Jag meddelade tidigare att jag tänkte skriva om branschens tappade självförtroende, men nu kom ännu en sak emellan. De plägar göra så. Kanske har de trots allt med varandra att göra. Vi får se på slutet.
Jag är av någon anledning med i Linked In. Om någon skulle fråga varför så vet jag inte vad jag skulle svara. Jag drömmer inte om nya jobb. Och de jobbrelationer som fortfarande kan förgylla min tillvaro kommer garanterat inte den vägen. För det allra mesta har jag fullt upp med att reda ut vad jag själv kan hjälpa mig själv med, om det låter begripligt.
Så Linked In vore inget att orda om om det inte vore så att idag när jag öppnade datorn fanns där ett meddelande från denna gemenskap där det stod att ”det viktigaste inte är vad man kan utan vilka du känner”.
Man tar sig för pannan. Svart på vitt framträder där lösningen på allt man går och grunnar på: att dagens lösen lyder att ”det är skit samma vad du lär dig, övar dig på, prövar dig till, har erfarenhet av och så vidare – bara du har rätta kontakterna”. Det är förstås därför som dagens reklamkreatörer istället för att leta i sina egna huvuden försöker ta sig in i andras. Som man istället för att hitta på själv försöker leta upp vad andra hittat på. Något att inspireras av, som jag antar att man kallar man det.
Så meningslöst detta märkliga yrke då blir. Det enda roliga är ju det motsatta: att hitta det som ingen annan hittat, att uttrycka det som ingen trodde var möjligt att uttrycka på det sättet, att skapa det som inte ens kunden kunde drömma om även om det lät så vid första mötet, som till slut blev så bra att det gick att skicka en faktura större än de flesta andra problemlösares eftersom den som kan trolla rätteligen ska kosta.
Så stor var denna glädje att den under min tid skapade fantastiska små trollerilådor. Affärsidén var lika enkel som trollkarlens: Säg vad du vill ha hjälp med, helst något som du inte tror är möjligt att fixa, ge oss tid, pengar och förtroende så lovar vi dig att ge järnet, och då menar vi järnet. Når vi bara halvvägs skäms vi även om resultatet ändå kan visa sig rätt bra för dig och din firma. Det som för många duger är nämligen sällan bra nog för oss. Därför vet vi när vi ska böja våra huvuden, borde kreditera halva fakturan, bita ihop och komma igen. Vi bara inte säger det.
Med den inställningen håller man på tills man slipper skämmas. Då finns bara en väg. Lösningen måste ut genom det egna systemet, den egna skallen, det egna hjärtat och den egna talangen, denna fantastiska hjälpmotor som alla har, visserligen mer eller mindre kraftfull och mer eller mindre uppövad men ändå. Det handlar om mentalt slit och svett, men också om guld som varken har med ägg eller banker att göra.
Att medvetet avstå detta är minst sagt, ja faktiskt korkat. Då blir reklamskapande som att jobba i arkiv. Då handlar inte kreativiteten längre om att skapa eget, det vill säga det unika, utan om att söka upp det som duger åt en ovetande kund. För hur ska kunden kunna veta vad som egentligen fanns att hitta när den som letar bara söker där andra redan rotat runt?
Hårda ord? Ja. Det var det jag menade med branschens tappade självförtroende. Men att det var Linked In som skulle länka mig in på det spåret, det var oanat. Men så är det; där man minst anar det när man famlar runt i sina inre finrum finner man det totalt oväntade. Då kan man hinna få nytta av Linked In innan man gör sig helt Linked Out.