Det är den där dagen på året när allt är som jävligast; grått, trist och utan hopp. Det regnar tungt, blött och meningslöst. Med raska steg går Holger mot parkeringen. Redan på håll ser man att han mår ungefär som sin trötta rishög till bil. Han trycker armbågarna mot sidan, under den ena har han en hopvikt dagstidning. Den är genomblöt. Det plaskar om hans lågskor när han närmar sig bilen. Med handen på dörrhandtaget hejdar han sig. Regnet faller som det som en dag kommer att dränka oss alla. Det kan väl vara oktober. Asfalten är kolsvart, blänkande. Mot trottoarernas kantsten bildas vattenfyllda sjöar och diken. Med uppdragna axlar och kepsen neddragen står han blick stilla. Vill inte höra det han hör. Han…