Nej det har inte med reklam att göra. Fjärran därifrån. Reklamen går inte under, den blir bara tillfälligt bättre och sämre. Har ingen historia, följer inga förutbestämda organiska förlopp. Den tittar aldrig bakåt, börjar alltid om. Dess nu är en tillfällighet. Därför blir den bara så bra som de bästa utövarna i den dagsaktuella generationen förmår.
”Västerlandets undergång” heter en bok som jag aldrig kunnat släppa. Jag kan ha haft den i tjugofem år. Trots att jag velat har jag aldrig kommit igenom den så pass att jag känt mig någorlunda färdig med vad där står att läsa. Den är svår. Kräver ett tempo som jag trots ansträngning inte tycks komma ner i, en eftertanke jag inte övar tillräckligt. Jag tar om och tar om, läser rad för rad, tar om hela sidan, hela avsnittet. Den som så vill kan påstå att det kan ha med bristande läsförståelse att göra. Att jag helt enkelt inte är mogen den här boken. Men den träffar mig, kittlar det som rör sig i mitt själsliga, andliga och kunskapstörstande solar plexus. Jag har alltid vetat att jag är intresserad av historia och framför allt av den som utspelar sig bakom de yttre skeendena som, åtminstone när jag läste en grundkurs i ämnet i Uppsala, kallades idé- och lärdomshistoria. Jag läser inte för att hålla med om det lilla jag fattar utan för att den universella människans livsvillkor fascinerar. Hur kan vissa kulturer och riken bli så rika och andra förbli så outvecklade? På så olika platser på klotet? I så skilda årtusenden?
Sanningen att säga är den gode Oswald Spengler ingen flyhänt skribent. Han krumbuktar sig inte för en större snabbläsande allmänhet, kanske rent av medvetet snobbar för att stöta bort de som varken vill, orkar eller kan tänka bättre. Man förstår hur han likt den filosof han är omsorgsfullt byggt sina tankeled till kompletta storheter. Texten är laddad med bisatser, syftningar och gömda fotnötter. Den blev när han skrev lika komplex som hans forskning under årtionden måste ha varit. Han är ingen copywriter, ingen som rangordnar, komprimerar och kryddar upp. Boken är en tankemassa uthälld över sidorna.
Varje gång vi kommer till Ådal landar jag efter allt praktiskt som behöver göras således med boken Västerlandets undergång, skriven av filosofen och historikern Oswald Spengler. Alltid ligger den på sin plats. Får på inga vis flyttas eller stoppas undan. Boken gavs ut på Atlantis 1996 (var annars?) och sägs vara första delen (jag måste fråga Kjell om någon senare verkligen utkom). Hur som, någon andra del har jag aldrig gjort mig förtjänt av. Jag har fullt upp med denna som skrevs under 20-talet, strax efter första världskriget, och som så ofta med filosofiska arbeten växte fram under lång tid i form av uppsatser, anteckningar som blev avsnitt, delar som till slut blev en bok utgiven på litet förlag i Wien. Spengler dog 1936, alltså för snart hundra år sedan utan att ha upplevt vare sig andra världskriget, människan på månen, galningen i Berlin, Donald Trump eller den lille mannen i Kreml. Han förutser ändå tiden som skulle bli genom att följa den som varit. Men han stannar inte vid de historiska händelserna utan vidgar synen till det han kallar naturens historia, det förutbestämda organiska förlopp som gäller för allt liv; en blommas, en människas, ett rikes. Det västerländska samhällets sista tid kallar han imperialismen. I en iskall tabell står att läsa att den perioden (för hundra år sedan var globalisering ett okänt begrepp) infaller under perioden 2000-2200. Därefter får man anta, om planeten då överlevt Västerlandets åldrande, att en ny tid inträffar.
Imperialismen är tiden för skörd; erövring, utvidgning och uppdelning mellan de starkaste. Framtidsforskaren Anders Ewerman, som jag umgicks mycket med på 90-talet kallade denna tid i varje samhälle för den ”politiska” dvs. den tid då uppfinnare, entreprenörer, kapitalister och handelsfolk ”gjort sitt”; skapat resurser som folkvalda, enligt eget politiskt program, fått förtroende att fördela över sin befolkning. Allt liv följer naturens s-kurva, som han kallade den, där i stort sett det mesta som senare hänt finns inprickat. Medan vi andra fortfarande satt kvar vid radion och käkade drinktilltugg visste han vad begreppen transistor och chips skulle komma att betyda. Jag hoppas att han köpte aktier medan börsen ännu räknade tiondelar av nutidens giganter.
Historiens gång är inte styrd av händelser, säger Spengler. Den är som allt liv organiskt förutbestämd. Som historiker tittar vi på tårtbiten inte på tårtan än mindre på hela konditoriet (min metafor). Vi beskriver historien ur ett så nutida perspektiv att allt bortom säg 1700-talet får plats på ett frimärke medan en och annan händelse eller person kan bli en flyktig Netflix-serie. Men än värre; vi glömmer allt som samtidigt hände överallt i klotets alla andra runda hörn, ser bara vårt eget och får för oss att tiden utanför oss själva bara rör sig ryckvis, styrd av oplanerade yttre händelser. Ännu idag, trots allt som nätet och den digitala tekniken innebar (något Spengler förstås inte kunde föreställa sig), är världens samlade förlopp, trots alla muséer och bibliotek, oss tämligen främmande. Bara en jordbävning, skogsbrand eller statskupp får oss att titta upp. Vad som för flera tusen år sedan pågick och hände, alltså själva skeendet, i världen utanför vår dörr är vita fält för de flesta av oss. Endast fläckvis kryddas de av myter. Det organiska liv som gav inkafolk den egna trädgård som genom århundraden påverkade allt liv i just deras kolonilott är för oss som kom efter en hemlighet.
Spenglers uppehåller sig ständig vid det ”varda” och ”vardandet”, hur det blev och hur det som blev skedde med allt vad skeendet bjuder av upplevelser. Se och betrakta är inte samma sak. Se handlar om nuets upplevelse. Betrakta om skeendets förutbestämda förlopp, det vill säga om den eviga framåtrörelsen; framväxt, blomstring och död. Den synen på historien smakar, doftar och känns. Och, om jag förstår honom rätt, smakar, doftar och känns likadant för alla människor oavsett tid och rum, något gemensamt vi har som är så svårt att definiera att vi tvingas ta till konstens alla medel; allt vi har av färger, skuggor, dagrar, punkter och linjer, ljudvågor, tecken och bokstäver för att försöka förklara så att vi alla samtidigt förstår (kommunicerar).
Vi glömmer att världen alltid, och samtidigt, har bestått av otaliga kulturer, samhällen och stora riken. Att alla är eller var sin tids avgörande viktiga. Vi tycker att vårt europeiska 1700-tal var märkvärdigt, vilket det förstås var, men glömmer att det indiska, kinesiska, arabiska och ryska(!) pågick samtidigt. Och att även där fanns en Michelangelo och en Napoleon. Det vill säga minst lika stora tänkare, krigsherrar, konstnärer och minst lika vanligt folk. Jag har stått i Tutankhamus grav i Konungarnas dal. Tanken på vilka som fem tusen år tidigare stod där, i ett rum stort som en friggebod, och ordnade med hans kistor och masker sökte syre. Försökte fatta hur de lyckades omfatta och mäta sitt förstånd för att kunna handskas med sitt oförstånd.
På samma sätt sökte alla (ibland samtida) stora kulturer sina fästen för tanken och livet; den indiska, kinesiska, arabiska, ryska. Alla fann sina egna begrepp för så enkla saker som storlek, längd och rumslighet. Som gav upphov till uttryck, och konst, som vi än idag åtminstone delvis kan tolka/känna utan vi utexaminerats i ämnet. Hur det sköna överlevt allt och alla i alla tider (som bysten av Nefertiti, fyra tusen år äldre än Garbos). Som de grekiska och romerska idealen. Som de matematiska talens skönhet ständigt omtolkad i nya system som bättre tolkar och beskriver den aktuella tillvarons tillstånd och utveckling. Vårt eget system var redan för hundra år sedan, enligt Oswald, alltför begränsande. Det klarade inte att beskriva det som då var på väg att ske. Matematik är konst, säger Oswald och talar om ett instruments tonomfång, höjd, klang, fras; om allt som det instrumentet, den orkestern, den kompositören (han gillade Wagner) sammantaget förmår åstadkomma inuti oss som vi inte kan kvantifiera, ordna eller ställa i jämförelse med annat. Han frågade sig varför vi inte, annat än som poeter och målare, förmår berätta hur ”rumsligheten i en katedral” känns trots att vi alla har samma upplevelse inom oss. Genom historien har världen varit liten sedd genom det lokala folkets öga. I årtusenden har människan levt i sina privata grottor omedveten om att i grottan intill bor likadana varelser med lika vassa sinnen och färdigheter dömda att på sitt sätt ta hand om just sitt.
Upplevelsen av att vara ett med varandra handlar om att tillsammans kunna uppleva den historiska berättelse som vi alla är del av (mitt sätt att tolka det jag läser).
Trots flitig mediekonsumtion, livet igenom, vet jag oändligt lite om till exempel ”det tusenåriga ryska riket”. Den värld som en vacker dag pruttar ur sig en Putin, en ny lite utväxt på trädet. Även den har förstås varit en värld för sig. Som någonstans i någon tid slöt sig inom sig själv därför att andra inte förstod, eller ville förstå, just det rikets särart. Eller kunde ta upp det i någon större gemenskap. Dess kultur sögs inte upp av världen i övrigt som den grekiska gjorde tack vare dess ”naturnära historia” framförd och förevigad av tänkandets och kännandets kommunikativa genier. Det ryska väldet blev som Romarrikets, ett samhälle som bara kunde överleva genom ökad makt och erövring. Genom det varda istället för genom vardandet. Ett samhälle som förtvinar när orken, idéerna och känslorna tar slut eller alltför länge stängts inne.
Spengler hade romantikern Goethe som sin favorit och citerar hans ”livet är till för att levas inte till för att skapa resultat”. Oförsiktigt sagt kan man tycka av han som skapade det odödliga verket om Werther och hans öde. Ändå förstår man, bättre när man är äldre än när man står på universitetets trappa och sjunger om studentens lyckliga vår, att till ”leva livet” hör förstås skapandet, försöken att göra sitt bästa, pröva sina förmåga och på det sättet kanske även få veta något om vem man är. Att det inte är resultaten som definierar oss utan de ansträngningar vi gjorde.
Västerlandets undergång kan låta deprimerande. Men sett på det ödesbestämda organiska sätt som Spengler beskriver historiens gång kanske just undergången är svaret på våra böner om hjälp med miljön, pandemierna, svälten, krigen, fattigdomen, orättvisorna och det nya stora hotet; avskaffandet av sanningen, vår egen ”naturligt västerländska” som i århundraden tjänat oss väl men som nu går att köpa för tillfälliga pengar hoprafsade av tillfälliga estradörer. Snart vet vi hur en tesla låter när den kortfattat twittrar oss sin sanning.