Resan började i Sundsvall eller närmare bestämt i Selånger någon mil väster om staden. Det var officiellt sett vårens första dag. Lite kallt i luften men lutad mot en vägg bakom den gamla kyrkoruinen blev det varmt och skönt. Jag blundade, tänkte på vägen genom valvet och levde mig in i den dag då Olav Haraldsson, för nu ganska länge sedan, kom förbi med massor av vänner, gods och förnödenheter och på sitt sätt gjorde platsen odödlig. Från hamnen i Selångersån hörde jag nu liv; skrål, skratt och skrammel. Men plötsligt en dovare ton, taktfast som av marscherande män. Sällskapet var på väg hitåt och jag struntade i att det ännu skulle dröja två hundra år innan den tusenåriga kvarlämningen blev en kyrka i…