Jag kom att tänka på vad Rausing kan ha ogillat att han kom efter Åkerlund trots att han hade den alfabetiska bokstavsordningen på sin sida. För att inte tala om hur orättvist det blev när det senare skulle visa sig att den som stod sist skulle bli den som tjänade mest.

 

Men så inser jag att samma Åkerlund återfinns i Åhlén & Åkerlund. Och att detta bolag startades långt före det andra. Tänkte kanske Erik när han träffade Ruben att ”nu är det min tur att stå först”. Så kan det vara men först måste vi träffa J.P Åhlén. När Åhlén & Åkerlund startades var Åhlén & Holm med sina kataloger redan (startat 1899) en institution i svenskt vardagsliv. När så tidskriftsbolaget (Å&Å) startas 1915 hade J.P. två val: ”Du Erik jag är van att komma först och är redan etablerad. ”Eller ”Du Erik nu har jag stått först så länge att det inte vore mer än rätt om du fick stå först här”.

 

Och eftersom J.P valde det första, han hade ju trots allt bokstäverna om än med minsta marginal på sin sida, kan man tänka att Erik Åkerlund 1929 meddelade Ruben Rausing att ”nu ska jag stå först”. Erik var trots allt den som hade pengarna, vilket förmodligen var precis vad J.P. anfört inför starten av Å & H.

 

Märkligt hur hela näringslivet låtit denna grumliga orättvisa bland bokstävernas alfabetiska ordning florera. Än gäller den än inte. Vad är det som styr? Den som har pengarna eller den som har kunnandet? Men tänk om det efter en tid visar sig vara tvärtom. Som med Rausing, yrkesmannen som snart blev en av världens rikaste.

 

Till och med Petterson & Bender byggde in denna eviga orättvisa i sitt namn. Så onödigt eftersom den firman inte ens fanns, bara var ett påhitt.

 

Eller ta Helan & Halvan. Varför inte Halvan & Helan? För att den ene enligt honom själv var roligare eller för att han var större? Men de var förstås för bra för att en så barnslig tanke ens skulle få utandas. Som med den sällsynt lyckade föreningen, Hasse & Tage. Ingen har mig veterligt ens ägnat frågan en tanke eftersom de så självklart blev ett. Ingen tänkte någonsin på vem som kom före den andre. Och eftersom de själva inte gjorde det gjorde ingen annan det heller.

 

Som i en dubbelsculler, en tävlingsbåt som ros av två där var och en har egen uppgift utöver att ro: den ene med att styra (med foten) den andre med att bestämma takten t.ex. 32 årtag i minuten. När ett sånt team vinner var ingen viktigast. Ändå måste en av dem nämnas först när de tillsammans kliver upp på pallen.

 

Annat är det med Gin & Tonic. Hur har inte den senare helt rättvist fått utstå nesan av att vara den tråkiga sidovagnen, hjälpredan, assistenten medan den andre varit den roliga upptågsmakaren. Och senap & ketchup, hur kul kan det vara att alltid komma tvåa men ändå tvingas erkänna att senap är ett måste medan ketchup är ett tillval. Det heter korv med senap inte korv med ketchup.

 

Reklambranschen har av naturliga skäl varit förtjust i  namnkombinationer. Två, tre personer där allt av bokfört värde de äger är papper och penna, där allt som räknas är talang och kunnande och allt som där räknas är det gemensamma: Fältman & Malmén, Carlsson & Broman, Arbman & Lenskog, Andersson & Lembke, Hall & Cederquist och Falk & Pihl som började med den totala omöjligheten Falk, Hansson, Pihl, Rådegård och Åkerlind AB. Som av hanterliga skäl , inga andra, blev Falk & Partners. Men varför inte Åkerlind & Partners med tanke på att affärsidén var att bryta med all otidsenlig hierarki.

 

Eller ännu hellre bara Partners. På det smidiga sättet löste många sitt dilemma. En senare gruppering kallade sig just Partners, andra hette Company, United och t.ex. Tre Vänner. Många kloka lät semantiken styra eftersom det passar kommunikatörer med språköra. Vad låter bättre? Ligger bättre i munnen, flyter bättre när ”och” som ljudas ”å” glider samman med omgivande vokaler och konsonanter. Som Cederquist & Hall eller Hall & Cederquist? De som röstar på det förra räck upp en hand. Jag är rätt säker på att det var språkörat som hjälpte dessa briljanta kommunikatörer att lösa problemet.

 

Men till syvende och sist är förstås ett namn utan innehåll bara tomma bokstäver. Man kan tänka på namnet som blev mer än ett byrånamn, som kom att stå för en hur en hel bransch lyfte sig i håret och blev en revolution. Tack och lov fick firman heta Arbmans och inte Mork & Nordin eller Nordin & Partners, som kanske lockat andra än Leon. Arbmans blev summan av allt som den firman stod för; alla jobb, alla medarbetare, alla tankar, all attityd. Allas, även när den inte längre finns. Att där rådde hierarkisk ordning var en intern angelägenhet. Och inget att så här i efterhand orda om eftersom den var fullt naturlig.

 

Intressant med hur namn kommer till. Jag tänker på när vi startade Atlantis och Kjell Peterson med emfas hävdade att det måste börja på A. Han kände sin bransch och visste att hundratals förlag och tiotusentals manusförfattare hittar varandra bäst i början av katalogen.

 

Sen tänker jag på märkliga byrånamnet OCH. Inte ens jag vet hur det gick till. Men jag minns att jag med viss bävan faxade (på den tiden gjorde man så) bokstäverna på ett i övrigt helt tomt A4 till Ulf Herrmann. Tack och lov var det just till honom och Lasse Liljendahl jag postade brevet.