Ingen kraft hos den kreativa människan är så stark som viljan att kunna själv. När uppgiften väl är serverad, alla förberedelser är gjorda, all inspiration utifrån inhämtad, all förväntan lagd på den som sitter med problemet, all publik uppmärksamhet riktad mot en enda person i hela världen finns bara en väg framåt och det är genom det egna kreativa systemet. Se på barnet, eleven, junioren, lärlingen. Gärna läras, undervisas, uppmuntras, visas. Men ve den som tar över i det ögonblick det ofullbordade skall ske. Det kanske inte syns i ansiktet, men det tar. Den fasen är dessutom något helt annat; närhet till och med intimitet med en mamma, pappa, syster, bror, lärare, tränare, äldre vän. Min övertygelse om detta med ”kunna själv”…