Jag brukar normalt inte snedda över Västerleds Torg utan följa gatan runt. Sneddar man passerar man en fint iordninggjord park med välutrustad lekplats i mitten. Men nu gjorde jag det och fick en ingivelse att stanna. Sätta mig på en av de vackra bänkarna, fördjupa mig i det bastanta konstverket i mörk sten som ligger slarvigt utslängt som ett plockepin. Borde väga ett antal ton, försökte jag gissa och försjönk in i mig själv i hopp om att inte Voland från Mästaren och Margarita (som jag just läser för andra gången, första fattade jag inte mycket) dyker upp. Som han plägar varpå folk blir överkörda av spårvagnen så huvudet kapas och effektfullt rullar backen ner medan katten som går på bakbenen skrattande tittar på.
Igår fick vi en ny nobelpristagare, som jag inte läst. Men jag har sett filmen, som det brukar heta. Kul att höra alla kritiker som tassande och svassande väger sina ord. Jättebra! Men hör man inte ett Men prassla i kulisserna? Eller också inbillar jag mig bara. Akademin är i alla fall inte att leka med. Det förstår man. Och hon Danius är ju magnifik med sin röda läppar och präktiga pumps. Där fick gubbarna något att bita i.
Parken är framför allt en lekplats. Jag ser sällan vuxna sitta i den avdelning som är gjord för sådana. En rejäl uppsättning gungor jobbar non stop. I ett par husliknande klätterställningar kryper tillfälliga ockupanter, ut och in upp och ner. Ibland kommer de ut med huvudet före. Allt är sig likt. Precis som jag minns min småbarnspappatids lekplatser bortsett från kvalitén på leksakerna. Sorlet tillhör, det är den musik som spelas i dessa lokaler.
Men så plötsligt hörs, ur ett nyöppnat fönster i ett av lägenhetshusen runt parken, en uppbragt stämma, en mansröst som tar i för kung och fosterland, det är minst tjugo meter till barnen: ”Hallå, ni måste vara lite tysta, hör ni vad jag säger, ni får inte skrika så där”. Sen en paus i kanske trettio sekunder, så igen: ”Hör ni inte vad jag säger, ni får inte skrika så där”. Hon som skriker hör inte. Eller vill inte.
Jag hade förstås också hört henne försöka överrösta de allmänna stojet. Hon hade behov av det. Det hade med huset att göra och vilka som fick vara där och inte. Till sist fanns bara primalskriket kvar. Hon fick inte som hon ville.
Kanske satt han i fönstret där inne och skrev. På sin blogg eller på en viktig insändare om den förfärliga förtätningen av den gamla trädgårdsstaden, eller bara lite allmänt twittrande. Vad vet jag, störd var han i alla fall. Och jag tänkte att jösses vad man måste ta i idag för att höras trots all elektronik, telecom och it. Men vad hjälper det när mottagaren är på en helt annan våglängd. Helt inne i sitt, i en helt annan värld.
Och då tänkte jag på den riktigt stora lekplatsen där samma evigt hörselskadade envägskommunikation skramlar och låter. Där den ena skrikhalsen hojtar att den andre inte är riktigt klok och den andre svarar med att slutar du inte så kommer jag och utrotar dig och hela ditt folk. Där alla andra i lådan tror att nu är alla överens om vad som gäller ända tills en rödlätt bortskämd gosse som bor i finaste huset säger att ”det sa jag inte alls”. Och sen att ”du och du får inte komma på mitt kalas, så det så”.
Eller där två i samma hus inte kan komma överens om spelreglerna. Å ena sidan bor man gemensamt och delar allt. Men huset ägs av annan, som egentligen är den som bestämmer. Nu har den ena fått för sig att hen vill köpa ut sig och bli sin egen. Det gillar inte den andra. Så då säger den första att vi får väl rösta. Vilket verkar onödigt eftersom det bara kan bli ett ett. Så det gillar inte den andre. Inte heller husägaren som menar att här bestämmer jag. Så den andre bryr sig inte om det hela och den andre åker dit och snor hela röstlådan. Så nu vet ingen varken ut eller in. Inte grannarna heller, alla tittar på och undrar hur i hela fridens namn detta ska avlöpa.
Jag tittar på barnen. Två flickor och en pojke kivas tydligen om vilka som bor i huset. Den ena flickan ska tydligen vara en gäst som kommer på besök, men det vill inte hon. Hon vill också bo i huset. Inte stå utanför och vänta på att få komma in. Hon vädjar tjurigt. Tigger och ber. Till slut skriker hon. Hon inser förstås att om man röstar skulle det bli två mot en.
Jag tittar på pappan som nu hittat modellen ”två barn i gungan samtidigt”. Själv står han mitt emellan de båda däcken, med ena handen skjuter han på den lite äldre flickan med extra schwung, med andra snarare föser han iväg den yngre. Snyggt, tänker jag. Men det blir otakt så han får ständigt flytta fötterna, byta position och vrida ryggen. Jag tänker att måtte han inte få ont. Då ringer det i hans mobil. Den äldre får stiga av. Hon springer till huset och utan fråga om lov, knacka eller ringa på, kliver hon bara in. Hon verkade välkommen. Här gör man tydligen skillnad på folk och folk. Den som inte ville vara gäst har nu ögonen på den lediga gungan. Pappan ser vad hon tänker, men han kan varken släppa sitt samtal eller förklara att den gungan är upptagen. Det skulle se ut. Han tittar åt mitt håll. Hon gungar frenetiskt. Visar vad hon kan mer än skrika och vara gäst.
Fascinerande, tänker jag och börjar leta efter vilka metaforer och annat som döljer sig i barnens lekpark. Men innan jag hinner tänka på allt som detta givetvis inte handlar om, här råder barns oantastliga verklighet, tvingar jag mig att åter fundera på vad jag ska skriva i min blogg imorgon. Det här var igår. Jag kom ingenvart men tänkte att det brukar ordna sig. Det brukar kunna bli något om kommunikation. Fältet är ju hur vitt och brett som helst. Här om dagen skrev jag faktiskt ett brev till alla medarbetare åt ett företag fullt med ingenjörer. Och fick då till att ”teknik är ett språk som många ingenjörer inte förstår eftersom de inte lyssnar på den som ska använda prylen”.
Sen tänkte jag på Voland igen och förstod ännu bättre vad boken jag läser handlar om: en helt annan värld men verklig om man bara vrider perspektivet lite, helt osannolika människor, sammanhang och företeelser. Men ändå, trots alla absurditeter och bisarra turer, livet som det utspelar sig. Alltid någonstans. Eftersom han som skrev heter Bulgakov, är ryss och i det civila läkare och det hela utspelar sig i Moskva på 30-talet förstår man att det inte är livet i barnens sandlåda han berättar om. Utan om livet i helt andra.
Jag ser mig om. Inser plötsligt att här sitter jag en ensam äldre herre (så ser väl andra på saken) och glor intresserat på en skara lekande barn. Tur att även pappan är där. Annars hade väl han i lägenhetsfönstret vid det här laget ringt polisen.