Under mer än fyrtio år var jag Hemlig Tangent. Min förklädnad var perfekt. Alla trodde att jag var copywriter och det vet ju de flesta som aldrig reflekterar närmare över reklamens mysterier att copyn, som det dessvärre också heter, är den som står för texten. Själva reklamen är det väl art directorn som gör.
Jag fick ett bra bevis på det här om dagen. En tjänsteman som ville veta vem jag är behövde genomföra en undersökning på sedvanligt byråkratiskt vis. Det innebar att han ville veta vad jag gjort, det är ju så man avgör vem man är i Sverige.
”Gjort”, sa jag? ”Jag har jobbat en hel del med reklam. Jag är copywriter”.
”?”
Han släppte pennan, axlarna sjönk ihop och han såg uppriktigt ledsen ut för min skull.
”Ja alltså inte sådana där lappar som du inte vill ha hem i brevlådan utan mer annonser, affischer, trycksaker och sånt”, sa jag i ett försök att muntra upp honom.
Men han såg inte gladare ut för det. Skrev fortfarande ingenting på den rad där det skulle framgå vad jag gjort här i livet. Jag insåg att här satt jag inför en man (de är lätta att känna igen) för vilken copywriter är något helt annat än vad jag menar. Men eftersom tanken var att protokollet skulle vara till min fördel i ett senare skede och att en som ”gjort annonser” hela livet nog inte var vad man hade hoppats på sa jag:
”Marknadsföring, du vet, varumärken och sånt”
”Jaha, reklamchef då?” Han sken upp.
”Nja, den sorten är för länge sedan avskaffad men jag var med och startade och drev ett par reklambyråer”
”Men då var du väl ändå chef, vd kanske?
Fan började krypa i mig så jag sa: ”Nej, det var det ingen som ville vara, så vi drog lott och jag vann. Slapp alltså. På en bra reklambyrå ska man jobba med idéer”.
”Finns det inget annat namn än copywriter på det du gjort? Du var inte art director då? Det där med idéer låter så”. Han granskade mig ingående, pennan hade han lagt ifrån sig:
”Reklam, ja det är ju en del som fastnar”, sa han. ”Ibland blir man inte av med vissa dängor men det är väl det som är meningen, förstår jag”. Han gjorde en grimas men så tog han ny sats:
”Inte alls varit inne på it-sidan då, jag menar där finns många titlar?”
”Jo, jag bloggar”
”Det får vi svårt att använda oss av. Men du sa att du skriver mycket?”
”Ja, vad andra ska säga, mest för internt bruk; analyser, rapporter, plattformar och sånt – talar om hur de som bestämmer skall tänka och göra, vad de skall säga och inte minst hur de skall göra det.”
”Företagsledningar!”
”Ja det händer att jag skriver talet åt chefen, ofta brev i hans eller hennes namn. Det blir mer personligt då än om de skriver själva, brukar jag skoja. Spökskrivare heter det i andra sammanhang, en märklig syssla. Svårt att förstå sig på, förstår jag. Att man är chef betyder inte att man kan skriva”. Jag var nära att börja gästföreläsa, märkte jag och tittade på klockan.
”Skriv vad du vill”, sa jag och gjorde en ansats att resa mig.
”Intressant det där sista”, sa han och höll upp en avvärjande hand ”men heter inte det något?”
”Jag brukar säga att jag varit Hemlig Tangent”.
”Fyndigt verkligen, men allt det där skrivandet, skriver du annat också? Så lätt får vi inte ge upp”. Han log ansträngt.
”Ja böcker, jag har skrivit femton eller om det är sexton under åren som gott”.
”Oj då, men då är du ju författare! Där har vi det”. Med raska klick tryckte han fram kulspetsen.
”Nja, jag brukar inte kalla mig det. Det är ju ändå inte det ”jag gjort i livet” som du uttryckt det. Böckerna har mest varit en hobby”.
”Ja men jag tycker att vi sätter dit författare”. Han satte stiftet till papperet och hade redan börjat på ett F.
”Nej, det gör vi inte, och (fan flög i mig) inte bokförläggare heller eftersom…”
”Bokförläggare! Berätta, det vore perfekt!”
”Jag var med och startade ett bokförlag men även om jag var med i tio år och pratade om vad vi skulle ge ut såg jag mig aldrig som bokförläggare. Jag gjorde hellre egna böcker. Kokböcker till exempel.”
”Men då är du ju kock?”
”Nej, jag skrev åt kockar som inte själva kunde berätta om sin mat så att andra fattade hur de tänkte och gjorde.”
”Nej vet du vad, bokförläggare blir bra, jag lovar”. Han började jobba om F:et till ett B.
”Lyssna nu”, sa jag, ”jag är copywriter punkt och slut, skriv det eller om du hellre vill det så är det okej med Hemlig Tangent”.
Han log inte.
”Skribent, skulle också kunna fungera”, sa han och kliade sig i hårfästet med pennan, tyvärr med baksidan. ”Jag tänker på det där med trycksaker. Du har inte jobbat på tidning eller så?”
”Jag var journalist ett tag. Utbildade mig faktiskt till det”.
”Varför sa du inte det från början?”
”Därför att jag jobbat som copywriter i fyrtio år men som journalist i ett par, tre.”
”Jag har det”, sa han, ”vi skriver redaktör. Det är en gammal fin titel”. Han såg uppriktigt glad ut. Nu började han omforma B:et till ett R. Det hela började se kladdigt ut så han såg sig om efter en ny blankett men ångrade sig.
”Vänta nu”, sa jag ”antingen skriver du copywriter eller också Hemlig Tangent. Båda är okej för mig”. Nu hade jag rest mig. ”Eller också skriver du det mest korrekta av allt”.
Han lyste upp. ”Och det är?”
Jag hade nu bestämt mig för att strunta i alltsammans. Det hela var egentligen inte livsviktigt. Så jag sa:
”Pensionär”