I gymnasiet hade jag en lärare i svenska som i själ och hjärta var konstnär. En driven målare i olja på stora format. Det var väl därför som han var så bra som svensklärare men kanske mer i min smak än i de flesta andras (och läroplanens), som menade att han var minst sagt flummig. Det syntes redan på håll. Hans rock var lång, mörk närmast fotsid och den stora baskern var inte av den chica typen utan mer äkta fransk. Profilen var skarpskuren. Den som minns skådespelaren Jack Palance förstår. Hans ögon var intensivt mörka under extremt tjocka ögonbryn. Läpparna förstärktes av skarpa linjer som ditmålade i ett ansikte med höga kindben. Allt under en medvetet oklippt hårman.

 

Jag beskriver honom därför att jag minns. De andra lärarna är diffusa skuggor. Men också för att han inuti var så äkta udda. I sakta mak, mycket sakta, skred han korridoren fram. I tanken var han någon helt annanstans. Väl inne i klassrummet tog han av sig slängkappan, satte sig i stolen vände den mot fönstret, lät blicken förlora sig i vindens lek med björkarnas löv utanför, såg oss inte, satt länge tyst, väldigt länge tills sorlet lagt sig och tystnaden var kompakt. Då sa han: ”Vad stort sker sker tyst”.

 

Det var alltså dagens uppsats-uppgift. De flesta av mina kamrater vred sig i plågor. Vad menas? Resultaten blev därefter, inte mycket att gå fram och läsa upp högt. Men det blev mitt. Det hade varit roligt att ha det sparat. Jag har ofta undrat vad jag kan ha fått till. Idag när allt är stort och alltid sker så att alla ska se hade inte mycket funnits att orda om på det temat. Jag älskade hans annorlunda idéer. De satte fantasin i spel. Fantasin lockades att ingripa, ta på sig blåstället och tvinga pennan att börja skriva fram det jag intellektuellt sett inte visste fanns. En oslagbar metod även för en copywriter.

 

Skjuta från höften, kan det också kallas. Känna efter, ana och försöka fånga de dimhöljda figurerna. När jag läser om alla dessa begåvade konstnärer, designers och författare tycker jag mig upptäcka denna, för mig, stora sanning om kreativitetens magiska men gäckande så kallade talang alltid eftersträvad överallt och idag mer än någonsin: Att det handlar om att allt egentligen redan finns, det vill säga är tänkt och uttryckt av andra, men att det mesta går att sortera på annat sätt. Att nyskapande inte handlar så mycket om att skapa helt nytt som om att skapa nya sammanhang, sätt att se, höra och känna.

 

Jag minns att vi på byrån lite på skoj delade in kreatörer, utan att det var illa menat, som sökte jobb hos oss i ”första och andra begåvningen”. Den första var just den jag talade om medan den andra var den systematiskt sökande, prövande. Den som först inhämtar all kunskap i ämnet, sedan jämför med allt som redan är gjort, studerar tidens alla tecken och målgruppers påstådda preferenser. En mer vetenskaplig approach skulle man kunna säga.

 

Vilken som är bäst blev aldrig klarlagt och är väl ännu inte vetenskapligt utforskat. Vi talade även ”en tredje” talang som ingalunda bör förringas. Den handlade inte om kreativitet utan om det som ersätter det o(be)gripbara med förmågan att springa fort och ofta, på alla bollar, alltid vara passningsbar, alltid redo, aldrig ta ett nej för ett nej, alltid komma igen. En oslagbar egenskap i alla sammanhang. Inte minst för det som formar en entreprenör, har jag insett efter att på nära håll ha träffat några av de mer framgångsrika.

 

Men givetvis hette det om den talang jag kände igen hos mig själv och så många andra av mina kamrater att den var ”den första”, den ädlaste eftersom den står konsten, det ädlaste av allt, nära. Jag erinrar mig detta när jag idag ser hur retorikens eviga grundvalar skakas i sina fästen. Hur absoluta sanningar som att man inte medvetet får vilseföra, tala osant eller mena att ändamålet helgar medlen i bästa fall leder till att man vinner första set. Men aldrig matchen. När falskhet avslöjas och meddelanden om sveket börjar dugga dränker snart ett skyfall den opportune.

 

Retorikens sanningar har vi i generna. Aristoteles formulerade sig tidigt. Från senare tid kunde vi läsa sällsynt skrivkunniga som Bo Strömstedt eller Olof Lagercrantz uttala sig om retorik och skrivandets konst. Även Aldous Huxley (se tidigare krönika) som inte drog sig för att påstå att det är svårare att skriva bra copy än att skriva sonetter i Shakespears anda. Svårt därför att ”det ojusta” är totalförbjudet. Det framgår mellan raderna lika tydligt som vore de kursiverade.

 

Överdriva; okej om det behövs i sammanhanget för förtydligandets skull. Skoja; javisst men den konsten är svår. Ändra sig, ta tillbaks; okej om det visar på storsinthet. Men rent avtändande om det visar på ryggradslös hållning i kombination med egocentriskt behov av att alltid få sista ordet. Eller om ren dumhet styr.

 

Kreativitet är för mig att med denna kodex i ryggmärgen våga plocka isär heliga helheter, saker och sammanhang som alltid varit på det viset, som ju alla vet hur de är och därför borde fortsätta att så vara (konservatism?). Att sedan våga släppa bitarna fria, sprida ut dem huller om buller (kaos) på bordet. Låta dem ligga så utan att gripas av panik och börja tokgallra. För att när tiden är mogen pröva var de passar varandra på nya sätt. Testa om nya mönster uppstår. Lyssna på vad de berättar, vilka nya historier som uppstår. Berättelser som, sist men inte minst, känns så kommunicerbara att andra med stor sannolikhet upptäcker, intresseras, berörs och kanske minns.

 

Att riva sönder gamla helheter utan den inre kompass som en civiliserad människa normalt äger leder inte till nya accepterade helheter. Processen stannar vid tusen bitars kaos. Det vill säga vid det tillstånd där bara kreativa människor kan komma till undsättning. Så slutsatsen blir att fler sådana skulle göra gott såväl i företagandet, som i ämbetskorridorerna och politiken.

 

Jag hörde Ebba Busch Thor sjunga i programmet ”Så ska det låta” och blev förbannad på mig själv när jag märkte att ”vad f-n nu då, kan hon sjunga?” För så impregnerade är vi med gamla sanningar som att folk som begriper sig på affärer och politik inte kan måla tavlor medan de som kan måla tavlor inte ska syssla med affärer eller politik. Ett fåtal har påvisat motsatsen, som Churchill och Vaclav Havel, men de blev undantagen inte inspirationen.

 

Idag kan man frestas tänka tanken att det snart bara är reklamen som tack vare sin närhet till konsten vill och vågar hålla kvar vid den urgamla sanningen att hur man än i argumenterar i försöken att vinna andra för sin sak måste man utgå från fasta överenskommelser med mottagaren. Vägen till goda affärer är tvåvägs. Den gäller för all reklam. Även politikens.

 

 

Nästa vecka tar jag paus. Men räknar med att vara tillbaks redan veckan därpå. Vi kan ju byta plats så att du skriver några rader till mig. Jag vet att min svarsfunktion är krånglig. Tyvärr inget jag klarar av att åtgärda. Men somliga lyckas, så på något sätt funkar den. Pröva igen. Intressant förstås att till exempel höra vilka krönikor som du gillade mer än andra, vad jag bör skriva mer om och mindre om.