Man vet aldrig, du kan ha vuxit upp och blivit klokare. Kanske till och med drabbats av samvetskval eller lättare ångest. Det är många år sedan nu. Smycket, ett ägg i platina med tillhörande kedja, försvann under en FF-fest som spårade ur när Brommas då femton-, sextonåriga charmknuttar objudna trängde sig in på vår dotters godkända fest, klampade runt i alla rum, även i vårt sovrum, och försåg sig ur lådor och skåp.
Därefter tyckte några att man borde prova vår andrabil som stod på uppfarten. Tilltvingade sig nyckeln av en gråtande dotter men kom inte längre än till grannens staket eftersom pappa och mamma ännu inte lärt sina käcka gossar hur man gör. Där övergavs den varpå den herrelös rullade nedför backen och korsade Mårdvägen med fara för livet för den som råkat passera. Där kunde ett par knoppande karriärer tidigt ha tagit en annan vändning.
Som du kanske minns kallade jag dig och dina kompisar inklusive pappor (inga mammor!) till platsen för brottet. Ni la huvudet på sned och bedyrade att detta var en engångshändelse. Papporna menade ”ja se grabbar” och var oroliga för vad jag skulle orsaka den lille påläggskalven. Jag sa att om du och dina medbrottslingar återlämnar vad ni tagit, gärna anonymt i brevlådan, så skulle udda vara jämt. Inte ville jag belasta ditt cv med en så tveksam merit. Brevlådan förblev tom och är så än.
Då och då har jag tänkt på vad som blev av det lilla märkliga ägget; en bastant platinaklump, som du kanske trodde var silver, vackert formgiven av en av våra mest begåvade guldsmeder. Det hade förstås kostat skjortan men dåtidens reklamförbundsledning ansåg tydligen att platinaägg var värda sitt pris. Platinaakademin var ny och man hade höga förväntningar på vad den skulle komma att betyda för svensk reklams framtid.
Här skulle branschen få en sällsynt väl dokumenterad stödgrupp för inspirerande samtal i alla dess former; föreläsningar, besök på skolorna, till och med rena lärarjobb, insändare, svar på tal när reklamens belackare visar hur lite de fattat, remissinstans när samhället någon enda gång ville veta vad vi gör för nytta och varför vi gör det på det sätt vi gör, ja det var ingen hejd på vad en akademi skulle kunna bidra med.
Kanske gav du smycket, som du förstås inte fattade vad det var, till någon av tjejerna du ville imponera på. Kanske sålde du det till någon som fattade bättre än du vad du hittat. Kanske ligger det fortfarande i någon bijouterilåda eftersom du inte vet vad du ska göra med det. Bära det runt halsen är otänkbart för en man med ställning och omdöme. Ge det till frun vore smaklöst. Sälja det på auktion riskabelt. Smycket är unikt, kännare skulle undra. Men jag har en ide; lägg tillbaks det i min brevlåda. Du hittar ju hit.
Eller kanske, tanken svindlar, att även du numera verkar i reklambranschen, ett arvsanlag som inte är ovanligt i den här förorten. Kanske drömmer du i så fall om att själv utses till årets mottagare av platinaägget. Då kan du inte gärna säga att du redan har ett. Men risken för att det ska hända, inte bara dig utan någon alls, är minimal eftersom bara en kan få det varje år.
För egen del har hoppet om vad äggets symboliska betydelse falnat. Det blev inte vad vi som var med när det begav sig trodde och hoppades; en aktiv stödgrupp villig att vårda och föra den kreativa revolutionens tankar och idéer vidare. Nu blev den en så kallad Hall of Fame. Det vill säga ingen akademi eftersom i sådana pågår arbete med att sprida och utveckla det man gemensamt står för. När det inte sker blir även ”fame” tomt.
Många av akademins medlemmar hade nog hoppats få ut mer av akademin än en klapp på axeln. Och gärna ställt upp om den kallat. Jag känner flera. Men trots att allt fler av reklamens verkliga makthavare, det vill säga konsumenten, idag vänder bort ansiktet inför vad de tvingas se och höra, tiger akademin still. Resultatet blir att man medger sin egen obetydlighet för dagens och framtidens kreatörer och därmed bransch.
I dagens reklambransch räknas som bekant bara nuet och den närmsta framtid som nuet verkar peka mot. Vilket innebär att varje kreatör blir sin egen lyckas smed, att varje byrå lever i sin egen värld, att varje uppdrag börjar om från nuets nivå. Att vården av reklamens unika dna allt oftare överlämnas till kunden, in house och media.
Därmed är branschen tillbaks där den befann sig innan den då för femtio år sedan fick nog av ett likande tillstånd och revolterade. Av det borde man kunna lära sig åtskilligt. Det gemensamma samtal som medborgarna fört och för utgör grund för fortsatta. Det borde alla som kallar sig kommunikatörer kunna ana sig till.
Att branschen känner en framgångsrik historiska som ett tungt ok kan man förstå. Men när inte ens Platinaakademin protesterar börjar smycket kännas mer värt än symboliken bakom. Under många år brydde jag mig inte, hade faktiskt glömt hela historien. Men nu känner jag att jag gärna skulle vilja ha tillbaks mitt ägg. Så vet du vart det tog vägen tipsa mig, eller lägg det i postlådan.
Vår bok Öga mot Öga – möte med den kreativa revolutionen i svensk reklam verkar för övrigt ha blivit smygläsning. De allra flesta som köper är privatpersoner; kreatörer, köpare och kulturantropologiskt intresserade. Mer sällan hör deras arbetsgivare av sig, vilket väl får anses logiskt.
Det är nu klart att boken är orsak till det seminarium om svensk reklamfilm som kommer att äga rum på Filminstitutet senare i vår. Inbjudan kommer. De som tar sig dit får se hundratalet av de ”bästa reklamfilmerna någonsin”. Tyvärr är alla historiska.