Runt millennieskiftet hade jag förmånen att få arbeta nära och länge med Lars Hall. Vi var båda ”självanställda”, som profeten Anders Ewerman menade att det hette. Vi levde på vårt eget arbete, inte någon annans. En fin titel som borde ha fått bättre fäste.

 

Att arbeta med Lars var en ynnest. Han var helt enkelt bäst framför allt för att han var komplett. Han var den ledande formgivaren, den briljante idéskaparen, den intellektuellt hederlige säljaren och, vilket inte alla som inte arbetat med honom förstått, han hade osviklig näsa för affärer. Han kunde dessutom, vilket sällan hänt mig, skriva en rubrik som jag önskat att jag varit pappa till själv. Som när han formgav Anders bok, med sitt ytligt sett lite knastertorra innehåll, och gav den titeln ”Shit happens”.

 

Vi umgicks gärna i kretsen runt denne Ewerman, en fjärrskådande visionär, men med en blick som inte sökte svaren i det blå utan i den mänskliga naturens evinnerliga upprepning; upptäckter som blir uppfinningar som ändrar allt socialt liv, som skapar ekonomi, som gör att politikerna har något att fördela men snart också förruttnelse och död. Så såg han, och snart vi också, allt liv: en blommas, en människas, ett företags, ett varumärkes, en dynastis, ett samfunds, ett rikes. Bara en titel som ”Shit happens” kan ta ner en sådan forskning på jorden.

 

Den eviga rundgången gäller även reklambyråer, vilket lätt glöms bort av en ledning som varken anser att historia eller framtid är något att fördjupa sig i. Inte sällan kommer de och går i samma takt som restauranger och heminredningsbutiker. Byter ägare, namn, idé och publik.

 

För Lars och mig var byrålivet sedan en tid över, vi hade skilda egna historier att delge varandra men också nästan samma. Ofta satt vi hos mig, i min sköna tvåa på Grev Turegatan, Anders kom upp med färska bullar och blev det sent kunde vi runda av med en eller två J&B (ju rökigare whisky desto godare var inget för oss) i baren på Schelegatan så att Lars skulle ha nära hem.

 

Vårt stora uppdrag under ett par intensiva år var Föreningssparbanken, denna hybrid som smartare gossar än vi snickrat ihop. Lars hade precis skapat myntet med eken i relief som symbol för de förenades gemensamma lycka. Tanken låg nära till hands för ett kreativt team, hade varit för vilket som helst, att söka den nya bankens koncept i fördelen med att vara både och. Alltså en sparbank som också är bra på affärer. Temat fick bli: myntets båda sidor. För så menade vi att bankkunder lite till mans är: både sparare och slösare på samma gång med allt vad sådan dualism för med sig.

 

Vi gjorde massor av annonser, vände och vred, tog in Spara & Slösa, sparkade ut dem igen. Men hur vi än slet fick vi aldrig till det som vi ville, så bra som vi visste att det kunde bli, som det borde bli och förstås kunde ha blivit om inte alla ”om inte” funnits som här en helt oåtkomlig bankledning. Kunden var visserligen nöjd men jag var bortskämd med att även, och inte minst, bankens högsta chefer läste mina texter. Först Upplandsbankens på sin tid och sedan Nordbankens där jag snudd på gick som barn i huset eftersom vännen Björn (Wahlström) var ordförande och jämnårige uppsalastudenten Hans (Dahlborg) vd. Även om de åren finns att berätta men av helt andra skäl än de jag nu fastnat för.

 

Så här långt efteråt inser jag hur tidiga vi var med att förutse (med Anders forskning i ryggen) hur det framväxande mediala landskapet skulle bli: ensidiga sanningar där sanningens andra sida  konsekvent och utan skam skulle kunna förbigås, glömmas, döljas. Vi hade ingen aning om t.ex. vad en podd skulle visa sig kunna vara; en till journalistik förklädd partsinlaga (alltså reklam). Berättelser som för en oinvigd kan upplevas dokumentära och därför aldrig bör störas av motfrågor, uppföljningar eller av ifrågasättande ens av det som för mer insatta delar av publiken inte går ihop. Men som hos andra skapar häpen beundran.

 

Just häpnad är målet. Därav den överraskande nyhetens behag. Som, om den inte behöver kollas upp, för många blir alltför frestande. Vi ser dem dagligen överallt till och med där berättelsen handlar om fred och överlevnad. Bara det mest häpnadsväckande når igenom bruset. Varpå vi serveras alla dessa alternativa fakta, fejkade news, twittrade analyser, annonser som ser ut som vetenskapliga artiklar och artiklar och program som det luktar PR (inte Pierre Robert) om. Jag har sagt det förr: snart är det bara reklam som man vet var man har.

 

Jag lyssnar intresserat, förstås, på alla som nu förutser vilka böcker som under året kommer att intressera oss mest. Och hör att historia, och då kanske inte Karl XII:s, utan den som berättar ”hur allt blev som det blev” kommer att stå på årets topplistor. Då ligger med andra ord vår bok Öga mot Öga helt rätt, vilket vi också får allt fler bevis för. Men inte av det reklamindustriella komplexet utan av branschens unga kreatörer, de som kommer att få ta fajten med AI-byråerna.

 

Reaktionerna från de som läst och studerat boken, även från de som bara reagerat på dess tillkomst, bär frön till många kommande krönikor. För det är jag otroligt tacksam. Här lurar till och med verklig humor. Som hur den orättvisa bokstavsordningen kan ställa till det. De som avfärdar vår bok som ren historia eller farlig för den egna verksamheten hör vi inte av. De låter sig inte så lätt störas i sin dagliga verksamhet.

 

Med tanke på hur boken allt mer verkar bli en angelägenhet för kommande men mindre köpstark generation har vi sänkt priset. Efter nyår kostar den 395:- även om du inte går i skolan. Och 345:- för de som gör det. Till det kommer 100:- (prutat)för porto och emballage. Den som vill köpa större antal mailar till ogamotoga@telia.com så avtalar vi om pris inklusive frakt direkt från tryckeriet.