Vilken skriftlig metod vi ska använda om sanningen ska fram? Vi har Tjatmetoden, Sanningsmetoden och Fantasimetoden.

 

Tjatmetoden vilar som framgår av namnet på upprepningens förmåga att sakta men säkert krypa in även där det från början var helt stängt. Först nonchaleras den, sedan irriterar den till sist fastnar den som en tatuering, en evig del av helheten. Till sist blir den så självklar att den långa tider glöms bort. När den en dag väcks till liv igen har omvärlden förändrat sig, allt kan vara nytt och annorlunda, som med mode. Att radera eviga minnen är inte lätt. Då är det lättare, antar jag, att bli av med en tatuering. Sanningar som fastnat med tjatmetoden förblir därför lätt sanningar även när man är ensam kvar om att tro att världen är platt eller att mjölk är hälsan själv eller att tandkrämen ska heta Pepsodent eftersom den tar bort gula hinnan.

 

Det är naturligtvis därför som reklamen så ofta stannar vid denna förenklade kommunikationskonst. Enkel men dyr. För om inte enkla sanningar upprepas så ofta att de tar sig förbi alla hindren jag nämnde i början så blir de bara irriterande.

 

Sanningsmetoden är en listig filur. Den säger som det är, nämner saker vid deras rätta namn, drar sig inte för att påtala allt som inte enligt den egna metoden är sant. Den här metoden är idag väldigt vanlig inom litteraturen, men är också gångbar inom journalistik och inlägg i den så kallade sociala debatten. Kerstin Ekman skrev en lysande artikel om detta i DN den 14 december. Om allt detta författande som vilar på lusten att dra ner andras brallor, ”visa deras såsfläckar på morgonrocken och räkna deras tomflaskor”. Om deras därmed, i somligas ögon, beundransvärda ”mod”.

 

Men om detta berättande är sanningen vad är då den sanning som den andre gör till sin? Vad berättar såsfläcken om man tittar från ett annat håll? Vad hände med alla dessa som inte fick skriva sina romaner, vars sanning inte var intressant nog eftersom de själva inte är förankrade i en mer allmän sanning. Ju mer känd du är desto sannolikare är förstås din sanning. Och den du berättar så ingående om är ju – ingen.

 

Även denna metod är förstås vanlig i reklamens värld. Där drar man sig inte för att kalla den för intygsannonsering. Sannare än ett intyg finns inte: Man tager ett stycke känd person, väljer inte vem som helst utan någon som på ett eller annat sätt har med ämnet att göra. Vi kan ta världens mest kända svensk och para ihop honom med världens mest kända bil. Sannare blir det inte.

 

Ett annat sätt kan vara att låna en annans personlighet redan vid tillverkningen av något som ska sälja bra. Säg att du vill göra en kokbok. Som vi gjorde när vi skapade Carl Butlers kokbok. Carl var ingalunda känd. Men hans kokkonst var äkta, den hade själ. Allt som framgick av varje text, bild, form blev ”hans”. Ändå gjorde han intet av detta, drog inte ett streck. Så vems var boken i sanningens namn? Inte hans i bemärkelsen vem som gjorde den. Däremot i bemärkelsen recepten, urvalet, rätt mat i rättan tid. Summan blev dock sann ty boken sålde som ingen annan.

 

Ett annat sätt att göra kokbok är att ta en kändis, nästan vem som helst, men aktuell, folkkär, samla ihop ett hundratal recept, finns överallt och är lätta att kopiera, byt gurkan mot zuccini så är den saken klar, gå till ett provkök, ta med en fotograf, massor av nya unga ställer upp för nästan ingenting, ser förstås chansen, låt köket laga maten, plåta kändisen lite då och då med en slev i handen, hitta någon som kan skriva receptsvenska, svårt men ingen större konst, noggrannhet är dock viktigt, installera ett program för standardlayout i datorn, varför krångla till det, kör igenom alltsammans, gå till en on-demand-förlag. Sätt kändisens namn och bild på omslaget; hitta inte på något annat, det bara säljer sämre. Sant? Tja, vad i detta är osant?

 

Vips ligger ännu en kokbok på bokhandelns diskar. Sann eller inte är av akademisk betydelse. Säljer den är den förstås sann för de som köper den. Som alla förstår menar jag med dessa två exempel att vår bok om Carl Butlers mat var något sannare. Och det är väl så det är med sanningen. Den är komparativ.

 

Så har vi då fantasimetoden, min favorit. Den förordar jag i alla lägen, även när det gäller att framlägga fakta. Jag försökte till och med skriva en roman (Klockskojarnas lärling) i avsikt att berätta om mitt tidiga tonårsliv i Kalix Norrbotten. Där fanns massor av extremt roliga händelser, originella gubbar och satmaror till kärringar att orda om. Men hur jag än berättade blev det inget förrän jag skarvade lite. La till, inte osanningar, men kopplade ihop trådar som egentligen inte hörde ihop just där, men som var och en var sanna. Folk som läst tycker att de får en sann bild av hur det var där uppe då. Ingen har ens antytt att somligt inte riktigt stämde. Ändå var flera av dem del av sanningen.

 

Det kallas fantasi. Vi hör och ser den dagligen därför att den faktiskt är sanningens mest betrodde frambärare. Se på läraren där framme vid katedern. Om bara torra sanningar fyller rummet börjar snart församlingen fippla med mobilen eller rent av somna. Och vad är sanningen då värd? Eller ta prästen där uppe i predikstolen, som kvällen innan skrev på sin predikan som copywritern på sin annons, vred och vände, smakade och strök, inte för att förvanska sanningen utan för att få fram den, såsom hon eller han själv känner den.

 

För så är det förstås att sanningen inte finns. Den finns där den uppträder just då, i det sammanhanget, framförd av just den personen med just det ärendet. Som i politiken. Inte ett ord är sant, det vill säga är allas, ens de flestas, sanning. Ändå är det så vi vill kunna skilja dem åt. När inte det går får vi leta ledtrådar bland hur det hela framförs. Hur hon ser ut, verkar vara, hur han rör sig, känns. Men inget av detta vet vi, allt är bara fantasi. Ändå så verkligt att vi lägger vår dyrbara röst i en skål och inte någon av de andra.

 

Att jag själv så gärna använder fantasimetoden när jag skriver, som här där inget förstås är helt sant, har att göra med att när jag släpper loss fantasin får jag veta saker om mig själv som jag inte visste fanns. Då hör jag mig säga sånt som jag inte visste att jag ens kunde tänka.

 

Till sist vill jag önska dig och alla andra som troget läser min spalt en God Jul och Ett Gott Nytt år. Att jag gör det är absolut sant.