I Selfie-tider kan man börja tänka på självbilden, alltså inte de ytliga betraktelser som kameran fångar utan mer de inre. De myriader av imaginära pixlar som skapar den bild av oss själva som vi bär på. Och på hur den stämmer med vad omvärlden tänker och tycker när vi dyker upp.

 

Vi vet alla hur lite som stämmer mellan hur vi ser ut och hur vi är. Och mår. Men eftersom den yttre trots allt är lättare att åtminstone tillfälligt åtgärda så varför inte ännu en selfie. Alltid lurar det någon.

 

Från det är steget inte långt till marknadsföringens självbilder. Alltså inte den image ett företag har utan den bild man så gärna vill att andra har, som man tror att man skaffat sig och som man därför är övertygad om att den ska vara för evigt. Så mycket reklam som man gjort, tänker firman, som man sett som en säker investering för framtiden. Och tänk så kul filmerna i teven var. Alla skrattade och grattade vart man än kom. Jaså jobbar du på den glada firman, grattis, sa folk och man kände sig priviligierad.

 

Men så kom en ny chef och med honom eller henne ett nytt garnityr på övre våningen, som blev till löpsedelsstoff och följetänger. För lite extra bonus skull, ett par jaktresor och en sommarstuga som byggdes om med en annans virke, på annan bekostnad. Eller som helt enkelt bara taxerade fel, glömde ett par poster och trodde att det som hände i banken stannade där. Lite sånt varpå det var mindre kul att gå på fest och skryta över var man jobbar.

 

Sedan gick liksom luften ur reklamavdelningen eller Coporate Advisory Board som de som nu styr hellre kallar sig. Inga nya roliga reklamfilmer, bara lite sponsorskap bland ungdomar som vill upp, som för att gottgöra. Och förstås inga nya gammalmodiga annonser, vad skulle alla yngre medarbetare säga. Så mossiga är vi inte! På lunchen jobbar vi istället för fullt med nedböjda huvuden; bookar, twittrar och instammar så att cheferna, som nu äter på samma ställen som vi, nickar gillande. Men inte går firman bättre för det, har vi förstått. Skriver man att vi gjort något bra är det alltid hundra andra som ska käfta emot. Tusen kan trycka ”gilla”, vilket inte kostar något, är nog mest bara att sätt att tala om att man lever. Det hela känns inte tryggt, mest förvirrande. Flera medarbetare, som nyss var oersättliga som det hette, har fått gå. Många sover dåligt.

 

Allt som gick så bra och kändes så bra. Idag minns allt färre i bekantskapskretsen utan hjälp till erinran våra filmer och stora annonser. De pratas inte om. Nya bekanta uppfattar inte ens firmans namn när jag berättar var jag jobbar. Jag får upprepa och då säger de att ”man hör inte talas om er så ofta nu för tiden ju?” Sedan börjar de prata i mun på varandra om alla andra som verkar på hugget. Som idag tycks ingå i allas vardagsbild, som hörs och syns överallt utan att man alltid vet vad de säger. Som känns levande på något sätt, verkar ha kul, även om allt, när man tänker efter, nog bara är reklam som går ut på att märket ska synas, finnas och att det har kommit för att stanna. Reklamen behöver inte alltid vara världens bästa.  Själva bävar vi för nästa löpsedel.

 

Reklam som används som en box på sminkbordet, något att då och då dutta ur, kanske beroende på vilka i ledningen som just då drivs av sina privata exists, blir lätt lika flyktig som rouge på kinden. Reklam måste ständigt bättras på. Inte få nytt ansikte. Inte ens då och då klä upp sig till den festprisse eller lustigkurre man inte är. Sånt skapar otrygghet och otrygga intressenter gör inga affärer, varken på marknaden eller på personliga plan.

 

Men det mest intressanta med självbilder i dessa tider är de ingrodda, rent av nedärvda, uppfattningar som råder när det gäller landet man bor i. Oomkullrunkeliga, trodde man. Självbilden har fått växa till sig under generationer. Från mor och far till son och dotter. Från mormor och morfar till ungarna i studsmattan.

 

Men så händer det otroliga. På några år, eller rent av veckor, går ett land från att vara världens bästa till att många börjar tvivla på det. Ett annat från att vara en ö bebodd av reslystna och därför öppen för alla till att säga sig vilja vara ifred. En tredje från att vara en catwalk genom kulturens och de glittriga livets azurblå stränder till att låta sånger ur mörkret tona fram på gator och torg. Vad händer med självbilden när landsmän och landsmaninnor i länder som fått sitt lands självbild tillskrynklad ger sig ut på sina framtida rundresor i världen? När man inte får samma bord på restaurangen längre? Inte blir mottagen och behandlad som mamma och pappa berättar att de blev.

 

I väntan på att nya större bilder av världen och alla dess oroliga hörn, ännu under framkallning, ska framträda fortsätter vi (inte jag) att knäppa selfies. Då ser vi i alla fall att vi är med, ser ut ungefär som vi alltid gjort, tillsammans med dem som alltid bekräftar vilka vi är, i de miljöer som understryker att vi finns där alla andra väntade sig det.

 

Det känns tryggt, vilket är det märkliga med reklam. Reklam skapar inte nytt som så slarvigt hävdas av de som tror att reklam är påhitt. Reklam snarare bevarar. Suger upp det bästa av det goda, ger det passande dräkt och går ut på stan för att stolt visa upp vem som är vem och så kommer att förbli oavsett (nästan) vad som händer. Tänker man så är allt reklam. Varje litet uttryck inför en större publik ”säljer”, om man får använda så grova ord, något: En produkt, en tjänst, en personlighet, ett företag, en organisation, ett lag, ett parti, ett land till och med en Gemenskap. Med tiden, om ”reklamen” får verka tillräckligt konsekvent och länge, kan omvärldens bild börja likna den man själv har om sig själv.