”Hej, jag tänkte att vi skulle köpa Lyths Kompassfabrik”. Det lät förstås inte som en fråga, brukade inte göra det. Dessutom tänkte jag först att han med vi menade SSAB och fick inte ihop den verksamheten med kompasser. Sedan insåg jag att ”vi” betydde han och jag och en man som heter Göran Rutgersson. Göran kände jag ännu inte men fick honom beskriven för mig som mannen som kan få stål att böja sig som han vill.

Rena uppköp tillhörde inte min vardag så det är klart att jag reagerade lite extra. Annars hade jag med åren blivit rätt van vid det mesta. Än skulle jag hitta på något som fick Tedde att förstå att vännerna ville att han skulle flytta hem igen. Då lät jag tillverka en flygbiljett som var en meter lång. En annan gång skulle jag infinna mig i redarhytten på Silja Line innan avgång. ”Kom som du är, det blir bara kul”, lät det. Men i redarsalongen stod fyrtio allvarliga män, hälften amerikanare, i mörka kostymer med champagneglasen höjda ovan slipsknuten. ”This is Lars and when I´m in trouble I put my guys on the case. So tomorrow he will talk about the effect on brands when companies merge ”.

 Men nu skulle vi alltså regelrätt köpa ett företag. Mer var inte att orda om saken. Så gick det nämligen alltid till, ingen förvarning, inget small talk och framför allt inga tidiga motfrågor av allvarlig art. Lyths Kompassfabrik, det lät om inte stort så i alla fall som en byggnad med skorsten.

”Lyths kompasser, ett gammalt fint varumärke men hopplöst ute numera eftersom de fortfarande är helt mekaniska”, lät det lite senare. För den som gillar segling och båtar är Lyth ett begrepp som sätter sjömansblod i svallning. Fyra magiska bokstäver som betyder vakande ögon i natten ut över svarta hav, hårda vindar till piskande storm och därmed om äventyrlig navigering. Namnet lever än idag. De som varit med ett tag kan lätt för sitt inre se hur den grafiskt vackra kompassrosen i svart och vitt lugnt parera allt mellan stampande gång och sövande rullning i mojnande hav. Ofta står den, som fartygets allra heligaste pjäs, på piedestal till och med i eget i nakterhus.

Faktum är att jag själv vid den tiden ägde just en sådan, en gammal fin fartygskompass i solid mässing, tung och stor som en fotboll. När jag fick den av min svärfar, hur han fått den förtäljer inte historien, var den gråmålad, repig, saknade bottenplatta att stå på och framför allt ett par klykor att hänga i för gyrons skull. Så jag lät tillverka ett par sådana, putsade fram mässingen och gladdes varje dag åt den där den tronade i vårt sommarhus på Viggsö. Stadigt pekade den riktning söderut hem till Bromma via Bolviks brygga där vi hade båten. Och norrut upp mot Kalix där mina norrländska rottrådar fortfarande skjuter enstaka skott.

Tyvärr gick kompassen samma öde till mötes som mycket annat i skärgårdens sommarhus. Objudna gäster flyttar in och tar vid utflytten med sig grejor under rubriken ”bra att ha. En fartygskompass av märket Lyth i skinande blank mässing var naturligtvis omöjlig, oavsett hur mycket sjöman man är, att motstå. Så om dess fortsatta öden vet jag inget. Kanske kunde jag ha fått veta om affären vi nu talar om blivit av. Där fördes noggranna register över alla Lyth-kompasser som fortfarande rörde på sig. I sitt tidigare långa liv hade den gått på m/s Björn, en trotjänare som år efter år trafikerade norrlandskusten upp och ner.

Så visst gick jag igång när Björn ringde och meddelade att vi tre skulle närma oss denna sägenomspunna firma. Ännu i taxin på väg såg jag något som liknade fabrik framför mig.

”Du kan väl fixa lite käk, pyttipanna kanske och gärna en flaska av lämplig sort så vi får en liten snaps till, vi får ta det efter fem någon dag”. Jag hade tidigare visat mig flink vid disken på Operakällarens Bakficka. Byrån låg dessutom bara hundra meter därifrån så det var inte med än rätt och lämpligt att jag fixade skaffningen.

Tid och plats bestämdes. Björn hade förstås talat med verkställande ledningen för Lyth, hört sig för och anmält att vi var intresserade av ett företagsbesök. ”Vi kan väl göra det hela lite informellt, vi tar med lite att käka och dricka”, hade han meddelat. Inte heller han anade hur informellt ett möte med ledningen för legendariska Lyths Kompassfabrik av naturen var tvunget att bli.

Taxin snirklade sig upp bland smågatorna kring Allhelgonalunden på Söder. Jag spejade förgäves efter en udda byggnad bland hyreskåkarna. Men i denna idyll slamrar man inte med dunkande maskiner. Knappt en butik skymtar i de stumma fasaderna. Här bor Söders överklass skönt avskild från larmet på Götgatan.

Björn och Göran kom ungefär samtidigt. Vi såg oss om och deltog alla tre i letandet efter ”fabriken” men adresslappen i Björns hand var tydlig. Gatan stämde och faktiskt även numret. Det var bara det att allt pekade på en liten källartrappa med en enkel plåtdörr. Det hela påminde om entrén till en mjölkaffär på femtiotalet. Det visade sig också att det var precis vad som varit där tidigare.

Vi steg in, parerade skickligt ytterligare ett par trappsteg innanför dörren och stod plötsligt mitt i verksamheten, i ett rum med väggarna klädda med skåp med små lådor. Lådorna visade sig, när vi senare kom så långt i förhandlingarna, innehålla kort, ett för varje fortfarande levande Lyth-kompass. Och de var tusentals. Jag berättade om min. Flinka fingrar letade omgående upp m/s Björn och ut kom kortet som berättade om de gånger min kompass besökt sitt ursprung; för översyn och då och då även för justering framför allt vätskepåfyllning. Vi såg på varandra och kände att här visste man vad man gjorde, men också att det man gjorde var årtionden för sent ute.

Mannen som visade oss runt var en tunn, timid sextioåring i grå svalrock helt utan den vanliga svada man kunde vänta sig av en som skulle sälja sitt företag. Inte heller hans kompanjon var  särskilt talträngd. Även han i väl mogen ålder och klädd i likadan grå svalrock. Förundran lyste ut deras blickar. Vad vill dessa finklädda herrar oss, såg man att de tänkte. Och särskilt han, den där Wahlström som jämt och ständigt förekom på löpsedlarna utanför tobakshandeln på hörnet intill.

Den ene av männen visade sig vara firmans vd och den andre den som ansvarade för tekniken, det vill säga mekaniken.  Hela lokalen bestod av två rum där det inre tjänstgjorde som själva verkstaden. Ansvaret var således väl fördelat mellan den administrativa dit det hörde att manuellt sköta alla registerkorten och så den tekniska, det vill säga översynen, i rummet intill.

Av oss tre var Göran den som mer än vi andra skulle ombesörja att den tänkta affären ledde till framtida framgångar. Som ägare av Rutgersson Marin känner han båtbranschen som sin egen ficka och framför allt tillbehörssidan. I firman utvecklar han, designar och tillverkar framför allt båtbeslag som kräver stål och beständig hållfasthet. Kompasser var hans närområde. Men förstås redan då detta utspelar sig, i mitten av nittiotalet, sedan länge inne på den digitala utvecklingen. För honom skulle varumärket Lyth vara värdefullt. Det vill säga namnet, inget annat.

Björns roll var given. Utan honom skulle någon affär helt enkelt inte komma till stånd. Han hade visionen klar. Här fanns fabriken som tiden för länge sedan passerat men med ett varumärke som fortfarande klingade starkt, laddat med begrepp som kvalitet och beprövad erfarenhet. Här fanns producenten av framtidens kompasser med allt sitt kunnande. Och här någonstans fanns väl även jag, han som kunde detta med reklam och marknadsföring.

Efter rundvandringen, vi drog ut så länge vi kunde på visningen, lyssnade intresserat på varje teknisk lösning, satte vi oss till bords i inre rummet. Bordet var ett grovt verkstadsbord belamrat med prylar. Papptallrikarna åkte fram och snart hade pyttipannan och lilla snapsen lossat på stämningen.

Vi fick en dragning. Det mesta handlade om firmans stolta historia. Men, berättade man, det händer fortfarande att en av våra klenoder dyker upp för översyn. Vi förstod att den dagen var lyckan gjord. Vi började allt mer gilla de sympatiska gentlemännen men också känna ett visst vemod.

Till slut kan inte Björn hålla sig så han frågar så försiktigt han kan ungefär ”jo, det är inte så att ni har något papper som visar hur firman går”. Det blev knäpp tyst som var det onödigt att så tidigt förstöra den goda stämning som uppstått.

Men mannen med direktörsansvaret vände sig lugnt om och fick tag i en låda i en bänk bakom, fick ut ett papper och räckte det till Björn. Spänt betraktade vi hans anletsdrag. Det var uppenbart att han överlämnade firmans senaste bokslut. Under ett par sekunder flög blicken över de få sidorna. I ett nafs hade han tagit in allt. Vi riktigt såg hur han samlade sig.

Till sist säger han försiktigt ”Men…vad lever ni på?”. Det blev dödstyst. ”Lever på? Ja inte det här förstås, det går inte att leva på. Jag är Clown! Det är mer framtid i det än i det här”.

Varpå mannen, vd i Lyths Kompassfabrik, som den naturligaste sak i världen reste sig och gick fram till en garderob där han plockade fram affischer, vykort och även en del av den färgsprakande munderingen. Som för att understryka allvaret satte han vant på lösnäsan. Men den normala effekten, skrattet och det befriande leendet, ville sig inte. Det hade av någon anledning fastnat i halsen.