Här om dagen rörde vi oss Kungsgatan upp när tanken på en enkel men god och trevlig (något annat passar sig inte) lunch dök upp. Vete Katten sa Ingrid och jag undrade om hon menade att vi skulle ta en fika med räkmacka, vilket kändes mindre sannolikt.

 

Jag steg in i en värld jag inte visste fanns eftersom jag de senaste fyrtio åren är uppvuxen med att luncher ska intas på Sturehof, Grodan, KB och förstås Operabaren. Jag kan inte skylla på att jag i tio år hade kontor på Grev Turegatan 18, att byrån först låg på Västra Trädgårdsgatan och sedan på Biblioteksgatan 11. Från mitt hörnfönster kunde jag se mina lunchkamrater droppa in på Sturehof. Krogvalen fortsatte även sedan vi startat OCH. Det naturliga hade då varit att alltid gå på Pelikan. Nu blev det bara ibland. Stamställena drog. Och drar än, det märkte jag när Vete Katten kom på tapeten.

 

Helt objektivt. Vete Katten är ett fantastiskt lunchställe. Stort som ett mattempel ska vara. Liv och rörelse men ordnad. Snudd på internationell atmosfär. Folk i alla åldrar och stilar. Unga, gamla och då menar jag tonåringar och sådana som behöver en stödjande arm. Allt där emellan och då menar jag precis det. Fyll i själv. Sida vid sida bulltanter och banknissar. Intill oss satt en muskulös man i lätt brynja tatuerad upp över öronen med sin paranta mamma. Det händer inte på Sturehof. Till det goda, enkla rätter på fräscha råvaror. Enkla idéer om hur allt går till. Inget trams. Inget att förhålla sig till, bara sig själv och sitt sällskap. Du och ditt Sturehof, sa Ingrid som ofta intar sina tjejluncher (det heter fortfarande så) på helt andra krogar än jag.

 

Ändå är jag inte värst. Jag har kamrater i branschen som inte skulle byta krog förrän grävskoporna lyfter ut dem. Jag kan till och med uppskatta nya krogbekantskaper men ändå inte gå tillbaks på egen hand. Jag är svårt beroende, har jag insett och det ökar med åren, av det som kallas livets gilla gång. Det handlar om så lite nytt som möjligt av det som går att styra så att det nya som ändå alltid händer får plats. Så att det mest spännande med dagen inte ska vara dess eviga upprepning av hundratals aktiviteter, handgrepp och väl kända steg. Därför byter jag inte kaffe-, yoghurt- eller juicesort till frukost. Sedan tjugo år vet jag exakt vad handen ska sträcka sig efter när jag fyller på vardagens lager. Samma knäckebröd, samma frukostflinga, samma hårdost, samma smörersättning. Varför chansa. Chanser ska tas på andra plan, i andra sammanhang, med andra än vardagens alla påfluget uppdykande mediala bekantskaper utrustade med väl dolda agendor.

 

Vi talade om bilmärken här om dagen. Skoda, sa någon och visste berätta om innanmätet, ägt och producerat av samma firma som ger oss Volkswagen, Audi och Porsche, att delar från samma lina når var sin profilerad slutmontering. Jag visste det redan. En nära bekant har två Skodor. Han försummar inte att påtala hur korkade alla vi andra är. Jag har åkt i hans stora Skoda-imousine, känt att det han predikar bakom ratten stämmer med vad jag känner långt inne i min stela märg. Men ändå, Skoda, nej inte för mig. Inte för någon i Bromma tycks det. Där är vi uppenbarligen allra dummast. På varje uppfart står kloka val som BMW, Mercedes, Lexus och Volvo. Dubbelt så dyra och dubbelt så bra, eller överreklamerade, eller kanske utrustade med en feature som inte syns, bara känns. Men bara för vissa.

 

Så kan man rannsaka sin torftiga koppling mellan hjärta och hjärna. Mellan vad man är och vill vara. Vad man vill att folk ska tro och vad de i själva verket sedan länge har genomskådat. Eller är våra konsumtionsmönster inte en fråga om att visa identitet utan om att hitta den sanna, den som ligger djupast. Kanske är jag helt enkelt född till att bo i Bromma, köra BMW och äta lunch på Sturehof. Kanske var det därför som jag blev reklamman, tidigt anlade stubbskägg och rökte pipa medan jag övade på min Facit Privat. Vilken tur i så fall att jag missade så många tentor i Uppsala. Att mina föräldrar skiljdes så att jag kom att lämna Norrbotten där reklam till vardags bara var storytelling på fiket under Loranga-affischens badbrudar. Men en gång om året den omtumlande lockelsen från paradgatans julskyltning.

 

Eller är jag grundlurad? Om jag blivit den pol. mag jag verkligen inte borde ha blivit var hade jag hamnat då. I en modul på Livsmedelsverket, kört Volvo och käkat lunch på – Vete Katten. Jag vill inte tro det, men resonemanget om varför vi konsumerar som vi gör kittlar. Om det har förstås skrivits spaltmil. Det mesta har emellertid gått mig förbi. En egenhet jag har är att jag vill hitta själv, och kunna själv. Därför var nog detta med sökande efter bra idéer inte så illa tänkt av den slump som styr tillfälligheten eller om det är tvärtom. Eller påhittat när den fick mig att i fjortonårsåldern börja skriva brev i förhoppningen att mitt gamla liv skulle fortsätta att hänga ihop med mitt nya trots hundra mil från varandra.

 

Varumärken är inte att leka med. De styr hur vi röstar, till och med vilken tro vi har. Symbolerna är laddade, försäljarna  skickliga och marknaden en djungel lätt att tappa bort sig i. Än mer skrämmande idag när nedärvda mänskliga värden verkar på väg att gå ur tiden. När gammal hederlig moral allt oftare ersätts av rätten att ta för sig och den rättvisa varje barn känner ersätts av rätten att, för sakens skull, spela falskt.

 

I det skenet blir varumärken stolpar att hålla sig i. En av mina har alltid varit den stora dagstidningen. Den har känts trygg, lika noggrant väl vald som kaffesorten jag aldrig överger. Men så plötsligt toppas dess förstasida allt oftare av händelser som inte ens anstår kvällstidningen jag övergav för trettio år sedan. Av dagens nummer framgår att en viss artist, inget fel på honom antar jag, inrett en restaurang i stil med hans egenintresse. Mitt råd till den tidningen är att en morgontidning är en trygghetens evighetsmaskin, som rör sig därför att dess delar är smörjs av den morgontidningsläsande allmänhetens behov av riktiga händelser, tankar och åsikter. Den kan aldrig bli något annat. Blir den det blir den snart inget att hålla sig i för någon.