En kort avstickare från E4:an ligger en plats som kunde vara föremål för allas intresse. Bli känslostark karaktär i en långfilm eller varför inte i en serie i femtiosex avsnitt. Sänd över hela världen skulle den kunna göra gott i den korttänkta tid som nu kapar alla band med historien. Och gör framtiden minst sagt oviss. Den kunde åtminstone bli en bok så listigt berättad att den når det smala insläpp där kommersen väljer och vrakar bland det som man vet att läsare redan är djupt intresserat av.  För så är det; någon måste våga styra av från allfartsvägen, lita på att där, och kanske efter ännu en eller två mindre avfarter, ligger det oupptäckta eller snarare glömda, outtalade, medvetet eller omedvetet. I det här fallet torde det medvetna ligga nära till.

 

Här växte från mitten av 1800-talet fram en ort som, bland många andra lika naturligt begåvade, blev en av det moderna Sveriges urmödrar. I ett landskap med en skog som stod tät intill en flod som mynnar ut i ett hav som når världen runt. Bland ett folk som ville och orkade ta i. Det blev den träindustri som gav skattekronor som gav belysning, vattentoaletter, idrottshallar, bibliotek och asfalterade vägar åt alla. Som gav mening och välstånd.

 

Att åka in i Köpmanholmen är som att besöka en någorlunda uppstädad sopstation eller krigsplats. Naturen har gjort sitt, tagit tillbaks av det den vill ha. Hjälpligt bistådd av människan och en motvilligt och därför väldigt senkommen statlig hjälp med städkostnaden. I många år beskrev Köpmanholmen den utförsbacke som under hundra år varit en stege mot himlen. Låt vara inte för allas himmel eller samma himmel. Här grundades den bruksanda som blev myntets andra sida. En entreprenör som gjorde som entreprenörer gör, i det här fallet såg den stora möjligheten gömma sig bland alla trän. Upptäckte hur naturen, just här, format sig som vore den beställd av trävaruindustrin. Med en flod som fraktar timret till en hamn som ligger skyddad med öppen mark redo för utplantering av alla klossar med och utan skorsten som behövs; byggnader för torkning, kapning, barkning, flistagning, kokning, blekning och allt däremellan mot balar av fibermassa redo för pappersbruk på annan plats. Men också en anda där alla bevakar varandra.

 

Med lite fantasi kan man ana filmens miljö med en herrgård med flyglar och kapell i mitten där entreprenören nu blivit patriark med åtta barn och en fru som blev kittet mellan storfinansen och arbetskraften; en social ängel som var först i landet med att ordna med daghem. Och tidig med församlingsgård, kapell och fria karbad på lördagseftermiddagen. Hennes gärning är idag mer historisk omvittnad än makens. Den består eftersom den blev början på det goda samhälle som här växte fram bland sot, svett och tårar. Hans blev slutet på en epok som gick i graven därför att omvärlden sprang förbi. I det här fallet förbi först bolaget Fors AB sedan  uppköparen Ncb, lett av centerledaren Gunnar Hedlund, som måhända var bättre på att sitta i riksdagen än vara rätt man på rätt plats i industrin. Hur som förklarade man sitt återtåg med ”råvarubrist” vilket låter som en företagsekonomisk kullerbytta av format eftersom ägarna var just skogsägare. Ofta män som lyckats slå samman otaliga småbönders smala skiften och göra enorma arealer till sina.

 

Hur filmen slutar må vara producentens och andras ansvar. Den kan sluta där Köpmanholmen befann sig för bara tiotalet år sedan, som en inte bara bortglömd plats utan även som en skammens yta. Hit åkte man inte som Övikare annat än för att rodna av skam och ilska. Ett sopberg av rivna industrier, byggnader, banor och nermonterade maskiner. Sår i marken som bara mansåldrar läker. Minnen som fick stanna vid de sämsta; alla åren av oro inför vad som skulle hända. Hals över huvud lämnade man orten åt sitt öde.

 

Filmen kan också börja och sluta som ett Downtown Abbey i svensk tappning. Med storslagna fester med prinsen, landshövdingen och den övriga industriadeln paraderande längs Bruksgatan i sina prydda landåer. Med fruarna för sig idkande välgörenhet medan männen i andra rum rökte cigarr och idkade affärer. Medan kuskar och uppassning rökte och i pauserna tänkte och drömde sitt.

 

Men den kan också sluta med att Köpmanholmen idag har bytt kostym, sakta återtagits av en ny generation som inte vill eller behöver vidkännas historien annat än som ett museum i en stor, vacker park. Herrgårdens egen var lätt att rusta upp. Den gick helt enkelt inte att riva. De gamla nedgångna men typiska brukslängorna och framför allt villorna, en gång flerfamiljs, köps idag billigt av unga kunniga, strävsamma par. Som bygger sina nätverk och skapar sina oskrivna lagar om sammanhållning och gemenskap. Idag är det till och med fint att bo på Köpmanholmen.

 

Den bästa filmen kanske man gör själv. Ett besök kan sätta spår. Få fantasin att flöda längs fästen av talande fakta. Den kan bli ett samtalsämne som kan bli en debatt och en lärdom om vad industrialiseringen av Norrlands kustland och älvbrinkar gav. Och kostade.