Höga Kusten passar inte alla. Så tänk dig för. Höga berg så långt ögat når. Och djupa vikar, branter, stup och stigar svåra att forcera. Knappt någon bebyggelse längs stränderna. Här och var några sjöbodar, en och annan stuga och ett och annat gammalt fiskeläge. Inget vimlande folkliv. Inga kontaktskapande köer och ingen spännande trängsel.

Trots miltals av stränder inget färgglatt myllrande badliv. Folk badar överallt i ensamt majestät från bryggor och klippor som sticker ut på djup som kan vara femtio meter fem meter från land. I vår egen vik låg igår nio personer på en hundra meter lång sandstrand. Det blev nästan trångt, tyckte vi. Och stojigt. Två barn lekte med att fånga spigg vid strandkanten.

I måndags gick vi upp till Slåttdalsskrevan. Tre kilometer ”rakt upp” i en nationalpark där inget får röras med påföljd att man tvingas kliva över kullerstensåsar, ovanpåliggande rötter tjocka som manslår och en sporadisk brädspång hal som attan om det regnar, vilket det nu inte gjorde. Vi hade glömt ta med extra vatten så vi tvingades dricka ur en fjällbäck. Hur vattnet i en sådan kan bli iskallt och glasklart trots trettio grader och ett språng rakt ur naturens skräpkammare är mig obegripligt. Väl uppe svimmar man, först av ansträngning sedan av vyn över hela halva Norrland.

Båtliv? Tja. här om dagen räknade jag till femton segelbåtar på väg in och ut över Gaviken stor som Jungfrufjärden. Problemet är att här saknas det som ger extra krydda åt tillvaron till sjöss: grund, grynnor, storstenar och listiga rev. Det blir förstås enahanda och trist med all fin elektronisk utrustning man skaffat till ingen större nytta. Barn och autopiloter kan styra medan mamma och pappa tar sig en nap eller stirrar in i horisonten och kanske sig själva.

Folk som aldrig varit här fortsätter glatt längs E-fyran. Anar kanske att här inne, märkt ”Nordingrå”, myllrar ett smalt och kurvigt vägnät av och an så man blir kollrig av färden. Ofta är det inte ens asfalterat och ibland så smalt att man inte kan möta en husvagn. Och så längs vägrenen denna eviga meterhöga rallarros, kilometer efter kilometer av blårött och lila mot bergväggarnas roströda sten så sällsynt att världens nördigaste geologer tvingas ta sig hit. Först mot slutet av sommaren kommer kommunen sig för med att slå vägrenen så att där blir rent och snyggt. Som söderut.

Nordingrå är i praktiken inte en ort utan snarare begreppet för femtiotvå byar med femtiotvå kyrkor och ungefär lika många små sjöar. Det som ändå kallas centrum heter Vallen eller mer officiellt Nordingråvallen med en kyrka som inte drar sig för att ge operakonsert en söndagseftermiddag, en livsmedelsbutik från vilken folk bär hem vin- och spritpåsar (ombud för Systemet i Kramfors) och numera även en lokalt driven bensinstation och en järnaffär som förr även fungerade som begravningsentreprenör.

Plötsligt längs vägen ligger en helt osannolik samling hus och byggnader; muséer och konsthallar blandade med norsk stavkyrka, ungersk bondgård, japansk pagod, dragspelshus, riktigt hotell och restaurang. Och så vidare i all oändlighet. Inget tydligt tema, man blir helt förvirrad – omtumlande men det kanske är just det som är tanken. Ett fyrtiotal byggnader allt som allt, alla smyckade med tusentals detaljer utmejslade av en konstnär som inte drar sig för att få vilda idéer. Hur han haft ork att dessutom genomföra dem är en gåta. Han heter Anders Åberg och stället Mannaminne. Hans fru delar äran för alla begriper att hur skulle allt detta gått till utan rätt partner.

Det närmaste modernt kustliv, som det i Sandhamn, Torekov och på Smögen, man kan komma är en ö långt ut i havsbandet – Ulvön, men där kan det plötsligt lukta surströmming när man kryssar mellan bodar och små röda stugor med sina egensinnigt snidade trädgårdsgrindar. Närmast vattnet bor idag de lyckligast lottade i trivsamma sjöbodar. Tvärtemot hur det var förr. Då var det här som fattiga fiskare fick hålla till medan tullpersonal och annat fint folk bodde på andra sidan vägen i vita villor som idag känns mer ”off”. När vi var där här om dagen låg en Anytec med 350 hk i baken vid en av bodarna. Ett barnbarn till storfiskaren visade det sig. En och annan dollarstinn hockeyspelare har märkligt nog valt att bygga här – när man kan flyga från Övik till Bromma och ta en helikopter därifrån till plattan i Sandhamn!

Längst norrut på den milslånga ön, efter en cykelfärd genom ett småskaligt bondelandskap med ett tjugotal åretruntboende, ligger helt överraskande en samling små, grå stugor längs en sandstrand. En hel by längs vattnet med två hyrbilar till allas förfogande lämpliga att åka till hamnen och handla med. Och där man minst anar det en livs levande ”restaurang” som knappast hamnar i Sköna Hem. I skogsbrynet anas stugan som är vedeldad bastu. Bara vissa har hittat hit. Vet hur man hyr av kommunen. Tala om segregation.

Och så detta med vädret. Ständigt denna sol ute vid kustbandet. Vill man ha en svalkande regnskur får man åka långt in i landet, kanske passa på när man ändå skall till Systemet i Kramfors. Vilket annars är onödigt eftersom man dagen efter kan hämta sin påse när man fyller på i kylen. Just nu har vi något varmare än normalt cirka trettio grader med tjugotvå i havet. Vi är bekymrade över svampen. Och blåbären.

Ikväll är det jazz i kapellet i ett av fiskelägren. Fungerar märkligt nog rätt bra till sextonhundratalsmåleriet på tak och väggar som sett dåtidens Gävlefiskare stöka runt med sina nät och flöten. På den tiden var kapellet både plats för bön och skydd för Nordan.Numera sitter kvinnor och män huller om buller. Förr satt alltid kvinnorna på norrsidan om mittgången; för att kunna amma i skydd av koftans uppvikta högerflik, sägs det. Imorgon är det förmodligen för varmt för golf. Men å andra sidan kanske vi då har banan helt för oss själva. Bara sällskap av renen på femmans green. Har förresten saknat honom i år. Hoppas ingen gjort filé av bästa biten.

Ja, som du hör är Höga Kusten inte mycket för den som söker tjo och tjim längs lättillgängliga allfartsvägar. Vill man ha kul kan man spela minigolf, vandra härs och tvärs längs alla leder eller till exempel klättra upp till Högbondens Fyr, Sveriges högst belägna. Men å andra sidan, varför det. Vacker utsikt är det gott om här i världen. Exakt på vilket berg och var Helmer Osslund stod och målade sina sprakande motiv från trakten är emellertid en hemlighet. Trots mer än trettio somrar här är det ingen som säger sig veta. Säger sig alltså.
Så var bästa restaurangen finns säger jag inte.