Länge stod kampen i reklambranschen mellan bra och dålig reklam. Idag är den dåliga helt överspelad. Ingen bryr sig, alla har lärt sig bortse från dess ytliga krumbukter och tomma burkar. Den är som den är och alltid kommer att vara. Låter sig inte påverkas av vare sig Novus-undersökningar eller tveksamma effekter. Den har blivit ett brus som ackompanjerar förbiilande skyltar och logotyper. Så särskilt livsfarlig är den inte.
Men när begreppet ”reklamen är livsfarlig” myntades, under det 70-tal då vi konsumerade som aldrig förr, var kritiken inte avsedd att påverka reklamens uttryck utan att försöka bortförklara den dubbelmoral som rådde. Trots vänstervinden, somliga säger tack vare, handlade folk för glatta livet. Det gick inte ihop med de ideal som vinden förutspådde om ett enklare mer naturnära leverne. Om storfamilj, gröna vågor och unisex. Aldrig har så många sandaler, koltar och snickarbyxor sålts. Men heller aldrig så många sköna soffor, stereoanläggningar, bakmaskiner och filmkameror. Folkhemmet hade etablerats men än fanns allt att förnya, komplettera med och drömma om. För att ha råd behövde såväl mor som far ut på arbetsmarknaden. Det krävde dubbla bilar och frys i källaren. Än fanns segelbåt, sommarstuga och årliga resor till solen och fjällen att spara till.
Hur det kunde gå så illa i ett land så upplyst var svårt för vänsterns ideologer att ta in. Att skylla på reklamen verkade naturligt. Även den hade sin guldålder, syntes och hördes överallt. Dessutom hade den fått nytt liv, plötsligt blivit såväl intressantare som mer aptitlig. Där har vi det, köpfesten är förstås reklamens fel, trumpetade författare och professorer. ”Rena hemfridsbrottet”, sa en utan att kunna dölja sin förtjusning. Där kan vi lämna historiebeskrivningen. De som hävdar att det är reklamen som får folk att handla över sin förmåga kommer alltid att göra det. De som menar att det ligger i människans natur att använda sina mödosamt intjänade pengar till en konsumtion som sätter onödig guldkant på tillvaron kommer alltid att göra det.
Dagens livsfara är en helt annan. Den reklam som nu i rask takt är på väg att lämna kreativitetens tyranni ersätts av en som är betydligt enklare såväl att tillverka som att köpa och motivera. En smartare reklam som tar rygg på den medieutveckling som exploderar med idel nya plattformar, format och lättsamt trevliga programformer. Som den som betalar tar sig reklamen rätt att delta på det sättet som gagnar den. Köper in sig på allt som den nya tekniken möjliggör, gömmer sig bland allt som verkar intressant, kallar sig allt utom reklam men fortfarande är just det; pr, information, content, blogg, pod, influenser, pedagogiska videosnuttar, snärtiga inlägg, produktplaceringar, sublimeringar, ihopklippningar, alternativa sanningar – till och med ren lögn.
Sanningen är en föreställning. Även den privata. Plötsligt kunde alla, varje människa som hjälpligt kan stava ihop en hel mening och knäppa ett kort, göra reklam, det vill säga få ut sin egen syn på saken, sin egen föreställning om sanningen till oändligt många samtidigt. Till på köpet helt gratis. Och, milda makter, även försedd med mottagningsbevis i form av ett enkelt ”gilla”. Ett knapptryck som snabbt frälste alla livrädda reklamköpare från våndan av uppdrag som kan gå hur fel som helst. Och efteråt inte ens går att förklara.
För alla privatpersoner som nu klev in i reklambranschen utan att jobba där blev det naturligt att ”lära sig hur man gör” genom att härma den riktiga reklamen. Överdriva lite, kapa lite hörnor, gena lite, fördunkla lite men framför allt förkorta allt och förpacka det snyggt. Var och en blev sin egen copywriter, art director och formgivare. Få fattade att den öppna reklamens lek med orden och bilderna är en avtalad rättighet. Till och med den kommersiella säljarens skyldighet fastslagen i det kontrakt som reklamen har med det samhälle som valt marknadsekonomi som dynamo. Där framgår att ”så länge du talar om vem du är, vad du företräder och vad du vill sälja är det ok att du skapar dina budskap på det sätt du kan och vill. Med andra ord; så länge du inte har annan agenda än den du utger dig för att ha, är du helt fri att sälja på det sätt som passar dig. Och som din egen anständighet tillåter.
Där kunde man stanna, blunda och säga att tids nog kommer kreativiteten ändå ikapp eftersom den inte är någon gimmick utan något som sitter i de mänskliga generna. Men med digitaliseringen sattes större krafter än någon kunde ana i rörelse. Det blixtsnabba förloppet tänker inte stanna inte vid att förenkla och förbilliga den industriella processen. Det kommer att löpa linan ut. Reklam är en drift som alltid söker sina bästa utlopp.
Det är när den reklamen, som nu sker, byter affärsidé som den riskerar att bli livsfarlig på riktigt. När den inspirerad av de slussar som digitaliseringen öppnar lämnar sin kreativa talang och börjar odla sin smarta slutar den samtala. Byter skepnad. Draperar sig i uttryck som ser ut att vara ute för att underhålla, roa, inspirera och informera. Låtsas vara fest, hjälpverksamhet, nyhetsbrev, trevliga samtal, kvicka inlägg, oförarglig bredvidläsning. Inte heller fackböcker, långfilmer, fotbollsmatcher och frågesporter går fria.
Den nya medieindustrins törst efter fler timmar och spaltkilometer är outsinlig. Och allt ska reklamen betala. Men reklamen är inte dum. Den betalar bara de sekunder och millimetrar som den har nytta av. Hur det än ser ut är den sig själv alltid närmast. Dess yttersta mål har alltid varit att verka utan att synas. Och helst även utan att kosta. Den är på god väg att lyckas. Populismen har redan satt sig i vissa högsäten. Manipulationen gräver sig in. I kulissen lurar demagogen. Och bakom allt väntar roboten, den som är smartast av alla på att med sin kalla hand få ta över hela ruljangsen. Ingen fara säger robotens föräldrar, våra telningar vill inget illa. De kanske inte kan skriva poesi som Tranströmer eller måla som Monet- men nästan. Det är det sista som skrämmer. Men dit är det ännu långt. Då har ICA Stig redan hunnit bli kulturminister.
Jag läste just Ingrid Carlbergs utmärkta bok Marionetterna. Där står allt det här, en skrämmande läsning om ett världspolitiskt landskap som i hundra år (förmodligen i all tid) styrts av osynliga händer. Som reklamman är det lätt att se hur väl den nya reklamen öppnar för helt andra krafter.