Bara Ord

En blogg om just det

”Tror dom att man är dum i huvudet?”

Posted on 27 augusti 2022

Oljemålning av Ingrid Falk

Samma sak varje sommar. Vi träffar människor på nyspikade, väloljade altaner. Alla har spännande saker att berätta om livet, resorna, konsten och inte minst om vad vi ska göra åt att alla vägar snart bär till Norrland. Kanske vrida vägskyltarna åt fel håll nere i Gävletrakten, skojar vi om det sistnämnda. Mig frågar man än en gång vem som tror att alla som läser tidningar och tittar på teve är dumma i huvudet.  Den dåliga reklamen tyvärr också är ett evigt samtalsämne. Aldrig den goda reklamen, vilket kanske inte är så konstigt eftersom den är lika sällsynt som kantarellerna som alla också pratar om. Man vill på allvar veta och här har man en som borde veta. ”Man fattar ju inte ens vad som menas”, heter det.

 

Det är inte roligt att på det sättet behöva bidra till underhållningen. Ett sätt att komma undan kan vara att snabbt berätta reklamens dråligt roliga historier. Som den om hur det gick till när Ingvar Kamprad och så vidare. Och vad Janne Carlzon gjorde när han var färdledare på Club 33. Men snart nog är man där igen. ”Allvarligt talat Lasse, hur tänker dom? Du om någon borde veta”.  Varje gång tar jag illa vid mig å branschens vägnar  trots att jag sedan länge inte behöver. Men de som frågar  har vid det här laget köpt Öga mot Öga-boken och är väl förtrogna med vad som är bra och dåligt. Dessutom är man orolig. Många har barn , barnbarn och någon ung släkting som ”är i branschen eller vill in”.

 

”Kul att du köpt boken”, säger jag ”det gjorde tyvärr inte dom som gör den reklam du talar om, än mindre de som köper den. Det kanske är ett svar?”

 

Varpå jag lockas att prata om vad som är det verkligt farliga med dålig reklam: Att den, som vi idag tydligt ser, allt smidigare ålar sig in i det stora massmediala samtal som präglar allt som rör sig. Inbäddat i jinglar och snärtiga slingor som vore det tuggummi på gång. När allt blir reklam blir var och en sin egen twittrande eller poddande copywriter med det mesta dolt bakom annan mask och agenda. Illa dolda i de kommersiella draperierna lurar  populismens spöke. Där är snart själva reklamen det enda som man vet var man har.

 

”Du talar om din gamla  revolution, finns det ingen ny på någon”, avbryter till slut en stridbar herre från Övik?

 

”Kvarnen”, säger jag. ”Där har du svaret. Den världsomspännande jätteindustrin, kanske världens största mätt i pengar, de oljade systemen, lättheten, snabbheten, två parter som utan inblandning av andra lätt kan göra stora affärer. Varför krångla till själva tillverkningen och leveransen när det visat sig i hundra år att lagom duger förutsatt att man har råd att tjata tillräckligt länge. Varför inte leva gott och bekymmersfritt när ingen kräver mer? Varför riskera livet, eller karriären, på att pröva det oprövade när inget bett om det? Inte ens den som betalar kalasen. När även ekonomiskt högskolade profeter länge sedan givit upp försöken att förstå reklamens inre väsen, det vill säga lösa samma gåta som ”masskommunikationskonstens” eviga. Den som handlar om hur man som säljare, politiker, präst, journalist, talare snabbt blir sedd, hörd och tagen på allvar av en stor publik.

 

Där brukar skämtandet avta. Alla känner igen sig. De flesta har försökt  hålla ett extra bra tal, ett som blir precis som man menar där  inget man inte menar slinker igenom. De flesta män har funnit sig sitta med ansvaret att tacka för maten och då önskat att det skulle kunna ske utan att allt blir floskler och dåliga skämt.

 

Varför frivilligt ställa sig i teve, brukar jag fortsätta trots att en och annan i sällskapet här kan känna ett lätt obehag, och som profilerad affärsledare eller ekonomiskt entreprenörsnille framstå som mindre vetande inför frågan om varför den egna firmans reklam ser ut som den gör? Hur ofta ser eller hör vi en verkställande direktör eller än mindre en styrelseordförande tala om reklam i media? Bättre då att hålla sig undan och låta middle management ta smällen, även den eventuella äran eftersom den inte är mycket värd på top floor.  Det är ju det man idag har sin armé av ”informatörer” till.

 

Nu måste jag erkänna att fullt så vass som jag här vill framstå är jag inte under dessa möten. Men som skribent tar jag mig rätten att  fixa lite med formulerandet, copyn om du så vill.

 

För det mesta tänker jag vid dessa frågestunder ”nej, inte det. Jag orkar inte dra den här valsen ännu en gång”. Vet att den kräver sina varv. Och vad har jag med saken att göra? Den reklam som jag vet är möjlig att åstadkomma, ibland även själv lyckats med, är idag omodern. Så historisk att det är skrattretande att ens nämna den nu när allt är så nytt att bara det obegripliga sägs fungera. Eller så naiv att man kan tro att det är barnteatern som varit i farten. Som de outhärdliga sekunder i teven som kan få mig att lova att aldrig mer knappa in någon kommersiell kanal eftersom just dessa sekunder gör direkt ont. Ibland glömmer jag mig men plötsligt är sekunderna där; två glada grabbar dyker upp. ”Världens största casino”, ropar de enfaldigt och stirrar som vettvillingar ner i sina förföriska konsoler. När sedan världen största casino (!) reser sig bakom dem tappar man som tittare kontakt med såväl mänsklighet som verklighet. En sådan total förnedring av publiken och alla medverkande får man leta efter. Vilket inte är det värsta. Utan att det hela upprepas. Om och om igen avslöjar firman som står bakom (någon som minns vad den heter?) vilka som befolkar den, vad de tänker om sin publik, hur deras affärsidé ser ut. Hur de ser på sammanhanget anständighet & spelberoende. ”Ha, ha vi säljer som sjutton”, säger de säkert som försvar. Det gör även vapenindustrin har man lust att svara.

 

Men varför uppehålla sig vi reklamens kris när man borde bidra med tankar, vad kan man annars göra, på alla väsentliga kriser som mänskligheten nu försöker hantera genom att göra minsta möjliga åverkan på det bestående. Dessvärre hör de ihop. Alla kriser börjar och slutar med hur kommunikationskonsten lyckades eller misslyckades. Den konsten har i alla tider byggt och raserat samhällen, ismer och industrier. Den som tror att en bil byggs av bilbyggare har inte tänkt färdigt. Bilar börjar byggas i huvudet på någon som rådfrågar någon som samlar några till, som skriver ner, börjar rita, skicka bilder, förklara för allt större grupper. Först år senare sätter någon en stålbit till svarven.

 

Det vi genomlider idag är en pinsam påminnelse om utvecklingen på masskommunikationens livsviktiga område. Eller om man vill se det så; avvecklingen av gångna tiders och generationers vunna framgångar. Idag är själva sanningen i fara, halkar omkring på medievärldens gigantiskt stora men såphala scen. Tidigare var sanningen respekterad för vad den är och inte är; en föreställning. En uppgörelse som växte fram mellan lik- och oliktänkande som talade sig samman och bestämde sig för att så är det. Som även accepterade indicierna. Och efter bästa förmåga försökte leva efter de oskrivna lagar och regler som uppstod.

 

Idag är den massmediala sanningen på väg att bli vars och ens. Ofta till och med öppet partisk. Den som orkar leva med det kan förklara en knivig fråga med att det finns alternativa sanningar. I USA lärde sig tidigt en trumpen affärsman pigg på att synas allt om hur media arbetar; vad som ger näring och inte, vad som kan bli en följetång och inte bara blir ett skott i luften, vad som är en stor nyhet och vad som kan bli ännu mycket större. Till och med en kampanj.  Mer eller mindre medvetet gjorde den finurlige mannen sig själv till en televiserad figur, en evig mediehändelse likt en JR Ewing. Att det luktade illa längs vägen spelade ingen roll. Därefter bytte han stol, lärde sig även andra sidan, blev programskapare och lekledare. Fattade än mer vad som gäller; ge folk vad de vill ha, gör det enkelt, tydligt, konsekvent och – efter egen sanning. Veckla aldrig in dig i långa resonemang. Twittra, prata i rubrikform, tänk som en löpsedel.  Det vill säga gör som reklamen gör när den är som sämst men ändå skapar affärer. Strunta, om du så kan, i det där med anständighet.

 

Vi går till val i Sverige. Någon mer än jag som allt oftare byter kanal när partireklamen tar vid? Förr var det självskrivet att lyssna, tänka till, känna efter och värdera. Idag hör och ser åtminstone jag bara summan av allt. En affisch går knappt att läsa längre. Jag känner igen bokstäverna men ser inte vad där står eftersom det som menas redan är förbrukade löften. Men än värre är det med partireklamen i teven. Arrangören vidhåller att det hela är en debatt men alla vi som tittar hör att ingen på podiet lyssnar på någon annan. Valet blir som i varuhuset; ett antal producenter som tagit fram utbud som ska locka folkflertalet, det vill säga nå ut med det viktiga som alla (nåja) är eniga om. Som att vården ska vara lika för alla, skolan en plats för lärande, naturen det bästa vi har, planeten hotad, gator och torg fredade från våld och landet från krig. De viktiga nyanserna har blivit så många och snåriga att väljare trots bästa vilja i världen till slut tappar orken. En sådan marknad hamnar till slut där den vanliga reklamen redan hamnat, där ingen bryr sig. Var tar demokratin då vägen?

 

Men medias egen roll i den här utvecklingen kommer aldrig att beröras. Den verksamheten äger också sin egen agenda och sina egna sanningar. Där är kommersiell reklam en intäkt och inte en del av allt kanalen sänder (!). Hur reklamen utformas är således inte kanalens problem. Alla sekunder kostar lika. Den gömda reklamen är dessutom något som helt enkelt inte finns.

 

 

PS. Efter att ha satt punkt gick jag till kaffeautomaten. Radion stod på.  Nya ”Spanare” krystade fram nytt att göra sig lustig över. Då hör jag en Maja åberopa Sven Lindquists bok ”Reklamen är livsfarlig”. Men inte farlig på det sätt den nu är på väg att bli utan än en gång, som ett eko från konsumtionsångesten på 70-talet, för att den ”lurar folk att köpa det man inte vill ha”. Det kallar jag spaning. Sedan slår jag upp dagens DN. Där ges Björn Wimans nya bok en tvåspalts artikel. Utan vare sig annonsmärkning eller namngiven recensent höjer DN den utan att blinka till skyarna.

 

Img 2170

Ett annat resmål

Posted on 10 augusti 2022

En kort avstickare från E4:an ligger en plats som kunde vara föremål för allas intresse. Bli känslostark karaktär i en långfilm eller varför inte i en serie i femtiosex avsnitt. Sänd över hela världen skulle den kunna göra gott i den korttänkta tid som nu kapar alla band med historien. Och gör framtiden minst sagt oviss. Den kunde åtminstone bli en bok så listigt berättad att den når det smala insläpp där kommersen väljer och vrakar bland det som man vet att läsare redan är djupt intresserat av.  För så är det; någon måste våga styra av från allfartsvägen, lita på att där, och kanske efter ännu en eller två mindre avfarter, ligger det oupptäckta eller snarare glömda, outtalade, medvetet eller omedvetet. I det här fallet torde det medvetna ligga nära till.

 

Här växte från mitten av 1800-talet fram en ort som, bland många andra lika naturligt begåvade, blev en av det moderna Sveriges urmödrar. I ett landskap med en skog som stod tät intill en flod som mynnar ut i ett hav som når världen runt. Bland ett folk som ville och orkade ta i. Det blev den träindustri som gav skattekronor som gav belysning, vattentoaletter, idrottshallar, bibliotek och asfalterade vägar åt alla. Som gav mening och välstånd.

 

Att åka in i Köpmanholmen är som att besöka en någorlunda uppstädad sopstation eller krigsplats. Naturen har gjort sitt, tagit tillbaks av det den vill ha. Hjälpligt bistådd av människan och en motvilligt och därför väldigt senkommen statlig hjälp med städkostnaden. I många år beskrev Köpmanholmen den utförsbacke som under hundra år varit en stege mot himlen. Låt vara inte för allas himmel eller samma himmel. Här grundades den bruksanda som blev myntets andra sida. En entreprenör som gjorde som entreprenörer gör, i det här fallet såg den stora möjligheten gömma sig bland alla trän. Upptäckte hur naturen, just här, format sig som vore den beställd av trävaruindustrin. Med en flod som fraktar timret till en hamn som ligger skyddad med öppen mark redo för utplantering av alla klossar med och utan skorsten som behövs; byggnader för torkning, kapning, barkning, flistagning, kokning, blekning och allt däremellan mot balar av fibermassa redo för pappersbruk på annan plats. Men också en anda där alla bevakar varandra.

 

Med lite fantasi kan man ana filmens miljö med en herrgård med flyglar och kapell i mitten där entreprenören nu blivit patriark med åtta barn och en fru som blev kittet mellan storfinansen och arbetskraften; en social ängel som var först i landet med att ordna med daghem. Och tidig med församlingsgård, kapell och fria karbad på lördagseftermiddagen. Hennes gärning är idag mer historisk omvittnad än makens. Den består eftersom den blev början på det goda samhälle som här växte fram bland sot, svett och tårar. Hans blev slutet på en epok som gick i graven därför att omvärlden sprang förbi. I det här fallet förbi först bolaget Fors AB sedan  uppköparen Ncb, lett av centerledaren Gunnar Hedlund, som måhända var bättre på att sitta i riksdagen än vara rätt man på rätt plats i industrin. Hur som förklarade man sitt återtåg med ”råvarubrist” vilket låter som en företagsekonomisk kullerbytta av format eftersom ägarna var just skogsägare. Ofta män som lyckats slå samman otaliga småbönders smala skiften och göra enorma arealer till sina.

 

Hur filmen slutar må vara producentens och andras ansvar. Den kan sluta där Köpmanholmen befann sig för bara tiotalet år sedan, som en inte bara bortglömd plats utan även som en skammens yta. Hit åkte man inte som Övikare annat än för att rodna av skam och ilska. Ett sopberg av rivna industrier, byggnader, banor och nermonterade maskiner. Sår i marken som bara mansåldrar läker. Minnen som fick stanna vid de sämsta; alla åren av oro inför vad som skulle hända. Hals över huvud lämnade man orten åt sitt öde.

 

Filmen kan också börja och sluta som ett Downtown Abbey i svensk tappning. Med storslagna fester med prinsen, landshövdingen och den övriga industriadeln paraderande längs Bruksgatan i sina prydda landåer. Med fruarna för sig idkande välgörenhet medan männen i andra rum rökte cigarr och idkade affärer. Medan kuskar och uppassning rökte och i pauserna tänkte och drömde sitt.

 

Men den kan också sluta med att Köpmanholmen idag har bytt kostym, sakta återtagits av en ny generation som inte vill eller behöver vidkännas historien annat än som ett museum i en stor, vacker park. Herrgårdens egen var lätt att rusta upp. Den gick helt enkelt inte att riva. De gamla nedgångna men typiska brukslängorna och framför allt villorna, en gång flerfamiljs, köps idag billigt av unga kunniga, strävsamma par. Som bygger sina nätverk och skapar sina oskrivna lagar om sammanhållning och gemenskap. Idag är det till och med fint att bo på Köpmanholmen.

 

Den bästa filmen kanske man gör själv. Ett besök kan sätta spår. Få fantasin att flöda längs fästen av talande fakta. Den kan bli ett samtalsämne som kan bli en debatt och en lärdom om vad industrialiseringen av Norrlands kustland och älvbrinkar gav. Och kostade.

 

Img 2975

Det stora i det lilla.nu

Posted on 4 juli 2022

Det ska blåsa upp mot tio sekundmeter idag. Rakt sydligt. Jag hade hoppats på sju, åtta och gärna mer ostligt. På att lilla björken till höger om stora tallen ska sluta växa. Inte ta ytterligare någon enda centimeter av vår grandiosa utsikt. Och att glassbilen kör i diket. Visserligen dyker den bara upp kanske varannan vecka, tutar övergivet en stund och försvinner med svansen mellan benen. Den kunde ses som en fläkt utifrån men dess ton är ödesmättad. Minner om en annan tid.

 

Jag sitter så jag har Gaviken i vänstra ögonvrån. Anar omgående om där rör sig något. Det gör det inte. Den stora havsviken fyller en över hundra meter djup sänka mellan långa, höga blåsvarta berg. Inte en enda målad planka eller minsta ansats till brygga lurar ögat att stanna när det gör sitt hundratjugogradiga svep över vyn från vår lilla by. Här ser ut som det gjorde för tiotusen år sedan. Och ändå inte. Varje år har landet höjt sig med en centimeter. Den som kan räkna kan hjälpligt föreställa sig effekten. Ända sedan vi kom hit har jag haft ett siktmärke, en kvadratmeter där jag följer jordens rörelse. En centimeter i taget gör inte stor skillnad, men det gör en halvmeter.

 

Man blir liten i en värld som är stor utan att förhäva sig. Mindre än man blir i New York och Shanghai. Vyn över det lilla livet ger bilförarsyn, det vill säga långt och nära på samma gång. Och en helt annan hörsel. Ljudet av hur jordklotet rör sig, snurrar och vrider sig, hur vinden kvider men inte därför att det blåser i parasoller och fladdrar i flaggspel och plåt. Mer som ljudet av den som rör sig i sömnen. Det är ensamt på ett skönt sätt längs en liten väg där bara vi som bor här rör sig, till och från vår privata lilla naturliga sandstrand. En lyx som borde kosta skjortan men som bara är ett kryss i rutan inför beräkningen av fastighetsskatten.

 

Av och till, nu är det nog en vecka sedan, vandrar vår trogne vattenfogde ner till pumphuset. Skruvar lite och så är allt i sin ordningen igen för de som tar sitt vatten från källan. Den är ett skådespel; en porlande bäck som stiger rakt upp ur berget i en sänka nära stranden. Vi brukar gå dit bara för att skåda underverket. Kostar inte mer än en promenad i oländig terräng. Förr försåg källan oss alla med allt vatten som behövdes. Idag har många i onödan, kan man tycka, borrat eget, även vi. Som om man måste bara för att man kan. Källan är outsinlig, säger de som vet. Men det säger människan hoppfullt om mycket som så uppenbart är bräckligt och på väg att brista. Det bor en Putin i varje land och en Trump i varje stad. Och överallt vakar en hungrig medieindustri på nya smaskiga berättelser att föra vidare. Sanna eller inte kvittar i stort sett detsamma. Även dementin är en bra nyhet. Som gammal reklamman är det trösterikt att se hur det, i osanningens och den lömska försåtlighetens tid, inte är reklamen som är början på det populistiska förfallet. Den är bara en del av liv som naturligt strävar efter att bli större, lyckligare och äldre. Reklamen skapar inte behoven, som man så korttänkt sa förr. Så kostsamt dum är den inte. Den hakar på behov som den upptäcker att den shoppande människan redan har. Det gör den så framgångsrikt att den blivit omistlig för allt och alla som vill skapa något som andra vill köpa. Det vill säga för den handel och det affärsliv som ger oss råd med sporthallar, teatrar och asfalterade vägar. Som industri torde den vara världens största. Och världens, trots det, minst utvecklade. Än idag letar tiotusentals byråer dagligen efter bättre lösningar på samma gamla problem. Och lika många reklamköpare på att försöka förhålla sig till denna obegripliga komponent i det komplexa spelet på marknaden. Reklam är inte början på repet, inte heller slutet. Idag är den dessutom inte ensam om att vara reklam, det är  det mesta som utspelar sig inför öppen ridå; poddar, bloggar, twitters, videos, inlägg, events, sponsring till och med sitcoms, talk shows och allehanda kontentjournalistik. Allt styrt av Information System Creative Officers, det som förr kallades PR-industrin som om möjligt var ännu mer suspekt.

 

Jag märker att jag vill bli en myra och kanske blir det. Det stora berör mig inte på samma sätt längre. Jag blundar inte, men jag ser inte vad som händer inuti, ombord. Som jag gör med segelbåten, den enda på en lång stund, som nu stävar in mot Häggviks natthamn påskjuten av en passande och stadig bidevind. Jag kan känna hur de har det ombord, höra den lätta dunsen när skrovet duckar i vågen, förnimma knirket i de spända skoten, minnas hur den tunga kroppen känns som det måste göra att ensam och fort rida sin häst över vidderna.

 

Jag läser inte tidningen längre som jag gjorde förr sida för sida, bläddrar igenom på plattan. Känner lättnad när jag överlevt fram till korsordet. Jag hör hur man skjuter vilt på stan, hur domstolar vittrar ner i polariserade välfärder, hur hav, skogar och länder brinner upp, blåser all världens väg eller mals sönder. Men också om hur människan envetet försöker med det enda hon har; mötas, samtala, inte ta ett nej för givet, kompromissa, omfamna även galningen, komma igen. Men här, just på denna plätt på jorden, sker det sanningen att säga utan min medverkan. Jag kan anföra att jag med ålderns rätt inte längre är med i matchen. Och att matchen är uppgjord av spelare som inte bara är starkare utan också lömskare. Jag tror inte längre att jag kan läsa, eller uppleva, mig till bättre förstånd och närvaro. Tror inte att en ny resa till plats jag ännu inte sett berikar som de gjorde förr. Jag har till och med tappat tron på att nya maträtter och godare viner förändrar livet. Förstår att andra är där jag var förr. Faller hänförda införda tevens allt fler Mästerkockar i tron att om man lär sig slunga en bearnaise och hackar en lök till fina kristaller samt tuggar i sig alla tänkbara varianter på den enkla kombinationen sött, surt, salt, beskt och umami – så blir man lyckligare.

 

Här äter vi lika gott, för halva priset och utan större besvär. Men gör oss tyvärr fortfarande till så fort det kommer någon. Fastnar tyvärr på sånt vi inte har en aning om vilka agendor som styr. Lockas alltför lätt ut på gungflyn där den medvetna osanningen, om sanningen ska fram, härskar. Jag vet att det är genom att byta ord man skapar och befäster vänskap. Men det gör också tystnad, det lilla betraktandet, konstverket som en miljon myror byggt i skogen där vi väntar att bären och svampen ska växa till. Glömmer att tystna, kalibrera och stilla betrakta en annan båt som nu, på väg ut från Häggviks trygga hamn, möter en rakt ostlig vind som ger fjärilar, inte gäss, på vågorna. På håll ser allt lugnt ut, som flyter hon fint på dansgolv. Men jag vet att ombord stirrar man oavbrutet på tellarna, de små röda ulltossarna, i storen och på liket i genuan för att förvissa sig om att färden går som den är tänkt.

 

Här lever vi på nittio kvadratmeter med litet gästhus, bod och ateljé utan tanke på att bygga ut. Vi känner oss bättre lottade än vi i sjutton år gjorde i fina sjötomtsvillan i Stockholms skärgård. Fyra tusen kvadratmeter tomt med arton fruktträd och hundra meter brygga tog mer än det gav. Här känns en egen vedtrave som årets bästa investering.

Img 2952

Den livsfarliga onelinern.

Posted on 8 juni 2022

I den digitala dimma som nu sveper in över en allt större och öppnare mediescen där  sant och osant slåss om att beskriva verkligheten lockar det oss alla att i  en enda mening, helst bara några få ord, frälsa texten från den långa, svårbemästrade berättelsen. Från att slippa det krångliga svaret, tillrättaläggandet, den snårskog av omvägar och fotnötter som krävs för alla i publiken ska upptäcka, fatta och i grunden förstå vad som menas. Man bävar  för vad som komma ska  när denna farliga konstart fortsätter att ta över  i det allmänna publika samtalet. Tack och lov är konsten att få till dessa ord så svår  att bara ett fåtal får skärpan så vass att effekten i bästa (sic) fall blir en lätt skråma. Oftast ett hugg som slinter och inte sällan orsakar svår självskada.

Alla drömmer vi, av och till, om det tvärsäkra koncentrat som säger allt utan att säga för mycket. Ofta finner vi det rätta svaret på tal först när allt är för sent. Onelinern är en rekyl som ska smita in när soppan är varm. Som ett smidigt poem ska den ta sig in hos de mest berörda och som en stöt i magen via hjärtat landa i hjärnan där den ristar tecken som sätter spår. Dess stora mål är att bli sista ordet.

Vi kan jämföra med rubriken, löpsedeln, hejaramsan, gratulationen, insändarsvaret. Men också med den listiga frågan i rätt ögonblick inför rätt publik. Oavsett plattform och format kan den fulländade kortkorta förenklingen få tyst på andra, täppa till truten på vissa, slå tillbaks med ännu större kraft och förödelse och därmed sätta punkt för debatten. Avsluta samtalet eller döda förhållandet. Men också förvirra, duka om bordet, vrida fokus. Upprepad tillräckligt ofta inför stor publik i allt fler sammanhang och agendor kan den bli den enkla sanning många länge sökt. En befriande skön ordslinga som känns berättigad och som skipar rättvisa i en värld där andra sanningar fått råda alltför länge.

Förr begränsades detta livsfarliga verktyg av att det mesta skedde i det fördolda. Som i brev, tacktal och insändare. Idag är det allas tillgång, alltid, var som helst och inför en allt större, allt vaknare publik ivrig att hitta de allt snabbare svaren i en allt mer komplicerad värld. Det hela blir ett tornerspel där alla inbillar sig att de kommer att vinna men där alla till slut förlorar sig själva. Springer ifrån sin egen sanning. I den kampen finns bara lömska segrar svåra att glömma på gamla dagar, om inte tidigare. Ingivelser som var kul för stunden, uppfriskande, segerglada men som när nyhetens behag lagt sig biter sig kvar som torra kardborrar omöjliga att få bort.

Det utmärkande för onelinern är att den måste vara kort. Börjar den förklara sig förlorar den sig in på fält där allehanda frågor hopar sig, krav börjar ställas, där ifrågasättandet bor. Där den vittrar ner till ett surt sa räven. Blir den mångordig tappar den bort sig, förlorar stinget, blir som allt annat; ännu en slätstruken vers bland tusen andra.

Att reklamen söker sig till denna konstart är naturligt. Reklamen har bara en kort sekund på sig för att, oinbjuden som den är, bli insläppt, få presentera sig och sitt ärende. Trots att alla på festen redan vid åsynen fattade vem som bara klev in och tog för sig ska den accepteras. Den goda reklamen blir kvar, får chans att förklara sig, därför att den uppträdde anständigt. Den mindre bra hoppas bli ett kul inslag för stunden. Den goda hoppas på ömsesidig kontakt med publiken, på ett första möte som kan leda till fler. Den dåliga reklamen hoppas att det kortkorta ska göra som droppen gör med stenen. Bra reklam möter mottagaren öga mot öga, hejdar de förbipasserande för att få argumentera, ge och ta. Där är onelinern bara början på samtalet något som mottagaren vet var man har, som man kan le åt och raljera med men just därför fördra.

Nutidens reklam har bestämt sig för att ta den breda vägen till banken, mindre krävande att köra. Smartare i den nutida trafiken; spikrakare och oändligare. Den vill färdas där den smälter in i mängden. Därför kommer den i helt andra reskläder; ser ut som soffprogram, poddar, bloggar, krönikor och hemma hos. Som sportens och kulturens välgörare. Som allt som en allt törstigare medievärld förser med skådespel som publiken betalar utan att tänka på att det är den lömska reklamen som ligger bakom . I en medievärld där fiktionen och verkligen rusar in och ut ur varandras stajlade rum som i en revy där aktörerna försvinner in genom en dörr och kommer ut genom en annan – som något helt annan. Som om det skulle visa sig att ICA Stig i själva verket är chef för Livsmedelsverket.

Dagens reklam kallar sig följdriktigt inte  länge för reklam utan för  kommunikation ett begrepp som innefattar allt. Blir avsikten med det hela alltför reklamtydlig kallar den sig information, content marketing,  public relation (pr) ibland även journalistik, till och med dokumentär.

Jag tackar för att jag hann undan, ser ut över Gaviken. Inte en båt så långt ögat når. Men igår passerade Kustbevakningen som för att bevaka det oändliga lugnet. På höjden tronar Ingrids ateljé nu tömd, efter Pingstens Konstrunda i Nordingrå, på fler verk än hon vågat hoppas på. Utanför står hennes betongstolar (se ovan) som frågor om vad som är sant och inte. Själv sålde jag ett par restkartonger Öga mot Öga för hundra kronor exemplaret till folk som inte har ett dugg med reklam att göra. Och ändå är de som allt handlar om. De bläddrar, minns och skrockar åt  de talande bilderna, spetsfundigheterna, de små sanningarna och de odödliga sentenserna. Även de unga; det var fyndigt sa en tjej om Skrytbilen.

 

 

 

 

Img 0289

En osviklig kraft

Posted on 21 maj 2022

”Det där gör du aldrig om”. Solen silade in genom den stora lagerlokalens höga fönsterpartier. Bunden i sin stol satt han i det bleka motljuset. Jag är ingen fotograf men han såg så levande ut genom det terrakottafärgade damm som låg över skuggor och dagrar bland tusentals krukor, pottor och allehanda lergods. Vi var där för att köpa nytt till stora terrassen som redan var försedd med tjogtals i alla skepnader. Det var bara han och jag och jag glömde för en sekund att så gör man inte. Curt ville inte fotograferas. Jag raderade bilden medan han uppmärksamt såg på. Idag hade jag velat ha den kvar.

 

Han ville inte synas som den massmediala figur han lätt kunnat bli. han ville inte vara känd för okända. Med hans vänner var det tvärtom. Han älskade att ses och se oss, ringa och prata för att få lyssna, gärna även ta på oss, beröra med handen medan orden formar hur kul, på riktigt, det var att just vi än en gång fick ses. Curt var äkta. Han visste att bilder alltid ljuger eftersom de aldrig berättar ens halva sanningen, ofta istället söker osanningen, egenreklamen. Idag mer än någonsin.

 

På natten och flera nätter samma vecka satt vi till frampå småtimmarna i köket i den stora villan på bergets topp och drack whisky medan vi karvade bitar ur kylskåpets stora skål med rökta renhjärtan. Allt vi sa och tänkte seglade fram och tillbaks på vårt gemensamma norrbottniska hav, inte norrländska för det var han extremt noga med; att vi var norrbottningar. Norrlänning är något annat, sa han. Det var så vi fann varandra. Första gången på en seglarfest på takterrassen till det stora hotell i Luleå som han köpt då jag kunde berätta att jag redan som åtta-tioåring varit där med min pappa och käkat leverpastejsmörgås. Pappas sandwich som lagstadgat tillbehör till snapsen med picklad gurka, mina mackor som de godaste jag dittills ätit, löjrom på tunnbröd inräknat eftersom jag är från Kalix där vi köpte löjrommen i hink direkt från fiskarna i Storöhamn.

 

Curt var fascinerad av reklam. Det är alla sanna entreprenörer. De ser eller snarare känner potentialen, vet att vad som helst kan hända den som vågar, vill och kan och att därför bara det bästa duger. Att halvbra är värdelöst. De jämför med sin egen verksamhet. Vet att det också, ofta på slutet, handlar om det omätbara, om att få det alltid närvarande artisteriet att vilja anstränga sig. Och om att på sista konsensusmötet våga lita på sina egna sinnen. Inte fega ur när det gäller utan som chef snabbt stänga alla smitvägar som mindre trygga alltid söker.

 

I trettio år var jag hans förtrogne. Först med vad som ska sägas (filosofin) på skyltar, menyer och alla tryck inne i restaurangen sedan med lokala helsidesannonser så fort Max öppnade en ny restaurang. Som när det var dags för Uppsala och jag fick till lustigheten ”Uppsala nya högar” eller som i Gävle när ”Brynäs nya puckar” kom till stan. Men framför allt blev jag med åren personlig pratrådgivare, en samtalspartner ofta med ännu en förtrogen norrbottning, Björn Wahlström, ständigt i luren. Vi var inte alltid överens. Det är man inte med entreprenörer. En gång, när jag lite för ofta haft synpunkter på logotypen (lite ålderdomlig) och utformningen av restaurangerna (ett ”femtiotal” som gjort sitt), båda senare åtgärdade, utbrast han: ”Vi kan inte ha gjort allt fel i tjugofem år”. För det fick man böja sig.

 

Han fick naturligt nog, med inställningen att inget var bra nog, aldrig den reklam han drömde om. Inte heller OCH klarade sig som byrå. Han lyckades till och med med konststycket att avstå från Torbjörn Lenskogs vidare tjänster. Och vem vet; kanske hade han rätt? Vem kan säga emot när miljonerna rullar in och när hans mål om kvalitet och samhällsnytta ett efter ett slår in.

 

En kväll talade vi som vanligt om reklamfilm. Jag framhöll åter igen att inget slår en reklamfilm om mat som den som gör att man omgående blir hungrig. Att ”kortkorta långfilmer” som jag kallade dem, där hjälten bara är en hälsning på slutet, blir cineastiska övningar som kan roa en jury utan säljansvar. Men konsten att filma mat på det sättet är minst lika stor som konsten att filma kärlek och romantik. ”Så lägg pengarna på världens dyraste stillebenfotograf istället för på unga reklamfilmare med långfilmsdrömmar”. Till slut sa Curt ”du som nu tycks kunna det här så bra berätta hur du vill att en bra Max-film ska vara”. Jag vet inte var jag fick det ifrån men där i soffan extemporerade jag fram synopsis till den reklamfilm som Curt senare ständigt återkom till, alltid förbannade att den aldrig blev av eftersom nya byråer aldrig, per definition, vill ta vid där gamla rådgivare slutat. Börje Salming hade just återvänt efter alla sina år i Canada och USA. Vi hade tidigare under kvällen pratat om hur mycket vi båda gillade honom möjligen starkt påverkade av var Börje har sina rötter.

 

Jag såg en sekvens tona fram; Börjes ärriga nuna, hörde hans knarriga norrbottniska, såg Maxburgaren safta sig, kittla alla sinnen och hörde den gamle hockeylegendaren berätta ungefär så här; ”Jag har säkert, efter alla dessa otaliga träningar och matcher överallt i Canada och USA, satt i mig kanske tusen hamburgare – och så kommer jag hem till Norrbotten och märker att här finns den allra godaste”.

 

Curt kunde stå som raw model för den entreprenör alla säger att landet behöver men som så ofta möts med politikens, byråkratins och småskurenhetens snåla inställning till den som vågar kräva att få gå egna vägar. Som vet att med två tomma händer startar man inget företag by the book. Curt var självlärd men ändå mer bildad än de flesta. Han lärde sig genom att aldrig ge upp, alltid vilja veta och kunna mer, ständigt lyssna på intressanta personer utan att släppa taget om sin egen känsla och instinkt. Han vågade pröva, göra misstag, orkade ta om, stannade aldrig vid det lyckade, allt han åstadkom var delmål.

 

Under mina många år med hundratals reklamköpare var de flesta pliktuppfyllande tjänstemän och -kvinnor vars främsta mål var att komma helskinnad undan. Men några visade vad det är som gör att reklam kan bli riktigt bra. De var alla entreprenörer, även de som satt i linjen men för den skull inte slutade tänka och känna själva. Ofta skapande människor med god bollkänsla lika kreativa som alla inhyrda konsulter. Mina många år med Curt, Fernando di Luca (Zeta), bilimportören Jan Reander (Mitsubishi och Hyundai), Björn Jakobsson (Baby Björn) och fler ändå visade mig och alla jag arbetade med vad intresseföreningen Sveriges Annonsörer borde ägna sig åt. Bjuda in och citera dessa orakel lika ofta som man famlar efter hjälp ur affärsvetenskapen källor. Det märkliga med dessa ofta lite egensinniga särlingar är nämligen hur extremt likartat deras framgångsrecept är.

 

Kanske var det vad Curt visste där på krukmakeriet, att som bild är han bara ett fotografi. Att den förebild för alla på firman han ville vara kunde han bara bli genom att praktiskt gå före och visa.

 

 

 

 

 

 

 

Västerlandets undergång.

Posted on 3 maj 2022

Nej det har inte med reklam att göra. Fjärran därifrån. Reklamen går inte under, den blir bara tillfälligt bättre och sämre. Har ingen historia, följer inga förutbestämda organiska förlopp. Den tittar aldrig bakåt, börjar alltid om. Dess nu är en tillfällighet. Därför blir den bara så bra som de bästa utövarna i den dagsaktuella generationen förmår.

 

”Västerlandets undergång” heter en bok som jag aldrig kunnat släppa. Jag kan ha haft den i tjugofem år. Trots att jag velat har jag aldrig kommit igenom den så pass att jag känt mig någorlunda färdig med vad där står att läsa. Den är svår. Kräver ett tempo som jag trots ansträngning inte tycks komma ner i, en eftertanke jag inte övar tillräckligt. Jag tar om och tar om, läser rad för rad, tar om hela sidan, hela avsnittet. Den som så vill kan påstå att det kan ha med bristande läsförståelse att göra. Att jag helt enkelt inte är mogen den här boken. Men den träffar mig, kittlar det som rör sig i mitt själsliga, andliga och kunskapstörstande solar plexus. Jag har alltid vetat att jag är intresserad av historia och framför allt av den som utspelar sig bakom de yttre skeendena som, åtminstone när jag läste en grundkurs i ämnet i Uppsala, kallades idé- och lärdomshistoria. Jag läser inte för att hålla med om det lilla jag fattar utan för att den universella människans livsvillkor fascinerar. Hur kan vissa kulturer och riken bli så rika och andra förbli så outvecklade? På så olika platser på klotet? I så skilda årtusenden?

 

Sanningen att säga är den gode Oswald Spengler ingen flyhänt skribent. Han krumbuktar sig inte för en större snabbläsande allmänhet, kanske rent av medvetet snobbar för att stöta bort de som varken vill, orkar eller kan tänka bättre. Man förstår hur han likt den filosof han är omsorgsfullt byggt sina tankeled till kompletta storheter. Texten är laddad med bisatser, syftningar och gömda fotnötter. Den blev när han skrev lika komplex som hans forskning under årtionden måste ha varit. Han är ingen copywriter, ingen som rangordnar, komprimerar och kryddar upp. Boken är en tankemassa uthälld över sidorna.

 

Varje gång vi kommer till Ådal landar jag efter allt praktiskt som behöver göras således med boken Västerlandets undergång, skriven av filosofen och historikern Oswald Spengler. Alltid ligger den på sin plats. Får på inga vis flyttas eller stoppas undan. Boken gavs ut på Atlantis 1996 (var annars?) och sägs vara första delen (jag måste fråga Kjell om någon senare verkligen utkom). Hur som, någon andra del har jag aldrig gjort mig förtjänt av. Jag har fullt upp med denna som skrevs under 20-talet, strax efter första världskriget, och som så ofta med filosofiska arbeten växte fram under lång tid i form av uppsatser, anteckningar som blev avsnitt, delar som till slut blev en bok utgiven på litet förlag i Wien. Spengler dog 1936, alltså för snart hundra år sedan utan att ha upplevt vare sig andra världskriget, människan på månen, galningen i Berlin, Donald Trump eller den lille mannen i Kreml. Han förutser ändå tiden som skulle bli genom att följa den som varit. Men han stannar inte vid de historiska händelserna utan vidgar synen till det han kallar naturens historia, det förutbestämda organiska förlopp som gäller för allt liv; en blommas, en människas, ett rikes. Det västerländska samhällets sista tid kallar han imperialismen. I en iskall tabell står att läsa att den perioden (för hundra år sedan var globalisering ett okänt begrepp) infaller under perioden 2000-2200. Därefter får man anta, om planeten då överlevt Västerlandets åldrande, att en ny tid inträffar.

 

Imperialismen är tiden för skörd; erövring, utvidgning och uppdelning mellan de starkaste. Framtidsforskaren Anders Ewerman, som jag umgicks mycket med på 90-talet kallade denna tid i varje samhälle för den ”politiska” dvs. den tid då uppfinnare, entreprenörer, kapitalister och handelsfolk ”gjort sitt”; skapat resurser som folkvalda, enligt eget politiskt program, fått förtroende att fördela över sin befolkning. Allt liv följer naturens s-kurva, som han kallade den, där i stort sett det mesta som senare hänt finns inprickat. Medan vi andra fortfarande satt kvar vid radion och käkade drinktilltugg visste han vad begreppen transistor och chips skulle komma att betyda. Jag hoppas att han köpte aktier medan börsen ännu räknade tiondelar av nutidens giganter.

 

Historiens gång är inte styrd av händelser, säger Spengler. Den är som allt liv organiskt förutbestämd. Som historiker tittar vi på tårtbiten inte på tårtan än mindre på hela konditoriet (min metafor). Vi beskriver historien ur ett så nutida perspektiv att allt bortom säg 1700-talet får plats på ett frimärke medan en och annan händelse eller person kan bli en flyktig Netflix-serie. Men än värre; vi glömmer allt som samtidigt hände överallt i klotets alla andra runda hörn, ser bara vårt eget och får för oss att tiden utanför oss själva bara rör sig ryckvis, styrd av oplanerade yttre händelser. Ännu idag, trots allt som nätet och den digitala tekniken innebar (något Spengler förstås inte kunde föreställa sig), är världens samlade förlopp, trots alla muséer och bibliotek, oss tämligen främmande. Bara en jordbävning, skogsbrand eller statskupp får oss att titta upp. Vad som för flera tusen år sedan pågick och hände, alltså själva skeendet, i världen utanför vår dörr är vita fält för de flesta av oss. Endast fläckvis kryddas de av myter. Det organiska liv som gav inkafolk den egna trädgård som genom århundraden påverkade allt liv i just deras kolonilott är för oss som kom efter en hemlighet.

 

Spenglers uppehåller sig ständig vid det ”varda” och ”vardandet”, hur det blev och hur det som blev skedde med allt vad skeendet bjuder av upplevelser. Se och betrakta är inte samma sak. Se handlar om nuets upplevelse. Betrakta om skeendets förutbestämda förlopp, det vill säga om den eviga framåtrörelsen; framväxt, blomstring och död. Den synen på historien smakar, doftar och känns. Och, om jag förstår honom rätt, smakar, doftar och känns likadant för alla människor oavsett tid och rum, något gemensamt vi har som är så svårt att definiera att vi tvingas ta till konstens alla medel; allt vi har av färger, skuggor, dagrar, punkter och linjer, ljudvågor, tecken och bokstäver för att försöka förklara så att vi alla samtidigt förstår (kommunicerar).

 

Vi glömmer att världen alltid, och samtidigt, har bestått av otaliga kulturer, samhällen och stora riken. Att alla är eller var sin tids avgörande viktiga. Vi tycker att vårt europeiska 1700-tal var märkvärdigt, vilket det förstås var, men glömmer att det indiska, kinesiska, arabiska och ryska(!) pågick samtidigt. Och att även där fanns en Michelangelo och en Napoleon. Det vill säga minst lika stora tänkare, krigsherrar, konstnärer och minst lika vanligt folk. Jag har stått i Tutankhamus grav i Konungarnas dal. Tanken på vilka som fem tusen år tidigare stod där, i ett rum stort som en friggebod, och ordnade med hans kistor och masker sökte syre. Försökte fatta hur de lyckades omfatta och mäta sitt förstånd för att kunna handskas med sitt oförstånd.

 

På samma sätt sökte alla (ibland samtida) stora kulturer sina fästen för tanken och livet; den indiska, kinesiska, arabiska, ryska. Alla fann sina egna begrepp för så enkla saker som storlek, längd och rumslighet. Som gav upphov till uttryck, och konst, som vi än idag åtminstone delvis kan tolka/känna utan vi utexaminerats i ämnet. Hur det sköna överlevt allt och alla i alla tider (som bysten av Nefertiti, fyra tusen år äldre än Garbos). Som de grekiska och romerska idealen. Som de matematiska talens skönhet ständigt omtolkad i nya system som bättre tolkar och beskriver den aktuella tillvarons tillstånd och utveckling. Vårt eget system var redan för hundra år sedan, enligt Oswald, alltför begränsande. Det klarade inte att beskriva det som då var på väg att ske. Matematik är konst, säger Oswald och talar om ett instruments tonomfång, höjd, klang, fras; om allt som det instrumentet, den orkestern, den kompositören (han gillade Wagner) sammantaget förmår åstadkomma inuti oss som vi inte kan kvantifiera, ordna eller ställa i jämförelse med annat. Han frågade sig varför vi inte, annat än som poeter och målare, förmår berätta hur ”rumsligheten i en katedral” känns trots att vi alla har samma upplevelse inom oss. Genom historien har världen varit liten sedd genom det lokala folkets öga. I årtusenden har människan levt i sina privata grottor omedveten om att i grottan intill bor likadana varelser med lika vassa sinnen och färdigheter dömda att på sitt sätt ta hand om just sitt.

 

Upplevelsen av att vara ett med varandra handlar om att tillsammans kunna uppleva den historiska berättelse som vi alla är del av (mitt sätt att tolka det jag läser).

 

Trots flitig mediekonsumtion, livet igenom, vet jag oändligt lite om till exempel ”det tusenåriga ryska riket”. Den värld som en vacker dag pruttar ur sig en Putin, en ny lite utväxt på trädet. Även den har förstås varit en värld för sig. Som någonstans i någon tid slöt sig inom sig själv därför att andra inte förstod, eller ville förstå, just det rikets särart. Eller kunde ta upp det i någon större gemenskap. Dess kultur sögs inte upp av världen i övrigt som den grekiska gjorde tack vare dess ”naturnära historia” framförd och förevigad av tänkandets och kännandets kommunikativa genier. Det ryska väldet blev som Romarrikets, ett samhälle som bara kunde överleva genom ökad makt och erövring. Genom det varda istället för genom vardandet. Ett samhälle som förtvinar när orken, idéerna och känslorna tar slut eller alltför länge stängts inne.

 

Spengler hade romantikern Goethe som sin favorit och citerar hans ”livet är till för att levas inte till för att skapa resultat”. Oförsiktigt sagt kan man tycka av han som skapade det odödliga verket om Werther och hans öde. Ändå förstår man, bättre när man är äldre än när man står på universitetets trappa och sjunger om studentens lyckliga vår, att till ”leva livet” hör förstås skapandet, försöken att göra sitt bästa, pröva sina förmåga och på det sättet kanske även få veta något om vem man är. Att det inte är resultaten som definierar oss utan de ansträngningar vi gjorde.

 

Västerlandets undergång kan låta deprimerande. Men sett på det ödesbestämda organiska sätt som Spengler beskriver historiens gång kanske just undergången är svaret på våra böner om hjälp med miljön, pandemierna, svälten, krigen, fattigdomen, orättvisorna och det nya stora hotet; avskaffandet av sanningen, vår egen ”naturligt västerländska” som i århundraden tjänat oss väl men som nu går att köpa för tillfälliga pengar hoprafsade av tillfälliga estradörer. Snart vet vi hur en tesla låter när den kortfattat twittrar oss sin sanning.

 

 

Img 1863

Alla papperskorgar ska en dag tömmas.

Posted on 21 mars 2022

Jag dök ner i min egen soptipp. Det mesta hade inte blivit bättre av att ligga till sig. Men somligt överraskade. Varför slängde jag den? Och den och den? Kanske hade det med tiden att göra; att somligt låg för nära, annat för långt bort. Som det där med ironi. Jag hittade till exempel ett brev som jag låtsades att jag fått i min egenskap av skyldig till all onödig reklam. Det stoppades undan, minns jag, för att för femton, tjugo år sedan var jag inte säker på att ironin, trots att generationen sades vara ironisk, skulle gå fram. Kanske passar den bättre idag när även sanningen börjar bli ironisk?  

 

Bästa reklambransch!

Nu är jag, och många konsumenter med mig, trötta på att ni underskattar oss, tror att vi inte ser igenom alla era påhitt och mer eller mindre krystade idéer. Det vi vill ha är fakta. Varför kan ni inte bara skriva vad ni har att säga och låta oss bedöma om det är något att tro på. Eller ens bry sig om.

 

När vi går till affären har vi redan det mesta klart för oss. Som till exempel att det inte får vara vara blått (eller rött) eftersom vi inte passar i det, inte tungt därför att vi har artros i knän och höfter, inte skrymmande därför att vi bor trångt, inte svårt att hantera eftersom vi är lite valhänta. Att det ska vara snyggt men inte pråligt. Passa in i ens liv inte förändra det, inte antyda att man är någon annan än man faktiskt är. Att det för det mesta räcker med lagom, vilket låter trist men för det mesta är fullt tillräckligt. Rätt kvalitet till rätt pris med andra ord. Det man köper skall vara det man förväntat sig inte det som butiken väntar sig att köparen ska upptäcka att hen vill ha.

 

När ska reklambranschen inse att all dyr så kallad ”kreativitet” är helt onödig. Man frestas tro att den mest är till för att branschen ska kunna ta ordentligt betalt. Varför inte lyssna på vad alla kloka konsumentupplysare alltid sagt: Visa vad du har att sälja så jämför vi konsumenter med vad andra har. Vi är fullt kapabla att väga för och emot, som pris mot kvalitet, först och främst fakta men visst kan även färg och form spela roll. Vi är inte okänsliga bara för att vi låter hjärnan bestämma även när vi handlar. Många av oss gråter ibland framför teven och får lätt en tår i ögat när ett barnbarn säger att man är världens bästa.

 

Så varför alla dessa utvikningar och lustigheter, alla dessa lustiga gubbar och tjocka tanter som pratar dialekt och inte har med saken att göra för att inte tala om alla dessa vackra tjejer och manliga män som bara är där som blickfång. Och varför allt detta prat om varumärken och deras byggen. Jag vill ha varans, inte firmans alla löften om framtiden. Dessutom kan ju firman plötsligt vara borta, har det visat sig. Uppköpt för att sedan heta något helt annat. Eller så misskött att den gått i konkurs. Dessutom är ju service numera ett minne blott. Ringer man för att klaga, eller bara fråga om nått, får man veta att ”du har plats hundraåtta i kön”. Att man är stamkund och köpt massor av samma märke i åratal gör inte kön kortare.

 

Hur svårt kan det vara? Till och med jag som aldrig varit duktig vare sig på att rita eller skriva skulle klara att göra riktigt bra annonser. En bra bild på varan och några ord som fångar intresset är allt som behövs. Jag tar bra bilder med min telefon, inte bara snygga utan även känsliga bilder på barn och saker jag ser, i naturen till exempel. Ibland kan jag även få till det med rimmad vers inför kalas och annat. Och vem har inte idéer! Ni skulle bara veta.

 

Jag hör vad ni säger, ni som lever på att göra reklamen så krånglig och märkvärdig som möjligt. Jag har sett uppgifter där ni menar att en vanlig människa med västerländska konsumtionsmönster utsätts för – någon säger femtonhundra, andra två tusen, hur ni nu räknat ut det – reklambudskap varje dag. Och att det därför gäller att skilja ut sig. Att bara ett eller två av tio sådana budskap uppmärksammas. Det vill säga att bortåt nittio procent av all reklam därmed är bortkastade pengar och att det därför handlar om att få ner den bortkastade delen till säg åttiofem eller till och med åttio procent. Och att hjälpen består av just dessa heliga idéer som, har jag hört, lär kosta ett par, tre tusen kronor i timmen att krysta fram. Som märkligt nog går att sälja trots att ni medger att ni inte vet hur lång tid krystandet kommer att ta.

 

Jag har alltid undrat vilka som köper detta. Hur det kan komma sig att skolat folk med imponerande examina fortsätter att tro på att just de skall tillhöra de som får valuta för pengarna. I vilken annan bransch kan man sälja så mycket tro och tyckande. Så dyrt! Nej dags att tänka om, särskilt nu när mediabilden blivit så annorlunda, när vi konsumenter mer aktivt själva söker det vi vill ha, inte sitter och väntar på att det som gör oss lyckligare ska dimpa ner från himlen. När vi, om vi någon gång inte själva vet vad vi söker, ständigt får tips av kompisar och andra. Ta en snygg bild på produkten, gärna i sitt sammanhang. Och på tjänsten där man ser vad den går ut på, hur den kanske förenklar tillvaron. Sätt en rubrik till som gör att man fångas in typ ”Alla ryms” till en bild på en glad fyrabarnsfamilj med hund intill nya bilen. Och när det gäller all denna matreklam är det inte snart dags att visa baksidan på förpackningen. Hur gott det ser ut på tallriken vet vi redan. Likaså hur snygg en byxa kan vara på rätt modell. Vad vi vill veta är hur mycket stretchen tål och hur miljövänligt färgad den är.

 

Jag skulle kunna göra tusen annonser som slår det mesta som dessa svindyra reklambyråer presterar – för halva priset. För alla pengarna skulle jag få råd med sånt vi alla drömmer om; som att kunna resa dit näsan pekar, kanske till en strand på Bali eller till New Yorks alla lockelser. Och som att ha råd att sitta på krogen, äta frukost på café, konsumera berikande upplevelser, unna sig lite äkta konst, kunna köpa inbundna romaner och vackra coffea table books – i bokhandeln. Och ha ett sideboard ritat av Saarinen, Aalto eller nån från Svenskt Tenn att lägga dem på. Och kunna förnya garderoben inför festen, slippa komma i något alla redan sett, och att så fort man känner för det kunna öppna en flaska (inte box) riktigt gott vin. Och varför inte byta bil, till någon mindre präktig. inget av det jag drömmer om behöver någon reklam. Det gör bara det man inte vill ha.

 

”Ingen reklam tack”

 

 

Bilden: Eyvind Johnsons skrivmaskin.  På dessa tjugoåtta bokstäver och några skiljetecken placerade han sina fingrar ett efter ett i en ordning som gjorde att han blev nobelpristagare. Vad som låg i papperskorgen när han var klar är fascinerande att fundera över. Maskinen står i en oansenlig röd liten stuga i utkanten av Boden.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Suit 673697 1920

Värsta reklamen är inte längre reklamen.

Posted on 9 februari 2022

”Reklamen är livsfarlig”, myntade författaren Sven Lindquist innan Den kreativa revolutionen (ca 1965-95) lyckades hyfsa till kanterna något. ”Hemfridsbrott”, tyckte professorn Adler Karlsson att verksamheten också kunde kallas. Aldrig kunde jag drömma om att jag en dag skulle kunna le instämmande åt deras uppkäftiga liknelser. Länge föraktade jag deras snäva syn, hur de så ensidigt kunde döma en hel industri, accepterad som nödvändig av det kapitalistiska system landet valt, till död och förintelse eller åtminstone till tristess och marginalisering. Mitt leende är emellertid av annan karaktär. Jag har för länge sedan lämnat reklamens allmänna kvalitet åt sig själv. Det som oroar mer är det reklamtänkande som delar av det totala medieutbudet idag livnär sig på. Som tar sig allt längre in i allt fler ”oberoende” sammanhang.

 

Jag arbetade på en byrå där vi hade som mål att ”när vi gjort vad våra kunder har rätt att förvänta sig av oss  ska vi dessutom ha lämnat en något bättre värld efter oss”. Vi erkände att vi alltid först som sist var ute för att sälja men insåg att vi, med den mediemassa vi förfogade över, även borde kunna tillföra något för allas bästa, om inte annat så ”en ton” som publiken kan stå ut med. Något som vi inte direkt uppmuntrades till av våra klirr-i-kassan-kunder. Bakom Den kreativa revolutionen låg en generation små byråer, ägda och drivna av kreatörer, som såg som sin uppgift (dessutom roligare) att göra reklamen bättre genom att skapa en kvalitet som säljer mer samtidigt som den smakar godare. Vi hade faktiskt, vilket ingen fattade, samma fiende som Lindquist och Adler Karlsson, det vill säga de direktörsstyrda penningmaskiner som cyniskt vädjade till människans sämsta sidor genom att förenkla, förbilliga och fördumma budskapet.

 

Men det var då.

 

Nu är det inte reklamen som är värst. Det massmediala utbudet i stort är numera så infekterat av kommersiellt tänkande att guldäggsjuryn kunde känna igen sig. Man bara döljer det bättre; kallar sig tidning, film, bok, teveprogram, sångtext och inte minst allt som det moderna mediesamhället erbjuder på förbiflygande så kallade sociala plattformar. De senare må vara förlåtna, tillkomna i en tid när ”jag” ersatte ”vi” som det samhälleliga samtalets utgångspunkt. Då när vi slutade presentera oss med namn och istället började med att berätta vad vi gör, det vill säga med var vi står på rankingen. Alltså vilket värde på marknaden vi tycker att vi bör ha.

 

I ett samhälle där massproduktion söker masskonsumtion som kräver masskommunikation som leder till massidentifikation börjar allt med det enskilda skapandet. Till exempel med kreationen av en bok eller en film. Men boken måste bli såld (bära sina kostnader och ge skälig vinst) annars produceras den inte. För att bli såld måste den uppmärksammas där publiken befinner sig och där tid finns möjlighet till så stor utvikning av både ord, form och bild som möjligt. Alltså framför allt i rörliga media. Som följdriktigt, oavsett man låtsas vara oberoende kanal eller inte, möblerar sina studios med allehanda soffor. Till utbudet av morgon-, middags- och kvällssamtal, till talk shows och liknande, inbjuds säljare av dessa produkter att lansera sin variant utan att marknadsföringslagen ingriper. Än mindre Marknadsdomstolen. Värdet av ett besök i en sådan soffa torde överstiga kostnaden för åtskilliga helsidesannonser i rikspress. I gengäld vill förstås även kanalen ha del av kakan. Inget är gratis. Det vill säga få till ett program som ”säljer” = får många tittare. Vad som säljer är det som alltid sålt i massmedia; känslor före fakta. Där står våra syndaregister dagligen till tjänst med allt man kan önska sig. Det är bara att välja. Resultatet blir ensidiga oemotsagda berättelser, ofta uppgörelser med annan part, redan färdigt förpackade i t.ex. en bok. Allt ämnen som det givetvis är obeskrivligt viktigt att media tar upp men då av journalister som styrs av journalistiskens krav på opartiskhet och brett utbud.

 

Som tittare kan man höra hur redaktionen bakom t.ex en talk show arbetat, hur den strategiska marknadsplanen är upplagd: Först en programledare som känns omutlig. Till dennes soffa inbjuds personer som har stort tittarvärde på den dagsaktuella kändisbörsen. I bakfickan medför dessa en välrepeterad historia som lätt fångas av en närgången kamera med god hjälp av en utfrågare som serverar de rätta bollarna. ”Var det inte något med att du…?” ”Jo men visst, så här var det” följt av en story som är så berörande att den fuktar tårkanalen. Inslaget mynnar ut i att vederbörande i dagarna utkommer med bok, föreställning, film, program, podd, musikvideo etc. En annan variant på temat är att ”kändisen” inte sällan är en känd medarbetare i kanalen som behöver hjälp med att få ut t.ex. ännu en kokbok.

 

Dagen efter ”recenseras” teveinslag i övrig media. Varpå allt börjar om med ny knuff på samma hjul mot samma ensidiga utbud av det som ”folk vill ha”. På den marknaden är det inte lätt för de som i olika led producerar till exempel en bok att motstå dagens frestelser. Varje bok behöver såväl en författare som ett förlag. Den ene klarar sig inte utan den andre. Skriver författaren ”fel” bok enligt de speciella marknadslagar som följer den här medielogiken blir det ingen bok. Blir det en bok har publiken fått som den vill, inte nödvändigtvis vad författaren, förlaget eller ens tevekanalen helst ville. Detta var ”the message” som profeten såg komma redan för femtio år sedan.

 

Idag är det inte reklamen som är mest lömsk och försåtlig. Den gör så gott den kan men har sin sanna natur emot sig. Värre då att det som uppfattas som ”obundet” inte är det. Och att denna framgångsfaktor sprider sig. Då kan man ånyo tala om en reklam som är, om inte direkt hemfridsbrott, så i alla fall  livsfarlig.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Sjunde sinnet.

Posted on 5 januari 2022

Jag läser gärna böcker om entreprenörer, nyskapare av skilda slag, just nu boken om Alfred Nobel (kan rekommenderas) och kommer alltid att tänka på att det vi kallar affärssinne är dåligt utrett. Och inte alltid omnämnt med idel positiva förtecken. Ändå är det just detta sinne som skapar allt nytt med värde. Alltså inte bara allt nytt för nyhetens skull. Utan nytt som medför nytta. Och inte bara nytt för ren affärsverksamhet utan nytt för det som kanske i en annan tid, en annan dimension, kan bli affärer eftersom allt förr eller senare slutar där. Alla har vi detta sinne, det må vara mer eller mindre utvecklat, precis som med de andra sex. Det har i alla tider påverkat allt, varit grunden för det mesta, driver vår kreativa lust att komma vidare. Det borde utnämnas till vårt sjunde.

 

Reklambranschens kreativitet anses utgöra verksamhetens själva grund. Den söker med ljus och lykta efter det extra värde som kan ge köparen sådan utväxling på investeringen att alla andra bleknar. Och konsumenten en nytta som visar sig motsvara sina löften. Men sådan nytta är inte lätt att hitta i ett affärsliv där planer och produktfördelar ofta är varandras utbytbara varianter, där till och med själva affärsplanen kan vara att vara till förvillelse lik en annan. Journalister har betydligt lättare för att hitta sina mervärden; i brist på annat ringer man bara Telegrambyrån. Reklamens kreatörer får ringa sina inre korrespondenter.

 

Jag hade ingen aning om att jag har ett någorlunda väl utvecklat affärssinne. Däremot fattade jag tidigt att jag ville och kunde odla en talang för skrivande. Ändå växte jag upp med butik, vardagens affärsskola, i huset; min pappa var guldsmed och i butikens sammetsklädda schatull låg allt guld som glimmar men helt olika i olika ögon. Utan att fatta det fick jag med modersmjölken konsten att läsa av marknaden, spelet och konsumentens alla vingliga turer mellan vilja och kunna, mellan ha råd och tvingas avstå. Först nu fattar jag att min pappa sålde smycken. Det där med att han också tillverkade vissa är en helt annan konst.

 

Först långt senare, efter flera år i reklambranschen då jag länge trott att det var mitt skrivande som kvalificerade mig, insåg jag värdet av mitt ”affärssinne” och därmed att de två hängde ihop som siamesiska tvillingar; Förmågan att hitta extra värden även i det till synes likvärdiga kombinerad med förmågan att fånga detta på papper.

 

Jag tänker att den kreativitet som reklamen söker hos sig själv är ungefär den som vetenskapens snillen odlar. Alltså konsten att på känn processa gamla sanningar, bryta sönder dem i bitar, sprida ut delarna, granska dem var för sig och sedan försöka se hur de kan paras ihop till nya mönster och verkligheter. Resultatet kan kallas nobelpris, guldägg eller något annat. Summan är densamma. Det nya som gav nytt värde.

 

Ett annat sätt att beskriva kreativitet kan vara att se denna unika talang som den slöaste av alla vi begåvats med. Inför nya problem passar den gärna, viker undan, gömmer sig utan att ge ifrån sig ett pip. Fram tvingas då andra vapen ur vår mänskliga arsenal som kunskapen, erfarenheten, logiken. När de inte förmår förlösa all kramp och vånda kan kreativitetens lättsinnige kusin ”påhittaren” se sin chans. Först när även denne charlatan misslyckats tar den sanna kreativiteten till orda. För kreatören handlar det om att vänta ut denna process, sitta lugnt i båten och inte börja ro bland de gamla blindskären; ”så brukar vi göra, så gjorde den och den, så måste det helt enkelt vara om man tänker klart”. Sitta lugnt men inte overksam. Betrakta bitarna, bita i dem, smaka på dem utan att förledas att dra snabba slutsatser.

 

Jag har ingen aning om vart reklambranschens kreativitet tar vägen i framtiden. All tänkbar research och alla tänkbara förstudier kan förstås matas in i maskiner lika märkvärdiga och avgörande nyttiga som ångmaskinen blev på sin tid, uret och hjulet på sin. Men hur man ska få sinne för affärer att bli en omänsklig tillgång, det skulle man vilja se.

 

 

Bilden: ett hopplock av skräp (gamla helheter) på vinden.