Ny bil ny tid. Så skaldade jag inför uppdraget på OCH att introducera en ny bil med det konstiga namnet Hyundai, så omöjligt att uttala att vi själva fick föreslå kunden hur det bör sägas för att passa svenska tungor, svalg och gommar. Koreanerna har ett sch-ljud med och en stöt på första stavelsen. Ungefär som japanerna. Ny tid, ny bil gav oss ursäkt till en kampanj som öppnade för ett biltänkande bortom skruvarna och muttrarna. Och en annan form än den med bilens yttre plåtad snett underifrån.

 

Det blev en kampanj som inte visade bilen utan ett resonemang om tiden som var och som vi kände att vi var på väg in i. Det här var 1991 och tiden blev it-åldern. En era eller paradigm som först lite försiktigt benämndes Informationsåldern.  När jag tänker efter på all bilreklam jag gjort, och inte minst på alla bilar jag själv ägt under mer än sextio år, hisnar tanken; bilen då berättar som kanske inget annat om tiden då. Och inte bara den allmänna utan om min egen tid just då. Vad jag gjorde, tänkte, kände. Var jag befann mig. Skulle jag skriva en biografi om mig själv, gud förbjude, skulle jag hänga upp den på mina bilar. Börja med farsans Fiat 500. Varför en Fiat i Kalix? Jag tror att han var den ende (kanske därför?)? Och varför en så liten bil där alla på den tiden drömde om amerikanska vrålåk? Och varför med sufflett där det åtta månader om året är svinkallt? Hans Fiat 1400 blev min raggarbil. Inte mycket att komma med bland alla Chevor och Buicks. Den höll efter en färd över isen, en plaskvåt långfredags natt, på att sluta sina dagar på Bottenvikens botten. ”Den håller” hade hon sagt. ”Farsan kör här jämt”.

 

Var det för att följa min pappas exempel som min första bil blev lådbilen Renault 4L av Arbmans döpt till Skrytbilen? Eller var det, mer troligt, för den rabatt alla på byrån fick? Jag vill minnas att jag fick den för åtta tusen, körde stolt hem den från Säffle i 50 km/tim. eftersom det var så den skulle köras in. Vad berättar inte det? Den lilla lådan möblerad med trädgårdsstolar och krycka till växelspak tog oss på otaliga resor under de mest extrema vinterförhållanden till Ingrids föräldrar och släkt i Hälsingland. Det kunde storma på Uppsalaslätten, vräka ner snö vid Tierp, vara halt som snor i backarna efter Gävle. Detta var på Rikstrettons tid. Det blåste in snö genom framdörrarna, rutan isade igen så torkarna hoppade som på skare. Men vi tog oss fram. En gång frös en vital del i motorn. Vi blev stående i svinkallt mörker. Jag vill inte berätta hur jag mitt på slätten löste problemet. Minnet kommer ofta till mig just där när vi idag ljudlöst susar fram i dubbla hastigheten. I skön värme omgiven av musik, som i ett ombonat vardagsrum.

 

När vi på Falk & Partners fick Fiat som kund var märket på rejäl dekis. Det enda vi kunde göra var konstgjord andning. En konstnär fick måla varje tum av varje modell, ett konsstverk som sedan turnerade som dragplåster hos återförsäljarna. Någon Fiat blev det inte för mig. Bästa historien från den tiden är ett möte. Tidig morgon, alla är samlade hos kunden en rökfri vd och hans entourage. Alla utom vår kontaktman (som det då hette), en notorisk försovare. En timme in i mötet kommer han yrvaken ut till Bromma, går fram till mig och viskar så alla hör, ”kan du långa mig pengar, jag måste ut och köpa cigarretter”. Även det en bild av tiden.

 

Sedan blev det Mitsubishi, bilen som vi på F&P gjorde till den mest japanska av alla. Det var tiden då alla andra japaner gjorde allt för att dölja sitt ursprung. För mig innebar det både flaggskeppet Sigma och jeepen Pajero. Den sista ett tydligt tidstecken. Nu skulle bilen vara en bergsbestigare och laståsna. Vi hade som många andra i vår generation blivit med sommarställe. Därefter otaliga Saabar, byråns prestigeuppdrag. Ett märke på väg att tappa glansen. Vi insåg att om familjen Saab kan bygga ett av världens mest avancerade flygplan så kanske man också kan bygga en bra bil. Min bästa rubrik kom, vill jag minnas, aldrig i tidningen. Vill minnas att den löd: ”Dagens inbytesbilar på Saabhandlarens gård”. Där stod såväl Mercedes som BMW och Volvo.

 

Saab tillhör(de) den svenska nationalindustrin. En ikon som dansat på svenska vägar sedan de blev farbara. Senaste minnet från den tiden, efter hundratals annonser, är när Claes (han var projektledare då) berättar hur det hela slutade. Vi hade efter många år och lite verkstad hos kunden kroknat och till slut fattat beslutet att säga upp oss. Brevet som skickades möttes av en kund som sa att ”nu hann ni precis före”. Jag måste ha haft de flesta Saabar som fanns från den tiden. Minns särskilt Saab 9000 Turbo med tillägget Aero. En flygmaskin på marken. Ett annat minne är filmen där jag skrev ett manus som förde ihop dåvarande Miss Universum med Kjelle Bergkvist. I filmen kör han omkring som charmör på Rivieran i en röd Saab Cabriolet. Han raggade alltså upp henne på riktigt.

 

Dessemellan blev det förstås både Volvo och BMW. Volvon försvann när tjuvar ville ha en snabb turbo att ”köra ifrån polisen med”, som en av dem sa i förhöret. Lilla vassa BMW 2002 är nog den bil jag gillat mest även om jag haft både en 530 på senare tid och tidigt en 2500 Coupé för långfärd i Europa. Vi körde Route Napoleon i den vilket passade den illa. Den var något skranglig i avgassystemet. Smattrade som en trimmad hoj när vi försökte smyga genom byar och öppna landskap. En bil att åka omkring i nyförlovad, vad andra då tycker  spelar ingen roll.

 

Att vi tog oss an Hyundai fick ingen återverkan på mitt eget bilinnehav. Bilen är nog bra men då var jag redan en stadgad man med villa, båt och allt det andra. Till den imagen hörde bara bilar med högt teknikvärde. Prövade med en Audi som emellertid levererades med bromsklossarna kvar, vilket ledde till en så utdragen med diskussion med importören att jag tappade sugen. Det var då det blev en BMW 530 och sedan, när alla bilar skulle se ut som en låda och kallas SUV, en X3. En mycket bra bil men ”den är inte min”. Jag känner inte igen mig när jag närmar mig den med nyckeln i handen. Om den betydelsen vid val av bil kunde man skriva böcker. Jag slår vad om att det är så de flesta väljs, alltid har gjort och alltid kommer att göra. Allt annat är bara påkopplad logik.

 

Nu har jag således precis bytt bort X3:an. Till en liten vass, snygg BMW. En modell jag alltid gillat, känns som ”min”. Dessutom förstås en hybrid. Bor man i villa med carport och kör 90% av alla milen i kvarteren mellan affärer, vänner, tandläkare, restauranger och promenadstråk då är även hjärnan nöjd. Då är man återigen med sin tid.

 

Jag tittar på den fantastiska bild vi tog från Ådal. Ett oväder på väg över Gaviken. Den symboliserar mycket mer än bilbyte. Höga Kusten har i år blivit landskapet i tiden. Det tjusar ögat men det verkligt fina är att långt där inne döljer sig värden som en miljardär i Shanghai bara kan drömma om där han sitter med helikoptern startberedd klar att fly nästa brand, tsunami eller jordbävning. Då är varken en Bentley eller en Lambourgini någon tröst.

 

Det här kan bli (man ska förstås aldrig säga aldrig) min ”sista” krönika i denna spalt. Jag märker att jag kroknat på att skriva om reklam. Finns det fortfarande? Det kallas allt annat nu för tiden, förstår jag. Jag hör min egen röst långt innan jag börjar skriva, känner igen mina egna formuleringar, till och med min egen satsmelodi.

 

Jag får gratulera alla som strider och fortsatt strider för den reklam vi nu ser. Ni vann. Ni fick som ni ville inte minst under OS. Är det inte märkligt att när publiken är som störst och som mest uppmärksam, när allt andas artisteri och topprestation då skickar reklamen in sina sämsta bidrag.

 

Tack för orden.

Lars