Om Lasse Wannberg var min stora förebild så blev Per Henry Richter min eviga inspirationskälla. Det är faktiskt en viss skillnad. Lasse skrev som jag ville kunna, gärna långt med eftertanke, även i de smakfullt överhoppade leden. Per Henry var i mina ögon en poet. På fyra rader med perfekt versfot vad den nu kan ha hetat, kanske en hemmagjord, levandegjorde han en smörklick, ja vad som helst. Här om dagen träffade jag Kurt (Lundkvist), vi har ett litet projekt på gång, som jag kan återkomma till. Kurt åtnjöt som art director den stora lyckan att i åratal ha fått arbeta nära såväl Lasse som Per Henry (Lennart Bengtsson inte att förglömma). Med nära menas precis så nära som det kan bli i…