Jag hittade rubriken (minst trettio år gammal) när vi bläddrade bland egna jobb. Den var för TU (Tidningsutgivarna). Plötsligt insåg jag att den skulle passa den text jag just skrivit, men inte omgående hitta rubriken till:

Innan ett manus lästs av fler än författaren är det bara en bunt papper. Först när det lästa blir tryckt uppstår en bok. Vulkan är ”Nordens största bokutgivare” enligt egen utsaga men en enorm ”bokbegravningsplats” enligt min och många andras. Det bäddar affärsidén för: skriv så trycker vi och lägger ut på nätet, hur folk ska hitta dit får du klura ut själv!

Det är nu ett och ett halvt år sedan de hjälpte mig att få ut romanen Sänka Skepp. Under den tiden har jag inte hört ett pip från vulkanen. Mitt intresse för bokens öde har emellertid fått stå tillbaks för en annan boks. Men häromdagen fick jag för mig att jag borde kolla om några ex. sålts. Och ser man på, några! När släkt, vänner och branschbekanta (i den ordningen) gått hem med sina ex. återstod ett hundratal. Flertalet ligger sålunda där och samlar damm. Kanske med rätta, men det är inte min poäng. Poängen är att där görs inget för att de ska sälja. ”Vi lägger ut dem”, säger man ”men du måste själv vara aktiv, dvs. stå för säljansträngningen”. Att lägga ännu en bok ovanpå ett redan gigantiskt bokberg är som att lägga ut ännu en brödbit i butiken i hopp om att svagsynta ska ta fel.

Så jag är nöjd. Men vemodet finns där och eftertanken gnager. De söker sig till de tusentals böcker som aldrig får en chans att bli lästa än mindre bedömda. Som aldrig möter en publik utanför den vänliga inre kretsen. Som bara får liv om författaren själv vill, orkar och kan ”vara aktiv” när författaren försynt ringer. ”Du måste själv se till att den blir såld, använd sociala medier”.

Men nu är det så med mig att jag har svårt för reklam i sociala medier. Till och med för reklam i största allmänhet eftersom reklam är så svårt att bara den allra bästa både är smaklig och gör nytta. Visst kan jag visa boken och berätta om den, men hur låter det? Hur klarar man tricket att vara sin egen recensent? Varken eget skryt eller rop på hjälp passar min självbild. Då får det hellre vara.

Att ge ut böcker utan förlag är en halsbrytande konst på tom scen. Processen före är fylld av glädje men också av våndor ibland under flera år. Plötsliga uppvaknanden mitt i natten är mer vanliga än ovanliga. Vad har jag gett mig in på? Och ingen har jag att fråga eller skylla på.

Mitt roliga med Sänka Skepp var att jag ville se vart mitt skrivande kan ta mig. Jag ville inte ha någon plan, inte någon agenda, inte något budskap gömt mellan raderna. Jag hade inga verkliga figurer att gömma bakom fiktionens förrädiska drag. Och bäst av allt jag hade ingen intrig och därmed inget schemalagt drama. Allt skulle uppstå i skrivande stund.

Så jag satte bara igång. Lite som jag hört att Knaustgård (utan all jämförelse i övrigt) säger sig vara kapabel till; börja skriva om vad som helst, en tandborste t.ex., för att ett par timmar senare ha hamnat i en annan värd, i en annan dimension, bland tankar, idéer och bråte som man inte hade en aning om fanns.

Jag blundade och såg mig själv i en segelbåt. Jag har lätt för det. Snabbt bytte jag första till tredje person. Det gav en man i övermogen ålder i en miljö som doftar båt, hav, melankoli, whisky och norrlandskust. Den sträcka som förstapersonen kuskat upp och ner i årtionden, ibland även till sjöss. Nära till hands låg att kunna väva in lite modern reklammiljö, hur det nu skulle gå till? Jag såg OCH:s ruffa industrilokal framför mig. Kom ihåg hur det rosslade i rören när våningarna ovanför spolade i toaletterna. Och hur det generade varje kund. En särskild så påtagligt att han plötsligt upptäckte att han glömt att han skulle vara på ett annat möte någon annanstans.

Jag blundade igen och såg mitt trötta alter ego vakna en tidig höstdag i en nästan övergiven Vaxholms gästhamn. Såg hur han vant rumsterade om i båten. Började förstå hur han hade det. Varför han bara låg där och aldrig kom sig för att kasta tampen. Båten var fullt utrustad för vilken resa som helst.

Nästa morgon när han vaknar ligger en annan båt strax intill!. Han fattar ingenting. När kom hon? Ljudlöst mitt i kolsvarta natten? Seglad av vem? Under ett helt dygn ligger hon som övergiven, inte en levande själ syns till, inte ett pip hörs. Dagen därpå är hon borta! Än en gång gått mitt i natten, ljudlöst, seglad som av spöken.

Men efter att ha följt den tråden en bra bit inser jag att den dramatiken trots allt är för långsam som gripande inledning. Något mer överraskande, häpnadsväckande, tveeggat måste äga rum. Någon måste dö, men inte på vanligt deckarvis. Någon som kunde ha dött fullt naturligt, som många väntat sig att man skulle hitta där han inte borde ha varit. Ett sakförhållande som någon annan iskallt utnyttjar efter noggrann planläggning.

Men var? Norrlandskusten förstås. Där skulle seglingen och brottet kunna mötas, vävas ihop. Och så blev det. Det ena gav det andra. Folk som jag inte hade en aning om knackade på. Bar på drömmar och gjorde saker som jag i vaket tillstånd aldrig kunnat gissa mig till eller ens fantisera om. ”Du har skrivit en cross over”, sa lektören, vilket jag senare förstod betyder ”två historier i  en”. Eftersom omdömet i övrigt var uppmuntrande lät jag trycka alltsammans.

På Äppelvikens Bokhandel, en kvarleva av de äkta, hölls en release av enklare slag för vänner och bekanta. Därmed var boken ute och jag nöjd. Den skulle läsas. Inte av många men dock läsas. Den var inte längre bara en manusbunt. Långt senare lät jag mig övertalas av en envis Facebook-ekvilibrist att visa boken där. Men eftersom jag ”inte är aktiv” där heller blev min anmälan som en tändsticka kastad i floden. Den glödde till, försvann och följde med ut i massornas oändliga hav.

För några år sedan gav jag ut en helt annan bok. Den skulle ses som en uppföljare, ”trettio år senare”, till min medverkan i succén Ord till Salu, tänkte förlaget. Titeln Slutsålt satt bra och förlaget hette Libris, specialiserat på utgivning av läromedel. Men inte heller den sålde sig själv även om lärare på Handels och andra skolor menade att den platsade på bredvidläsningslistan. Med möda prånglades en nöjaktig upplaga ut. Resten, antar jag, gick upp i rök. Idag finns min privata restupplaga på Forsbergs pigga skola där blivande copywriters läser den.

”Du måste själv vara aktiv”, sa förlaget när jag undrade hur de tänkt sig att marknadsföra boken. ”Se till att du hamnar i någon tevesoffa, det fungerar”, sa man och försvann. Nu är just mina tankar och därmed skrivande inte särskilt löpsedelskittlande. Mer lågmält eftertänksamt. Så att jag skulle gå ut och säga att ”åttio procent av all reklam är direkt kontraproduktiv”, händer inte.

Ännu längre tillbaks, när jag skrev den bok som kom att heta Skrivbok och med åren faktiskt blev den framgång jag hoppats på, tog jag kontakt med ett förlag som sa sig intresserat av böcker i ämnen som ekonomi och affärer, alltså även reklam. Bra, sa förläggaren, men ”för lite namedropping”, gå hem och droppa på med ”skvaller och historier” om Leon Nordin och andra du mött i reklamlivets champagnedränkta myssoffor. Särskilt om Leon förstod jag.

Nu är alltså boken ”Öga mot Öga med den kreativa revolutionen i svensk reklam” på väg att bli klar. Där finns namn! Revolutioner görs nämligen av människor. Att inte droppa namn är uteslutet. Men då infinner sig det värsta som finns när man skriver böcker där verkliga människor ger liv åt sidorna: risken att man inte ser de som stred i de bakre leden dit inga korrespondenter tog sig dvs. i den medieskugga som också är full av liv. Dit inga kameror når och inga andra dimensioner därför framträder.

Tanken växer i dagens skeva medievärld: att det kanske inte är det vi ser, hör och läser som alltid är det mest intressanta. Att det samtidigt men på sidan om allfartsvägen också pågår saker som vore värda en bok, en film, ett reportage – en annons.

 

 

Vill du trots allt läsa romanen Sänka Skepp sök den på Adlibris, Bokus eller CDON. Men ingen brådska. Den verkar inte vara på väg att ta slut.