Jag minns en annonstext jag skrev. De allra flesta har för länge sedan bleknat bort men den här har dröjt sig kvar. Kanske för att det varje sommar känns som om jag skulle vilja skriva den igen. Lite tillfixad förstås. Och med en annan avsändare.

Annonsen jag tänker på ingick i en serie som vi på OCH gjorde för Finska Statens Turistråd. Ett vid första anblicken rätt omöjligt uppdrag: Se till att svenskar väljer att semestra i Finland istället för på Kanarieöarna, i Thailand, Karibien och allt som då gällde. Det här var i mitten eller slutet av 90-talet.

Finland, ett fantastiskt land. Precis som Norge. Och Danmark och Island och Patagonien och Nepal. Men ett land som till skillnad från jordens alla andra länder äger ett oomkullrunkeligt (äntligen fick jag använda det ordet) problem. Det ligger för nära!

Därmed har det att dras med ett par andra jättelika problem. Det blir för billigt att resa dit. Och det passar inte så bra för långsemestrar. Semestrar på nära håll skall ju enligt den falska lag som reglerar vårt semesteråkande vara kortkorta, högst tre-fyra dagar. ”Resa långt stanna länge, resa kort ha bråttom hem”. Så är vi programmerade.

Bästa resmålen ligger alltid långt bort, helst så avlägset som möjligt. Först när vi har långt hem får vi uppleva det verkligt intressanta. Tror vi. Dessutom skall det kosta. Helst så det svider. Då först kan vi vara säkra på att få valuta för pengarna. Tror vi. Genom att stanna länge hinner vi bo in oss, bli som ett med befolkningen, få vänner för livet. Tror vi.

Jag tänker som du förstår på Norrland, detta märkliga land, en Koloni i det riktiga Sveriges utkant. Ett rikt land och därför en närande del av ett kungarike vars medborgare aldrig förstått varifrån en stor del av kraften som alla lever av kommer från. Ett land så nära för en stockholmare som halvvägs till Skåne. Men i Norden är vi födda med en inre kompass med nålen fastfrusen på S. I Södern antar jag att det är tvärtom. Jag känner vuxna som aldrig satt sin fot norr om Gävle. Och väldigt få som kan räkna upp städerna längs norrlandskusten i rätt ordning. Vilket i och för sig inte är det väsentliga.

Människan är född närsynt. Det man inte ser bestämmer man sig för att man inte behöver se. Det blir enklast så. Det man avstår målar man gärna i gamla ofta fördomsfulla färger. Som att Rom är ute och Berlin inne. Som att tyskar är stela, fransmän spirituella och finnar kärva. Och som att Norrland är bra att ha, med sina älvar, sin skog och sina gruvor, men inget att resa till. Midnattssol i all ära men har de ens internet där?

Semesterbilden av Norrland är så grund att den knappt når ankeln. Den kunde nå betydligt högre om marknadsföringen inte stannade vid norrsken, kanotfärder, fjällvandring och aldrig så vackra vyer. Vackert finns överallt. Naturupplevelser likaså och sevärdheter skall vi bara inte tala om. De finns som inte vill dö utan att ha sett Angkor Wat och kinesiska muren.

Norrlands riktiga guld är inte öl för dialektala töntar. Utan tillgångar på det som varje människa drömmer om. Som hägrar betydligt mer än bad på soliga stränder. Tillgångar som idag blir allt värdefullare oavsett land, kön, ålder och ekonomisk status. Kan man inte ens kan ta ett djupt andetag utan att känna ångest eller dricka vattnet, om det ens finns, utan att oroas av vad som simmar däri är det inte paraplydrinkar i luftkonditionerade salonger man drömmer om.

All marknadsförings, och därmed all marknadskommunikations, grund är Tiden. Tiden som är nuet bestämmer vad vi lever av, med och för. Därmed var vi tror att lyckan bor och i och med det vart vi vill resa, om och när vi har råd och möjlighet.

Jag tänker förstås på frisk luft, hög, klar och rejält syresatt. Sätt en kines på Ringkallen och jag lovar att han eller hon inte drömmer om att så snabbt som möjligt ta sig därifrån.

Jag tänker på friskt, klart vatten. I så riklig mängd att du kan lägga dig raklång vid närmsta bäck, kupa handen och dricka utan att få nog. Erbjud  en coke och bara en svensk unge skulle byta.

Jag tänker på vyer så vida att du lätt för en stund blir ensam (tack allemansrätten) i oändligheten. Med allt vad det gör för din tanke och dina riktiga känslor. Idag heter det glesbygd. I en framtid kommer det ordet att vara ett av svenskans vackraste.

Jag tänker på tystnaden, inte dödstystnaden utan den ständigt närvarande ljudbild som inte hörs men ändå är. I den kan man låta sig sövas eller ha som bakgrund till läsningen, musiken, samtalet, festen.

Några generationer bort kommer världens mest framsynta miljardärer att skratta högt när de tänker på hur de köpte stora gårdar, torp och arealer här uppe för mindre än vad en Mersa då kostade. De kommer att sitta på sina höjder och djupandas och med en kåsa i handen dricka iskallt bäckvatten ur medhavd termos. Med blicken i fjärran och alla sina sinnen så vidgade av att de nästan sprängs. Pengarna har de för länge sedan lämnat åt andra att förvalta.

Många har redan upptäckt denna ofattbara skatt. Allt fler söker för varje år sig fram längs stigar som ännu inte blivit allfartsvägar. Men när du möter dem talar de inte svenska utan tyska, holländska, danska och förstås engelska. En och annan även japanska, kinesiska och arabiska. På parkeringsplatsen utanför hotellet i Gäddede står trettio bilar men bara tre med svenska skyltar. Hur länge skall det dröja innan kungarikets egna medborgare upptäcker vad man har i kistan. Men, hemska tanke, om alla börjar strömma hit, vad händer då? Kanske borde jag inte berätta.

 

(Ursäkta, jag var borta ett tag. En smäll på rutan avbröt. Utanför låg en björktrast. De flyger lågt och snabbt som jaktplan. Nu är den begravd).

 

Så nära och så långt borta. Själva passar vi på medan vi är här i vår stuga på Höga Kusten att resa runt. Varje år tar vi ny rutt. Så norrlänning jag är (född i Kalix i Norrbotten) kan jag kustvägen som min ficka. Men inlandet! Vart vi kommer möter vi människor för vilka våra orter, byar och samevisten tillhör de mest unika, gömda, glömda platser på jorden som går att hitta. Tänk så det kan bli.

Förra året reste vi längs Vildmarksvägen över Stekenjokk. Året innan hade vi Borgafjäll som mål. Nästa vecka drar vi till Saltoloukta vid Stora Sjöfallet. Inget fel på Titikakasjön men Stora Lulevattnet liknar den inte eftersom sådana jämförelser inte går att göra.

Folk vi känner ser lite medlidsamt på oss när vi packar bilen. Några berättade livfullt en kväll på altanen (vi har inga mygg här) att de besökt Nordvietnam, och tidigare Sydvietnam och att de på så sätt kunnat uppleva demarkationslinjen från båda hållen. Intressant visst. Själv har jag besökt platsen i södra Texas där Wyatt Earp ligger begravd och, som alla andra, Colosseum, Eiffeltornet, Alhambra, Stonehenge, pyramiderna, Hollywood, Nattvarden, Mona Lisa, Davidstatyn och stått såväl på Nordkap som Godahoppsudden. Men säga vad man vill, det man har i Saltoloukta har man inte på någon av de platserna.

Annonstexten för Finland gick ungefär så här:

 

Du kan resa till jordens ände och ändå inte uppleva mer än du kan göra runt knuten. Du kan tro att bara din resa blir tillräckligt dyr så ger den oändligt mycket mer än den billiga. Du kan ha fått för dig att riktigt kul på resan får man bara i grupp med likasinnade. Du kan söka kultur, tradition, konst och vackra saker och tro att du måste till världens muséer, basarer och fyndbutiker. Du kan söka sol, bad och vatten som omsluter din nakna hud i månskenet och tro att du borde åka till Hawaii. Du kan tro en massa och därför resa alldeles för långt, alldeles för dyrt och alldeles för länge och därför alldeles för sällan.