Tänk så vi ansträngde oss helt i onödan. Påstod att allt som strömmar ut ur ett företag från produkter, tjänster och investeringar till färgen chefens slips ska peka på den identitet företaget har. Eller är på väg att skaffa sig.

 

Tänk hur vi jobbade i våra kampanjer med varje enhet, från de stora annonserna, filmerna och affischerna till lapparna i butikerna och de små utbudsannonserna med att få allt att ”kännas” som att det kom från en och samma avsändare. Från en som ville mer än sälja nu. Även vårda, lappa och ställa till rätta i tron att det skulle sälja imorgon.

 

Tänk hur vi stretade i samma riktning, länge och uthålligt, menade att det hela kommer att löna sig i längden. Tänk hur vi därför jobbade med något så onödigt krångligt som kommunikativa plattformar och det vi kallade koncept eller som vi på Falk & Pihl döpte det till så alla skulle förstå; den säljbara skillnaden. Det vill säga den ”egenskap” i bolaget som gjorde att allt som kom därifrån var lite intressantare än konkurrenternas. Lite mer sympatiskt, trovärdigt, mänskligt. Det vill säga att bakom produkten fanns en mjukvara som var sann.

 

Tänk hur vi predikade på våra möten att allt ni säger måste präglas av detta koncept, denna själsliga identitet, inte bara av de fakta ni kan räkna upp. Tänk på det så fort ni skriver ett brev, ställer er upp i en talarstol, deltar i en mässa. Tänk på att allt räknas, varje enskilt litet samtal med en kund, om så med en gnällig. Så sätt det bästa ni har längst fram. Ta själv en timme vid telefonen då och då, sa vi till vissa vd:ar.

 

Betänk, sa vi, att allt som strömmar ut ur ert företag bildar summan av vilka ni är, vad ni står för, vad som skiljer er från alla andra – därför att märket, symbolen för allt ni står för, lätt blir tungan på vågen när konsumenten ska välja mellan allt på hyllan som känns likadant.

 

Tänk så vi missade målet när vi trodde att man kan likna ett företag vid en levande varelse. Att allt i ett företag handlar mer om vilka som befolkar firman och vad de fått med sig i form av arv och miljö än om andra resurser. Om vilka ambitioner denna mänskliga resurs har mer än tjäna pengar så fort som möjligt, till varje pris som möjligt. Om vad den unika resursen tänker om saker och ting utanför boxen; hur de får den egna verksamheten att hänga ihop med resten av samhället.

 

Ja tänk så fel vi hade för nu visar det sig att allt detta är historia. Det heter inte ens varumärkesvård och –byggande längre utan branding och för tanken till eldsvåda. För ett efter ett brinner de gamla varumärkena upp inför våra ögon. Visserligen bara inför våra vars ögon varit med en längre tid. De nya tror förstås att så har det alltid varit. Att företag är som digitala händelser. De kommer och går.

 

Jag skulle ge mycket för att få vara flugan på väggen när dessa nya marknadsekonomer (heter det fortfarande så?) berättar hur de räknat ut utfallen av sina satsningar på marknaden. Framför allt de långsiktiga. Jag inser förstås att det nya teknik- och medieskiftet ändrat det mesta. Men har det även ändrat folks behov av mänsklig kontakt? Eller är en app även för det på väg?

 

Jag inser att bankerna redan kommit långt. Resan mot målet en folktom datacentral ute på ett gärde någonstans är redan anträdd. En arkitektonisk pärla där logaritmerna huserar. Så varför kontor. Och varför ha mer än två öppna kassor i de som finns kvar trots timslång kö. De får ju bara folk att fortsätta sitt uråldriga beteende; vilja prata pengar med den rest av banken som fortfarande tycker att pengar är personliga angelägenheter.

 

Energibolagen har faktiskt kommit ännu längre. Där finns mycket att lära för alla som inser hur dyrt det är att sitta och prata en och en med alla ängsliga kunder. Ett knapptryck till någon som heter ”elskling” och allt är klart. Särskilt intressant vore det att höra hur ett möte på Vattenfalls marknadsavdelning låter. Hur roligt man idag har åt minnet av skämtet ”två hål i väggen” och de idioter som kom på det.

 

Även spelbolagen vet hur lite som behövs för att ens varumärke ska växa och bli starkt. Ett mantra om hur lätt man som spelare kammar hem storvinster berör omgående de latent och redan spelberoende. Och de är många nog. Att löftet sällan stämmer ingår så att säga i själva affärsidén. Det fattar även den som förlorat.

 

Några av tidens varumärken tycks dock ännu inte ha fattat att ”reklam” i svindyra medier som teve egentligen är bortkastade pengar. Men varför göra det så svårt för sig med märkliga kioskägares äventyr och svarta får som kan prata när allt som behövs är att visa logotypen tillräckligt ofta.

 

Samma med alla livsmedelsföretag med sina till roliga timmen förklädda priskuranter. Skippa de dyra revynumren och gå direkt på varan, priset och logotypen. Och alla bilmärken? Varför denna krystade vånda med att försöka säga allt om bilens inre (själen) genom att visa hur den rör sig i naturen till poetisk röst om livets sammanhang och människans behov av idéer. (Tänk så vill höll på med vad alla skruvar och muttrar kunde betyda!). Allt som behövs är ju vad bilen kostar, hur stor familj den passar för, vilken grad av mijömedvetenhet den är gjord för och vilka färger den finns i.

 

Och jag inser plötsligt hur fel ute jag är som till varje pris vill tala med ett norskt flygbolag efter att ha strandat i Bergen i tjugosex oplanerade timmar på hemresa från Paris. Bolaget är, visar det sig bakom en mur av robotiserade omöjligheter, helt avfolkat (utom möjligen i cockpit). Den blankett på nätet jag hänvisats till är så listigt gjord att hur jag än, även med hjälp av andra klokare, försöker följa dess anvisningar så kommer ständigt röda varningstexter upp. Till slut får jag ändå tag i en mailadress till en människa, tror jag, men vederbörande heter cr så även det är nog en robot. Fyra försök och snart två månader senare har jag bara fått veta att man mottagit min klagan. Bolaget är helt enkelt inte för mig. Och det är inte bolaget som är omodernt.

 

Ännu mer talande är förstås att jag inte begriper hur snillrikt de är med en mekanisk röst som svarar vart man än ringer idag. Som sållar agnar från vetet så att allt flyter utan tjafs och småprat. Som förstår vad man säger om man bara riktigt tydligt och utan dialekt säger ett ord i taget och sedan har förmåga att trycka på rätt knapp. Att man sedan, när en riktig människa dyker upp, får veta att man tryckt på fel är inte hela världen eftersom den vänliga rösten nu kopplar vidare. Att tystnad sedan råder tills luren faller ur handen är inget att oroa sig över. Det är ju bara att ringa om. Varpå det händer att den mekaniska rösten hör av sig och vill ha ”feed back” om mottagandet och upplevelsen.

 

Tänk att jag heller aldrig fattade hur enkelt man vaskar fram vad firmans marknadskommunikation ska gå ut på. Man skickar förstås ut enkäter. Då får man veta allt. Ofta redan formulerat. Det är bara att citera de som redan vet hur bra allt är.

 

Idag läser jag att Fritidsresor ska heta TUI eller var det RUI som hotellkedjan. Men vad var det nu som Statoil numera heter.