna, kommer för att leva enskilt i en greppbar gemenskap, andas frisk luft, dricka kristallklart vatten (vårt är en källa i skogen som om det tappades på flaska och försågs med rätt etikettering skulle kunna göra hela byn stenrik), höra tystnaden, den som är en egen ljudbild, uppleva vidden av miltals orörd kust och då menar jag inte en enda planka med spik i, av en natur som inte är drama och thriller utan poesi och mer som Kalle Blomkvist.

 

En granne som är väl skolad i naturens ämnen berättade att nu finns bevis för vad en tall i närheten av vatten, just den kombinationen, betyder för människans hälsa. Vad betyder då inte en hel skog intill ett hav i en landsdel stor som halva Sverige. Vi känner det tydligt, inte minst på hur vi sover. Dessutom myggfritt eftersom naturen här är torr, porös och sedimentär. Grannen menade att just vår luft är svårslagen, värdsligt sett. Man vill inte tänka på vad en enkel sommarstuga, rätt belägen (läge, läge, läge) i en framtid kommer att kosta i dessa trakter. Hur allt blir förbehållet de som har allt och inser att kvar att önska sig finns bara evigt liv. Som Farao gjorde. Då rivs stugorna och palatsen börjar torna upp sig längs Gaviks-, Omne- och Ullångerfjärdarna varpå Kramfors kommun blir Sveriges rikaste.

 

På Sörleberget ligger då, tyvärr, med utsikt över halva Bottenviken ett Spa som ser ut att sväva i luften. I sköna limousiner och eldrivna helikoptrar åker de som har råd att bo där på sina  hälsopicnics för att dricka källvatten ur handflatan och plocka sin egen kopp blåbär. Det bär som naturen, nu när vi som bäst behöver det, levererar som aldrig förr.